Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen

Jag började skriva den här bloggen för att jag behövde en ventil. Någonstans där jag kunde få låta tankar och känslor pysa ut. När jag läste vad jag skrivit såg jag min situation på ett nytt sätt, med andra glasögon.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle få så mycket tillbaka. Nyfunna vänner, sociala kontakter i mängder. Det känns som om ni läsare är mitt kompisgäng som hänger här med mig, i min soffa. Mina ord sprids och delas på sociala medier många gånger om. Och jag fattar ingenting! 

Vad har lilla jag att säga, som folk vill läsa om, liksom?! 

Men ni är många som läser. Nu senast, en redaktör på tidningen Expressen som hittade mina texter i bruset och ville dela något i en reportageserie om utmattningssyndrom. Läs mer här om Karin. Och här om Maja, som på Instagram heter @psyksjukanochbroderi (<- bra tips!!) 

Jag kan inte annat än att känna mig stolt och glad för uppmärksamheten jag får. Att något som är så tungt och svårt,  samtidigt kan vara så uppskattat. 

Jag vet att jag har sagt det förut, men tack, alla ni som läser och kommenterar. Ni är med och skapar detta tillsammans med mig! 

Tack ❤️





14 kommentarer:

  1. Tack för att DU finns och skriver!

    SvaraRadera
  2. " Jag log hysteriskt ända in i väggen" hjälp vad den meningen tog i mig-för det gjorde jag också, log, log och log så att ingen skulle tro att det var nåt fel. Min terapeut påpekade otaliga gånger att jag satt och log samtidigt som jag berätta hemska saker om hur jag mådde. Jag hade verkligen ingen aning, leendet var som fastfruset i nunan. Starka berättelser, de du länkade till, rys....
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man ler och berättar för det är på automatik, antar jag. Man är så van att bara agera utan att känna efter så man gör så, kanske för att överleva...?
      Kram

      Radera
    2. Huvudet på spiken, damen. Agera utan att känna efter, det var jn melodi i måååånga år.
      Kram Sofia

      Radera
    3. Haha! Jaså det var såpass... Genom sig själv känner man andra, eller hur brukar man säga?!

      Radera
  3. Tack själv! Jag uppskattar dina texter och våra dialoger väldigt mycket.
    "Jag log också hysteriskt ändå in i väggen." I alla fall inför alla runtomkring...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag uppskattar också det väldigt mycket.

      Ja, man ler utåt, men inuti är man helt förstörd...

      Radera
  4. Tack att du delar med dig, det hjälper många i samma situation! ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det och tack för att du läser och kommenterar.

      Radera
  5. Tack för allt du skriver och delar med dig av. När jag blev sjuk var det så otroligt skönt att hitta dig och andra i samma sits. Ni som förstod och visste (mycket mer än jag förstod och visste) och fanns där. Antingen med vad du själv delade eller kommentarer. Kan inte förklara vilken fantastisk hjälp du har varit för mig <3 Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, åååh, jag blir så himla glad och stolt när du berättar en sån sak. Att lilla jag alltså har hjälpt dig så mycket, tack för dina fina ord. <3 Kram

      Radera
    2. Jag vill också tacka er två! Det känns som vi känner varandra ganska bra men ändå inte.. Jätteviktigt att ha andra som förstår vad man pratar om. Kram på er!

      Radera
    3. Jag tänker detsamma, att vi känner varandra, fast ändå inte. Men skönt att vi har varandra. Kram!

      Radera