Hur blev det så här?

Jag och många med mig skrev för en tid sedan, till socialförsäkringsutskottet, för att höra oss för och berätta om hur vi som lever med sjukförsäkringen i vardagen, upplever att det fungerar. Det brev jag knåpade ihop skickade jag till företrädare för olika politiska partier och naivt nog hade jag förväntat mig någon form av svar. Kanske inget konkret, men åtminstone ett "tack för ditt brev". Det har inte skett. Inte något som helst gensvar från någon av de personer jag skrev till, oavsett partipolitisk tillhörighet.

Resultatet av omröstningen gick dock att läsa i tidningarna för några dagar sedan. Alliansen och SD röstade för att återinföra en tidsbegränsning av sjukpenningen igen.

Johan Forssell, migrationspolitisk talesperson i Moderaterna och medlem i socialförsäkringsutskottet, är en av de som ligger bakom motionen om att man återinföra tidsgränsen i sjukförsäkringen. 
– Vi tror att den bortre tidsgränsen är en viktig komponent i en välfungerande sjukskrivningskedja. Allt vi gör är inriktat på att den som har arbetsförmåga kvar ska återgå till arbetsmarknaden, säger han. (expressen.se)

I sak håller jag med. Ingen som är sjuk vill vara sjuk, man vill arbeta, tjäna pengar, vara frisk och fri. Men i verkligheten fungerar det inte så. Man blir inte frisk av att sakta puttas mot ett stup, en ekonomisk avgrund. Den stressen som det innebär, att inte veta hur man ska kunna försörja sig själv och sin familj, kan inte bortses ifrån. 

Stefan Löven (S) svarar

 Min principiella hållning är kvar, vi hjälper ingen genom att kasta ut dem ur sjukförsäkringen. Man hjälper människor med rehabilitering och med stöd tillbaka, med utbildning. Det är det viktigaste. (expressen.se)

Frågan är hur man går vidare? Just nu vet jag inte. 

Som replik läste jag följande krönika i Aftonbladet några dagar senare.

Vad i helsike är ett normalt förekommande jobb?, som Försäkringskassan hela tiden hänvisar till.   

Det kan man fråga sig. 






6 kommentarer:

  1. Jag tror politiker och våra arbetsgivare måste inse att det gäller att starta i rätt ände.
    Spelar ingen roll hur många lagar som stiftas gällande arbetsmiljö om det i slutänden blir
    en hyllvärmare som ingen arbetsgivare följer.
    Vi har ett arbetsliv som gör att människor blir sjuka.Spelar ingen roll hur bra vi blir på att sätta gränser om många av oss tvingas göra det som är rimligt att kanske två,tre eller flera personer egentligen skulle utföra tillsammans på en arbetsplats.
    Finns ingen ände på effektiviseringarna som bara leder till ökade sjuktal.
    Det är lågt att inte en enda politiker hör av sig med ett svar.
    Det visar på att de saknar förståelse för hur det är att bli sjuk och leva med ytterligare stresspåslag av att kanske inte bli trodd ,ifrågasatt eller behöva möta en verklighet utan sjukpenning fast man är sjuk och funktionsnedsatt.
    Det känns som att många politiker ser till sina egna intressen först och har glömt bort att de är folkvalda och ska värna alla svenska medborgares intressen oavsett vilken livssituation vi befinner oss i.
    Att våra svenska politiker avlönas av oss skattebetalare i detta land.
    Kanske dags för en meetoorörelse gällande det politiska ledarskapet i det här landet också då sjuka och funktionsnedsattas värde ifrågasätts då de drabbas av indragen sjukpenning trots kompetenta läkares sjukintyg.
    Det är en skam för Sverige.
    De allra enklaste jobben idag kräver att du har en fungerande kropp och en hjärna som klarar av stresspåslag,kan kommunicera,koncentrera sig,dela uppmärksamhet,planera, strukturera ,hantera sinnesintryck......
    Så jag förstår heller inte vad som menas med ett vanligt förekommande arbete.
    Jag ska rösta på det parti ,om det finns ett parti som har modet, som står upp för alla människor i Sverige.Inte bara de starka,stresståliga och framgångsrika i samhällets ögon utan för alla.Även för oss som lever med stora skador av stressen på jobbet och i samhället,de kroniskt sjuka,de funktionsnedsatta eller människor i utanförskap av olika slag.
    Jag grät igår för jag kände en sån längtan över att få vara frisk igen och kunna gå till ett jobb igen.
    Saknar en arbetsgemenskap så det gör riktigt ont ibland.
    Men det gör ännu mer ont att se hur vi behandlar våra medmänniskor i detta land som av olika orsaker inte kan arbeta för att de saknar förmåga.

