Kära mormor


Ibland väcks minnena till liv, de där barndomsminnena som sitter djupt inuti. Det kan vara de mest oväntade saker som påminner en, men ändå är de så självklara. Idag var det en solig dag. Jag låg på altanen och tittade upp mot himlen. En blå himmel med något enstaka stackmoln och så flygplanen högt, högt där uppe.

När jag var liten flicka dog min morfar. Han dog alldeles för tidigt, alldeles för ung, helt utan förvarning. Kvar fanns min mormor, som precis hade fått ett helt litet gäng med barnbarn. En drös, som alla kom inom några år. Hon och morfar hade pratat om och sett fram emot, hur de skulle ta hand om sina barnbarn och så skulle de ut och resa ännu mera, när de blev pensionärer. För de tyckte om att resa de där två. Men morfar fick aldrig uppleva alla oss barnbarn. Han lämnade oss för tidigt. På väggen i arbetsrummet satt en stor världskarta och vid varje resmål de besökt hade mormor spänt en tråd som hon satt fast i en nål. Den där tavlan har suttit kvar där i alla år. Som en påminnelse. En hyllning till det som var.

De reste till Thailand, min mormor och morfar, långt innan man reste dit, de har sett Moskva och Peking, åkt på språkresa som vuxna, bara för att lära sig engelska, eftersom man inte gjorde det när de gick i skolan. De var verkligen i framkant när det gällde att resa. Men deras bästa resmål var Mallorca. Det var hit de återkom flest gånger.

Så när vi barn låg på mormors gräsmatta och tittade upp mot himlen såg vi de där vita strecken som flygplanen lämnar efter sig. Vi fantiserade kring vart de var på väg, om morfar såg oss där uppifrån, om han liftade med något av flygplanen högt däruppe. Varenda gång kom vi fram till att han skulle till Mallorca. Alla flyg reste alltid till Mallorca. Morfar var med där uppe och mormor var med oss på gräsmattan där nere. Det var jag, alla syskon och kusiner helt överens med vår mormor om.

Så när jag låg på min altan idag och såg på flygplanen, vart tror ni de var på väg då? Till Mallorca såklart, vart annars? Då blev jag alldeles sentimental och gråtig och var tvungen att ringa min mormor och prata en liten stund, tills det kändes bättre.

Min mormor börjar bli gammal nu. Hon har varit allvarligt sjuk några gånger, men alltid sett döden i vitögat och repat sig. Hon är en riktig järnlady den där kvinnan. Och samtidigt så oändligt mjuk och omtänksam. Jag kan bara inte bortse från att hon flera gånger på väldigt kort tid behövt åka ambulans till sjukhuset. För varje gång knyter det sig i magen på mig. Snälla, låt henne leva lite till. Världen behöver henne lite längre. Vi behöver henne.

6 kommentarer:

  1. Vad vackert och fint du beskriver minnen av din mormor och morfar.❤
    Igår när jag gick i skogen hörde jag humlesurr och mina tankar gick till barndomen och somrar på landet med mormor och morfar.
    Den gröna,slitna,solvarma trätrappan tidigt på morgonen.Mormor i bakgrunden fixandes varm choklad och prickigkorvmackor till frukost i det lilla soldatorpet.Morfar i vedboden huggandes ved till kakelugnen.
    Jag längtar efter att känna årstiderna igen.Magsuget i en vårkänsla.Det försvann med denna utmattning.
    Träffade en fastighetsskötare på gatan då jag var ute med hunden idag.
    På två dagar har jag mött två människor i samma kvarter som delar samma erfarenheter av utmattning.
    De säger samma sak. Livet blir aldrig detsamma.Det går aldrig att få tillbaka samma energi igen.
    Acceptera, gå vidare, var i nuet och byt inriktning på arbete då det är dags för arbetsåtergång är deras råd.Gå på magkänslan och sök dig till det som ger glädje i ett arbete.
    Kämpa aldrig för att komma tillbaka till det gamla för det går inte.Slutar bara med en ny krasch.
    Dessa två människor som jag delade erfarenheter med gav mig en styrka.
    Det går att komma vidare.Det finns hopp.Kände mig så lycklig mitt i ångesten.Jag ska fixa det här.
    Idag behövde jag känna det extra mycket då ångesten river och kroppen värken.Solen skiner och det är så vackert ute men jag kan inte ta in allt det vackra.Hjärnan är för trött.
    Var rädd om dig❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Varm choklad och prickigkorvmackor minns jag också. Det är fint att minnas ibland!

      Det här med att känna årstiderna. Jag fick en flashback till när jag varit sjuk ett par år och det helt plötsligt blev vår. Det första året som jag kände årstiderna. Jag blev som hög, religiös och helad, allt på samma gång. Naturen gjorde mig berusad, jag minns hur jag tittade på varenda lövsprickning och nyckelpiga som om det var första gången jag såg det.

      Jag hoppas och tror att du kommer känna det igen. Rätt som det är så bara är det där. Så mycket starkare än du nånsin känt det förut. Nu är jag inte sådär nyfrälst längre, utan mer lugnt förnöjsam. Men det är fortfarande lika härligt.

      Tror inte att gå tillbaka är lösningen. Vissa kan gå tillbaka till samma arbetsplats, men inte till samma beteende. Vissa klarar inte av samma arbetsplats, eller ens samma bransch. Det är det som är utmaningen. Den svåra. Men nödvändiga. Men visst går det att komma vidare. Det gör du varenda dag. Du är på väg vidare just i detta nu. KRAM!!

      Radera
  2. Så fint! Jag förlorade både mormor och morfar under bara några månader för tio år sen. Det var alldeles för tidigt och lite chockartat. Men jag har många minnen kvar, från deras hus där vi var på skollov, mormors fantastiska mat, morfars skratt framför tvn, jularna hos dem, matbussen som kom förbi deras hus... många fina minnen som aldrig försvinner!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Döden är alltid en chock, men när man förlorar båda samtidigt, chockartat under så kort tidsperiod, det måste ha varit väldigt jobbigt. Tack och lov för minnena, de har vi fortfarande kvar och det är dom vi delar vidare med våra barn, så att de som lämnat jordelivet fortsätter att finnas med oss. <3

      Radera
  3. Otroligt fint skrivet! Vilka minnen ❤️ Känner igen rädslan för att livet närsomhelst kan vara över. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja det är minnen det. Fina sådana, att ta med sig livet ut. Den rädslan är inget vidare att bära på, men det är ju också en del av livet. Mycket dubbel känsla... Kram

      Radera