Varför lagras inte energin i kroppen?

Källa


Det är en fråga som jag återkommande funderar på. Varför lagras inte energin i kroppen? Alltså, jag sover och äter, tränar och fokuserar ganska hårt på att få in återhämtande stunder under dagarna. En terapeut förklarade det en gång som ett kärl, jag föreställde mig alltid det som ett litermått i rostfritt stål, fråga mig inte varför. Men, hursomhelst. Det där kärlet. När man var nere under 2 dl var det fara för systemet, det var utmattning och ångest, panikångest och depression. Länge, länge kändes det som att jag bara låg på botten och förgäves fäktade med armarna. Men med hjälp av medicinering har jag äntligen tagit mig uppåt.

Sen inser jag att det tar tid. Att läka. Men det är ändå något som gnager. Vad är det som gör att energin liksom inte kan lagras i mig? Varför tar den slut så fort? Orimligt fort...? Det borde finnas en vetenskaplig, biologisk förklaring. Eller?

Överanstränger jag mig? Trots allt?
Tillför jag inte energi i den utsträckning som jag tror att jag gör?
Sover jag för lite? Äter för dåligt?
Finns det små brandhärdar som ligger och pyr, i kropp och sinne, som jag inte riktigt är medveten om?
Vad skulle det kunna vara i så fall?

Bara frågor. Inga svar.

3 kommentarer:

  1. Jag tror det tar så lång tid för att det är så komplexa system vi är uppbyggda av.
    Så finstämda system så finurligt utformade men så känsliga.
    När nervsystemet och hjärnan mattas ur så är det så mycket som ska lagas igen och det tar tid.
    Det brutna benet kan du ha i gips och vila tills det läker.
    Hjärnan som på sätt och vis är bruten använder du fast den egentligen behöver vila helt.
    Går man på det brutna benen så tar det längre tid att läka.
    Hjärnan kan vi inte vila på samma sätt.
    Jag tror du gör allt du kan för att återhämta dig så gott det går.
    Men visst är det tufft och ibland tröstlöst att det tar sån tid.
    Var rädd om dig.
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
  2. På min första healing behandling så sa hon att jag läckte energier, vet inte hur men hon skulle åtgärda det. Hon rensade även ut mycket ångest och grubblerier som jag hade lagrat i kroppen. Efter den behandlingen kände jag mig själsligt lätt på ett sätt jag inte kan förklara. Under en annan behandling fick hon igång cirkulationen i mina fötter som jag haft stora problem med. Så healingen har hjälpt mig och jag tror att vi kan läcka energier. Kram Linda

    SvaraRadera
  3. Igenkänning, igenkänning...Jag ställer mig exakt samma frågor då och då och svaren är få. Men vi är ändå på rätt väg, tror jag, det tar bara sån hiskelig tid. Jag har för första gången så mycket kraft i kroppen att jag pallar att läsa min dagbok från mina första utmattningsår. Det som slår mig mest är hur svårt jag hade att få ner farten, trots att jag var helt mörbultad i både kropp och själ. Jag sjukskrevs ju från min skoltjänst, 61% på pappret och kanske 100% i verkligheten, men allt det andra...familj, vänner, träning, aktiviteter var jag inte krycka till att helt stänga av och tänka på vad JAG behövde. Så jag slet hårt på mig själv fortfarande. Hade kanske kommit ner någorlunda i varv när det var dags för demensutredning. Stor krasch igen. Nåt halvårs vila, sen arbetsprövning, krasch och så vidare tills för 1,5 år sedan när jag hoppade av karusellen och begärde sjukersättning. Det var nog min väg, hur knasigt det än låter. Sen dess har jag hittat tillbaka till musiken som styrkemedel i livet, det känns som om det är min brygga. Vad som händer framöver, om jag kan jobba igen har jag ingen aning om, men det känns mer hoppfullt just nu i alla fall, får suga på det. Du har ju barn hemma också, det tar verkligen sin tid och ork. Kämpa på sis!
    Kram😚 Sofia

    SvaraRadera