Komihåg att prioritera tid, luft och space!

Källa


För att inte bli alltför stressad behöver jag tid. Luft. Space. Så enkelt. Men samtidigt så svårt. Det behövs gott om tid till att utföra inplanerade aktiviteter, tid till att transportera mig så att det inte blir jäktigt. Jag behöver tid emellan aktiviteter för att hinna återhämta mig.

Och. Det viktigaste av allt. Tiden att bara vara. När inget behöver göras utan jag bara kan finnas. Tiden då jag ger kroppen utrymmet att slappna av. Då jag ger mig själv plats för att filosofera, fundera och skrota runt, kanske sova en stund. Det är den tid jag behöver mest av allt.


2 kommentarer:

  1. Vi behöver alla tid att bara vara.❤️❤️❤️
    Behovet blir så mycket större när man väl har blivit sjuk i utmattning.
    När man väl passerat den där gränsen och blivit sjuk så blir man så väldigt skör.
    Min kropp klarar inte att hantera stressfyllda situationer något vidare alls.
    Jag kan överhuvudtaget inte skynda på något överhuvudtaget.
    Min tidsuppfattning har förändrats. Vet inte hur jag ska planera klokt ibland för att t.ex.
    passa en tid. Jag kommer alldeles för tidigt eller planerar fel och hamnar i en tidspress
    som hjärnan inte klarar. Vilket i sin tur skapar ångest.
    Vårt arbetsliv ger inga stunder att bara vara. Iallafall inte om du arbetar i skolan eller för den
    delen i offentlig sektor. Där slimmade organisationer mrd höga krav på perfektion och få
    resurser långsamt kramar själen, livslusten och arbetsglädjen ur oss.
    Det är i stunder av att bara vara vi hittar oss själva, hinner se varandra och hittar nya idéer
    skaparlust och kreativiteten.
    Det är i stunder av att bara vara vi kan känna det vi känner på riktigt och ta nya riktningar i
    livet för att må bra.
    Jag känner mig ibland riktigt rädd för hur jag i en framtid ska klara ett arbetsliv igen.
    Jag är inte stresstålig, kan bara ha en boll i luften och knappt det ibland, jag behöver lugn och ro
    tystnad , är ljudkänslig och har kort uthållighet.
    Vem vill ha mig i ett samhälle där vi inte längre har utrymme att.bara få vara ibland?
    I allafall inte i vårt arbetsliv.
    Vi har ett skolsystem som driver våra unga in i psykisk ohälsa.
    Politiker som använder svenska skolan som en experimentverkstad utan tanke på
    de anställda som ska orka arbeta där och de barn,elever och unika individer som våra
    system långsamt knäcker.
    I stället för att hylla mångfald och olika förmågor och dess möjligheter kramar vi kraften ur allt fler av våra barn och unga.
    Jag är både arg,ledsen och uppgiven idag.
    Över det samhälle som inte längre ser oss som hela människor med både kropp,själ och hjärta.
    Det måste till en ändring nu.
    Innan det är alldeles för sent för alldeles för många.
    Håll fast vid dina kloka insikter om vad du behöver för att må bra.
    Hoppas du får en fin helg.
    Kram från
    Annica
    ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  2. Ja dessa pauser....jag har pratat om dem, skrivit om dem, teoretiserat om dem, men när jag ska gå till aktion så sitter de gamla mönsterna hårt i mig. Denna våren har jag varit så illa tvungen att praktisera mer än att teoretisera pausandet. Och si, det tar sig....😊
    Kram Sofia

    SvaraRadera