Vårdcentralshumor, eller tragik, hur man ser på saken

I väntrummet på vårdcentralen senast satt en kvinna och stampade otåligt med fötterna i golvet. Deklarerade högt och tydligt att hon skulle ta blodtryck hos sköterskan. Suckade och pustade. Doktorn ville veta, sa hon och himlade lite med ögonen. Hela kvinnan fullkomligt osade stress.

Satt och väntade på sin tid men var såå stressad. Hoppade upp och ner. Rusade fram och tillbaka till receptionen för att förkunna att hon INTE hade tid att vänta. Hon hade en hund att hämta och kunde de möjligen skynda på en aning? Så kom då sköterskan till slut och hämtade henne.

- Oj då, nu har jag visst varit uppe och sprungit lite.
- Det gör inget för du får vila en stund innan vi tar trycket.
- Nej, nej, nej, jag har en tid att passa...

Sa jag att det var blodtryckskontroll hon var ordinerad?! 😜

Ibland ser man saker så tydligt utifrån, men man har ingen aning själv. Så var det åtminstone för mig. Hela världen hade kunnat stå med banderoller och plakat och varnat mig för den annalkande väggen, men jag tror ta mig tusan inte att jag hade slutat springa för det... 

6 kommentarer:

  1. Jag hade inte heller slutat springa... Det var som om huvet fullständigt hade tappat kontakten med övriga kroppsignaler. När man äntligen stannade, för att man kraschade, är det kanske inte så konstigt om kroppen nu skriker så fort huvet börjar igen... Kroppen minns. Och vill inte tillbaka till det som var hur mycket huvet än vill...

    "Det finns en förbannelse i detta svåra tillstånd av utmattning – den totala energiförlusten kräver ett steg för steg återgång till tillvaron.
    Det finns en välsignelse i detta svåra tillstånd av utmattning – den totala energiförlusten kräver ett steg för steg återgång till tillvaron.”

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror som du, spåren sitter så djupt i kroppen så det är inget man raderar ens på nåt år eller så.

      Vilket fint citat, vem har du citerat?

      Radera
  2. När jag gick på stress-rehab fick vi en massa papper, därifrån kommer citatet som jag har sparat på mobilen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var jättebra. Måste skriva upp det och sätta det på väggen eller nåt! Tack!! <3

      Radera
  3. Några i min omvärld gjorde tappra försök att öppna mina ögon för vad jag höll på med, men i stället för att lyssna gick jag långa omvägar runt personerna i fråga...JAG var ju inte som de, jag klarade allt..., så nä, det hade inte hjälpt mig heller med plakat och banderoller. Jag tror det är en del av sjukdomen, att vi plockar bort skyddsmekanismerna och varningssystemen för att kunna fortsätta springa. Vad nu det var så eftersträvansvärt för?! Jag ville nog vara som alla andra och hade en skev bild av vad de orkade och gjorde. Sjukt är bara förnamnet...
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där slog du huvudet på spiken. Igen!

      Kram! <3

      Radera