    Hoppas du får en fin jul med nära och kära.
    Att du får må skapligt bra och känna att du har lite energi.
    ❤️❤️❤️
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för alla kloka tankar du delar. Kan du hitta en liten liten aktivitet någonstans där du kan känna delaktighet och gemenskap? I något sammanhang, inte en arbetsplats, utan kanske gå och fika med någon en halvtimme i veckan, gå på högläsningsgrupp på biblioteket, gå på någon aktivitet i kyrkans regi eller liknande? Det finns många små saker som man kan göra utan att faktiskt behöva utföra något, utan bara ta sig till en plats och känna gemenskapen. Har du provat medicinsk yoga?
      Kramar

      Radera
    2. Tack för tipsen.<3<3<3
      Har prövat yoga men har hittills inte orkat med övningarna.
      Tar mer energi än det ger.Fikar med en kompis eller gammal kollega då och då men kraschar oftast efteråt.Många i en grupp funkar oftast inte alls än.
      Det är sorgligt för man mår så bra och känner sig så levande av att få umgås med andra.
      Annars är en utmattning oftast en känsla i att känna sig mer död än levande.
      Jag har min trädgårdsterapi en gång i veckan.Det är en livlina.
      Där får jag vara som jag är och känna det jag känner och det är väldigt befriande.Väldigt skönt att man inte är ensam i det här.Det är så himla lätt att känna sig utsatt,ensam och övergiven trots familj,nära och kära.
      Sen har jag dig och andra som så modigt och utlämnade delar erfarenheter på nätet.Det har hjälp mig så mycket.
      Det får mig att känna ett sånt hopp om att det kommer att bli bättre långsamt,långsamt.
      En av de svåraste bitarna är att släppa prestigen och viljan i att vilja göra så mycket som man inte mäktar med.Att bara acceptera nuet och försöka ta vara på guldstunderna.För de kommer bit för bit smygande tillbaka.
      Kram
      <3<3<3

      Radera
    3. Ja just det, du har ju din trädgårdsterapi! Det har du ju berättat om förut. När jag rekommenderar yoga menar jag verkligen bara medicinsk yoga hos en instruktör som är utbildad inom detta. Ingen annan yoga. För medicinsk är vääääldigt lugn och fokus på avslappning och andning. Ibland har jag bara legat under min filt och vilat i 70 minuter och ibland orkade jag med att göra någon eller några övningar. Mycket stillsamt. Så kolla att det är rätt yoga.

      Skönt att kunna vara till hjälp för dig och kanske andra också som känner sig ensamma i sin sjukdom. Jag tycker själv att det hjälper mycket att skriva av mig och få respons på mina tankar. Och att jag inte behöver förklara för er som också är drabbade av samma elände.
      Kram!

      Radera
  2. Jag skickade faktiskt också min historia till en politiker och fick svar direkt! Han tackade för mejl och historia och skrev att om jag hade förslag på konkreta förbättringar i sjukförsäkringen så var jag välkommen att mejla dem.
    Blev så förvånad...
    Några dagar senare skickade jag några synpunkter om kbt kontra psykodynamisk terapi, om timregelverket vid arbetsprövning som jag tycker är för stelbent, om att titta på hela livssituationen i en rehabilitering och se all aktivitet som steg framåt inte bara det som sker på en arbetsplats och att låta behandlande läkare avgöra graden av sjukdom, inte FK:s inhyrda läkare.
    Mer kom jag inte på i hasten innan debatten skulle vara.
    Sen har jag inte hört ett pip.
    Önskar dig och de dina en god, härlig och avkopplande jul!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad kul att du fick svar, jag har fortfarande inte hört något. Är väl borttappad i cyberspace, eller ignorerad eller nåt... Men vilka bra synpunkter du skickade in. Toppen!

      Radera