Nedslag i verkligheten

Källa


Det känns som att det inte händer någonting med mitt tillfrisknande och när jag sedan funderar över det så inser jag att det gör det ju faktiskt, trots allt.

Nu klarar jag till exempel att, utan problem, promenera trettio eller sextio minuter, läsa bok en timme, kolla på tv-program som inte bara är "köpa hus i England" utan även dokumentärer och nyheter. Barnen kan få ta med sig kompisar hem när de vill även om jag inte mår jättebra. Det beror ju även på barnens ålder, nu när de är äldre klarar de sig mer på egen hand utan mig som medlare och lekledare.

Jag orkar gå på föräldramöte. Jag skjutsar barnen till träning, till och med träningar som hålls på annan ort. Jag orkar tvätta, handla och städa.

Ibland sover jag på dagen pga extrem trötthet. Ibland sover jag inte alls. Ibland tvingar jag mig att vila pga kommande utmaningar, så jag ligger lite på plus innan utmaningen börjar.

Men alltså, dessa framsteg är ju enorma. För mig. Jag minns ännu med plågsam tydlighet hur jag inte ens orkade gå ner för trappan för att öppna ytterdörren. Eller ens orkade gå på toaletten.

Därmed inte sagt att bakslagen inte är jobbiga, för det är de såklart. Varje dag med värk i kroppen, hjärntrötthet och seg som sirap-känsla i kroppen är en för mycket. Men idag kändes det bra att stanna upp och fokusera på det som fungerar, på det som är bra. Det finns mycket.

12 kommentarer:

  1. Jag blir så himla glad för din skull då jag läser om framstegen du gör.
    ❤❤❤
    Du har verkligen kämpat,jobbat med dig själv och hjälper också mig och andra läsare med dina kloka tankar.
    Jag kanske också kan komma dit du är så småningom med myrsteg.
    Du ger mig hopp.
    Behövde det så förtvivlat mycket just idag.
    Var rädd om dig.
    Njut av livet och att du delvis har med dig kroppen, hjärnan och själen på ett annat sätt idag än när du kraschade och var som sjukast.
    Tack vare dig kan jag lite lättare acceptera att det tar väldigt lång tid att återhämta sig och bli frisk.
    Att det är ok att det tar tid.
    Hoppas du får en fin helg.
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt att jag kunde förmedla lite hopp och framtidstro till dig. Det behöver vi alla emellanåt. Och ja, en evinnerlig tid tar det, att bli frisk från det här.
      Kramar

      Radera
  2. Yeahhh! Hurra för dig! Grattis! Superviktigt att se alla små framsteg längs vägen. Är så glad för din skull, du har jobbat så hårt för det. Tänk vilken utbildning i tålamod, strategiskt tänkande, positivt tänkande och mycket mer utmattning är. Viktig kunskap kostar alltid att lära sig och du har betalat med blod, svett och tårar.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket pepp jag fick där, tack för det. Sånt behöver jag emellanåt. Men ja, det är sant, jobbat hårt har vi sannerligen gjort. Och den där beskrivningen skulle ju passa i vilket cv som helst!

      Radera
  3. Visst är det fantastiskt att man inte ser vad som händer, men det händer ändå!? Ser man tillbaka över tid så har det ju hänt mängder! Heja oss!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är fantastiskt. Man tycker att man bara står och stampar och inget händer, men sen så inser man att det visst har hänt grejer. Du har ju skrivit två böcker till exempel! Då måste du ha blivit lite piggare än tidigare, även om du inte är nöjd ännu. Och för den delen, jag är inte heller nöjd med var jag är nu. Jag vill ha mer!!! ;)

      Radera
  4. Hej. Jag insjuknade för 3-4 v sedan o befinner mig kanske i någon surrealistisk akutfas (hur länge håller den på?) Med i ställningar av mediciner. När jag läser alla inlägg blir jag så ledsen för er och för mig samtidigt finns det en tröst i att inte vara ensam. Men snälla finns det något ni önskar ni vetat där jag är nu? Lite tröst eller hopp kanske?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vila, vila, vila och kom ihåg att det blir bättre! Kram

      Radera
    2. Instämmer i Lottas svar. Det är bara att vila. Liggande vila, sittande, kanske lite stående, om du har lite natur nära inpå knuten så är det perfekt. Och kom ihåg att det är helt normalt att bli överansträngd av precis ingenting. Så försök inte förstå och hitta förklaringar. Bara sväva med. Det blir bättre. Fast det kommer ta sin tid. Var snäll mot dig själv under tiden. Kram!

      Radera
  5. Jag känner bara att jag blir sämre... när vände det för er? Hur ska jag orka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min erfarenhet (obs bara egen erfarenhet inte medicinskt utbildad) är att man tror att man inte kan sjunka djupare och sen gör man det ändå. Man måste liksom ända ner på bottnen och kräla innan man kommer vidare uppåt igen. Med pyttesteg. Så bara håll ut. Ett andetag i taget. Du kommer orka för detta kommer göra dig så stark. Du har krafter inombords som du inte visste fanns. De kommer att komma fram nu. Oroa dig inte. Bara andas.

      Och en inte så upplyftande läsning är att jag kanske låg i sängen/soffan i ett-två år innan jag kände att det ens var läge att ta mig ut igen. Självklart var jag ute men det var sannerligen under tvång och protester från min sida. Det tar INTE så lång tid för alla, men det kan göra det.

      Ett andetag i taget. Det är allt du ska tänka på.
      Kramar

      Radera
    2. Bra svar. Dessutom kan man tänka att man antagligen slitit länge och ignorerat kroppens signaler innan man blev riktigt sjuk, och då tar det tid att bli frisk också. Hur surt det än är att acceptera det så tror jag att det är sant.

      Radera