Never stop trying




Mest för min egen skull vill jag notera hur det går för mig när maken är bortrest. Så jag kan komma tillbaka till det senare när jag har glömt bort hur det var.

Idag är jag trött. Igår var dagen då alla brakade samman, bägge barnen och jag själv. Det blev för mycket av allt bara. Eller för lite sömn kanske. Det var ärenden som skulle fixas, jobbigt brev att svara på och returnera (det ligger på köksbordet och stirrar uppfordrande på mig), det var inga "bra" kläder rena tyckte de små, det var läxor utan framförhållning, från en dag till nästa (det har vi svårt för i vår familj) plus de övriga läxorna som vi planerat in sedan tidigare. Det var kompisar med hem som stirrade upp stämningen osv osv.

Dessutom var jag så rastlös så jag kunde inte varva ner. Jag började småäta, kolla platsbanken, googla utbildningar, hela den där vadskajagblinärjagblirstor-cirkusen drog in över mitt sinne. Försökte yoga men orkade inte sitta still på mattan, försökte kolla på film, men satt bara och höll på med annat. Försökte sova, men kunde inte somna.

Så idag blir det paus. Prio ett. Andas bort rastlösheten. Punkt.


Förutom det. Så har det ändå gått bra. När jag har sovit och vilat, ätit och yogat, promenerat och haft lite social kontakt med omvärlden, då har dagarna fungerat bra. Över förväntan bra. Så ett litet bakslag, än så länge, är inte mycket att orda om. Även om det är jobbigt när det kommer, så är det livet. Upp och ner. Jag är väldigt nöjd och stolt över vad jag åstadkommit hittills.


6 kommentarer:

  1. Du ska verkligen vara stolt över dig själv och allt du klarar av.❤❤❤
    Det är inte konstigt att vi alla bryter ihop mer eller mindre när det blir för mycket.
    I synnerhet inte med en utmattad hjärna.Då behövs det ibland så lite för att det ska bli för mycket.
    Kan också känna den där rastlösheten ibland.Då jag egentligen ska varva ner istället för det motsatta.
    Kan ha dagar då jag blir så trött på allt vad meditation och avslappningsövningar heter.
    Allt som jag vet är bra och återhämtade men när jag egentligen vill leva livet.
    Då struntar jag i det som jag egentligen behöver och blir så trött på denna utmattning.
    Den står mig upp i halsen ibland.
    Och ändå är man kvar i sin egen kropp fast man vissa dagar inte vill.
    Tittar också på utbildningar och funderar över vad jag ska jobba med när jag blir frisk.
    Kan känna en så enorm längtan efter den där energin jag hade innan kraschen.Då jag fortfarande hade en valmöjlighet men inte lyssnade på kropp och själ.
    Men man är verkligen fast i denna matthet mer eller mindre och det går inte att pressa gasen i botten mer hur gärna man än vill.
    Tillbaka till det som man mår bra av igen och acceptansen att det är som det är och man aldrig kommer bli den man har varit.
    På gott och ont men mest till det goda tror jag.
    Fast det är så himla tufft att hantera denna sjukdom.
    Var rädd om dig.❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår verkligen att utmattningen står dig upp i halsen emellanåt. Då kastar man all acceptans all världens väg och vill bara skrika. Men jag brukar också lugna mig efter ett tag! Bara skönt att rensa luften. Energin saknar jag med. Tänk att jag inte uppskattade den utan bara tog den för givet...
      Kram

      Radera
  2. Visst är det jobbigt det där när man blir så rastlös att man inte kan varva ner?! Det var nog så jag menade att jag kände när det var som att gaspedalen fastnat i högsta läge och inte gick att få upp igen. Man blir som en maskin som bara fortsätter och fortsätter.

    Bra jobbat att du fixade att vara själv! Klapp på axeln!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättejobbigt. Man får tvinga sig själv att stilla sig. Jag är nöjd, men har en vecka kvar, han är inte hemma ännu...

      Radera
  3. Jag har ofta tänkt på vad Livets bilder skrev för ett bra tag sen, att trötthet och rastlöshet ger likartade symptom och att man behöver bena ut vad som är vad så man inte gör ont värre. Känner så väl igen din beskrivning av rastlösheten som kanske är tröttnet i förklädd form. Angående din kaosdag så är det ju så livet beter sig, ibland kör allt ihop sig och det bästa man kan göra är att skratta åt eländet...
    Tycker du tänker helt rätt att det är bara att se på helheten och att den funkar bra, DET är grymt bra!! Stor applåd till dig som fixar utmaningen!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du peppar mig så bra! Jo, det är viktigast att se helheten, hela livet har jag mest övat på att förbättra detaljer som gått åt skogen, men förbisett helheten. Det misstaget försöker jag att inte upprepa igen.

      Ja, Livets bilder skriver så himla mycket kloka saker. Just detta har jag missat, måste in och läsa!
      Kram

      Radera