Okej, några varningssignaler..

Kroppen reagerade lite motståndsaktigt när jag talade om för den att vi skulle åka och handla mat. Sen klagade den på barnens ivriga berättande och sjungande, önskan om lunch och dylika saker.

Irritationen som ligger i bakgrunden, det där som man nästan skäms över, att man blir så där irriterad på egentligen ingenting alls.

Sen kommer tröttheten, där det är omöjligt att sova, hej uppvarvad kropp och så värken.

Jag vilar, lyssnar på P1, ser till att vi blir bjudna på middag hos svärföräldrarna (fast det var mer ansträngande än jag förväntat mig, dåligt tecken). Resten av helgen är i nuläget oplanerad. Det är väldigt bra för min hjärna och min kropp.

Bara ville förtydliga Murphys lag (lagen om alltings jävlighet) när jag skriver ett glatt inlägg om hur bra jag har det så tar det liksom två timmar tills jag kraschar lite. Se föregående inlägg här och här.


5 kommentarer:

  1. Så här är det: Så fort man har uttryckt något blir man utmanad av...någon...något... Universum? Äsch, jag vet inte, men så är det. Vi tvingas i varje fall hantera det. Det är intressant. Och leder till personlig utveckling. För att se det positivt...
    Du är ALDRIG jobbig. Pratar aldrig för högt eller för mycket. Det måste du ta bort från ditt huvud, för det är bara i ditt huvud, och leder till stress. Ältande. Jag känner igen känslan av att vara speedad. Och übertrevlig. Men det där har vi ju pratat om... Vi behöver träna på att vara lite otrevliga, haha. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet att jag behöver öva på att vara lite mer otrevlig! Ha! Tänk vilka problem man kan brottas med. Men känslan är ändå tydlig mellan när jag känner att jag är mig själv och när jag går igång och är speedad inombords. Det är också då jag känner mig för mycket. Även om det inte märks utåt. Det är kanske också mest en inre stress?
      Kram

      Radera
  2. Mycket intressant tema detta...känner så väl igen turerna. Störst risk är det på sommaren under makens semester och under julen när allt och alla ska träffas och ha trevligt för då är alla lediga. Utom jag som går i tjänst och kraschar efteråt då...
    Jag har insett att varvet går upp i kroppen vid de tiderna och att jag har svårt att sova för jag är så speedad. När adrenalinet sitter i är jag dessutom korkad, hoppar på allt möjligt galet. Tankeförmågan är verkligen inte på topp. Adrenalinövermod går definitivt före fall och ju längre man varit i det, desto längre återhämtning krävs. Jag gjorde exakt en sån tabbe i helgen. Var inbokad tre kvällar på raken, och hoppade på två till direkt efter. När tre hade avverkats började som väl var adrenalinet gå ur kroppen och igår kände jag mig som en sprattelgubbe med avklippta snören. Då var det lätt att avboka kväll fyra och fem som hängde ihop, för signalerna var så övertydliga. Men det är de inte alltid och det är svårast att hålla sig lugn när adrenalinet forsar i kroppen och trötthetssignalerna dövas. Jag brukar benämna det som att jag inte är i kontakt med tröttheten och är man inte det så kan man inte vila. Så man måste alltså vila mest när man är som mest uppspeedad. Utmaning av rang.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, mest krascher sker efter sommarlov och jullov.

      Adrenalinövermod var ett mycket bra ord. Det är så det är. Som doping liksom, man bara kör på och fattar inte ens varför man skulle behöva vila, eftersom allt är så himla bra!

      Oj, fem kvällar på raken, det var modigt (eller dumdristigt ...;) )Tur att kroppen hann stoppa dig innan du hann slutföra alla planerna. Även om jag fattar att det var tråkigt att missa det.

      Jo, vila som mest när man tror att man behöver det som minst. Och ungefär aldrig lär man sig det i praktiken, även om man är grymt medveten om det i teorin...

      Kram

      Radera
    2. Huvet på spikelispiken...🤣

      Radera