Hur kan man förklara?

Det är så svårt att förklara hur man kan må som man gör när man inte ens begriper det själv. Hur man vissa dagar kan vakna och vara helt under isen, men framåt dagen kan man må riktigt bra. Eller lika gärna tvärt om. Morgonen är toppen och sen går luften ur.

Det svåraste är att det inte heller går att relatera till särskilda aktiviteter. Som exempel, hade jag sprungit en mil hade jag haft en förklaring till tröttheten. Hade jag varit på en stor tillställning hade jag förstått varför min hjärna reagerade så mycket. Men när man inte gör något särskilt annorlunda, när man måste acceptera utan att förstå. Den abstrakta och subtila delen i den här sjukdomen. Det har jag otroligt svårt för. 

Terapeuten säger att jag behöver aktiveras. Aktivitet som en motsats till undvikande och flyktbeteende. Att jag behöver öva på att gå emot mitt motstånd mot att göra saker, behöver utmana impulsen att lägga mig ner och sova, som den enkla vägen ut. Grejen är att jag aldrig lägger mig och sover, som den enkla vägen ut. Jag sover pga att jag omöjligt klarar att hålla mig vaken. Vi är ofta överens, jag och terapeuten, men inte alltid. I den är frågan är vi inte överens.

Men vi har enats om att jag ska fortsätta med mitt "schema" några veckor till. Ha aktiviteter som är bra för mig, för att jag ska öva mig på att slå av och på, öva på att växla mellan aktiviteter och vila. Det är vi överens om.

Sen säger terapeuten att på lång sikt behöver jag aktivering i fråga om arbete/praktikplats. Att det inte räcker att gå hemma och komma på egna aktiviteter, i längden. Jag kan köpa resonemanget. Men det gör mig samtidigt skiträdd.

Och så upptäcker man ett missat samtal på mobilen från handläggaren på Försäkringskassan. Det är inte mycket som krävs för att pulsen ska gå upp.

6 kommentarer:

  1. Har man aldrig varit sjuk i utmattning kan man aldrig helt förstå det trots alla målande beskrivningar.
    Denna berg- och dalbana i mående skapar så lätt en känsla och förtvivlan över att man aldrig ska återhämta sig och bli frisk.
    Det är inte lätt att känna längtan efter aktiviteter då hjärntrötthet, yrsel och matthet gör att man får kämpa för att stå ut i stunden.
    Säg åt den som brutit benet att springa.
    Då jag har mina bättre dagar vill jag göra saker men kropp och hjärna säger stopp så fort.Man blir rädd att gå över gränsen för då väntar säkert en krasch som är värre än alla magsjukor och influensor tillsammans.
    Min syster brukar säga att det är först nu hon förstår vad det betyder att gå in i väggen.
    Hon har sett mig under snart ett och ett halvt år i denna utmattning med alla upp-och nedgångar i mående.
    Idag kan jag delvis förstå hur människor med t.ex. en ADHD- problematik kan ha det.Känner ibland att det är nog så jag just nu fungerar till vissa delar.En hjärna som bara orkar koncentera sig korta stunder, dålig planeringsförmåga, ljudkänslig, kort stubin, lättstressad, sömnsvårigheter,dåligt korttidsminne......
    Jag prövar ibland att gå emot tröttheten.Min erfarenhet är att det oftast inte slutar så bra.
    Det är inte vanlig trötthet att vara utmattad det är verkligen att leva med en utmattningskänsla i kroppen nästan alla dygnets timmar. Känslan kan variera i styrka men den försvinner inte.
    Och när mattheten lättar kommer ofta känslan av sorg och förlust över hur det kunde bli så här.Hur kunde jag driva mig hit.Det gör så ont.
    Du har i tidigare inlägg beskrivit så bra vad ett utmattningssyndrom innebär och hur det känns.
    Det har jag visat för mina anhöriga för att de ska förstå hur det känns och hur det är och varför man många dagar vandrar från sängen och tillbaka och försöker se meningen i att fortsätta.
    Fortsätta för att man tror på en framtid i en skapligt frisk kropp och en själ som vill leva igen.
    Du gör verkligen så gott du kan.
    ❤❤❤
    Var rädd om dig.
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina gulliga ord. Och vad bra att jag lyckats formulera något som du kan visa dina anhöriga också!
      Nä, tror inte på att pressa sig igenom utmattningströttheten. Men däremot kan man pressa sig lite genom depressionströttheten. Och det är ju det som gör det så ---- svårt. Hur ska man kunna hålla isär vilken trötthet som är vilken och dessutom kommunicera det på ett bra sätt!?
      Ja, jag tror nog också att jag gör så gott jag kan, precis som alla ni andra också gör så gott ni kan. Det är tillräckligt.
      Kram

      Radera
  2. Åh... ❤️ Ja, förstår pulsökning. Förstår aktivitetstänket från terapeuten och även din panik. Förhoppningsvis är det ju pucklar att ta sig över bara, även om det kan kännas som att halka bakåt. Det är skitsvårt att få till det lagom, när man som du skriver inte förstår vad som orsakar vad. Eller hur saker hänger ihop. Vare sig det som förbättrar eller försämrar. Stor kram till dig ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår också allt det där med aktivering! ;) I teorin åtminstone! Och kanske är det så att man inte kan hitta specifika saker som påverkar, utan att det är en rad småsaker som tillsammans gör skillnaden, oavsett om det är positivt eller negativt. Jag hoppas såklart att jag ska kunna orka med en aktivering och att det kommer en puckel att ta sig över, men att det rättar till sig. Orkar inte krascha totalt ännu en gång... Kram

      Radera
  3. Man förstår terapeutens synvinkel, det är bara det att det enda som fungerat för mig i alla fall, är när jag själv får styra takten och invänta lusten till aktivitet. Alla andra försök har gått åt pipsvängen hur mycket än både jag och Fk och Af och andra storheter har velat att det lyckades. För rätt länge sen blev jag också ifrågasatt om mitt sömnbehov och att alltid behöva planera aktiviteter. Så kunde man ju inte leva. Sanningen är att för mig funkar inget annat sätt att leva och min kropp har lärt mig att behöver den sova så är det bäst att låta den, annars....
    Nu har den ( kroppen) mirakulöst bestämt sig att dra ner sömnbehovet till normala 7-8h per dygn i normalfall, i ansträngt läge 9h. Detta är en kolossal förbättring! Men det tog 10 år efter första sjukskrivningen.
    Jag säger inte detta för att slå ner dig i skoskaften, du är du och jag är jag. Men din kropp känner du bäst.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tolkar dig inte alls som att du försöker slå ner mig i skoskaften, utan tvärtom uppskattar jag dina ärliga synpunkter väldigt mycket.

      Med sömnen är jag precis likadan. Jag känner när jag behöver sova och när det kan vara läge att utmana. Det är svårt att förklara, men jag har det i mig på nåt sätt. Så sömnen är livsnödvändig. Tror kanske terapeuten menade att jag inte kan sova 24/7 resten av livet, men så är ju inte fallet... Inte ens nu!

      Förhoppningsvis kan jag orka med en aktivering senare, jag vill ju gärna göra något om dagarna... Men det får vi se framöver. Jag har ingen jättebrådska! ;)
      Kram

      Radera