Påsklovet - hur gick det egentligen?

Klosterlilja i min trädgård

Av påsklovets tio dagar gick hälften bra. Sedan kom utmattningssymptomen uppradade ett efter ett. Det började med yrsel och ostadighet. En känsla av att tappa fotfästet en kort stund. Som att falla ner i ett hål eller att hjärnan stänger av en sekund innan den kopplar upp igen. Elfel helt enkelt. Värken ligger ständigt i bakgrunden, men väsnas mer och mer ju mindre jag pysslar om kroppen.

Tröttheten har blivit värre och värre ju längre veckan gått. Trots att jag försökt sova/vila på dagarna och vilat när barnen gjort annat. Nu är jag i ett konstant dvala-tillstånd. Så där så jag undrar om jag någonsin kommer att bli pigg igen. (Vet ju att jag kommer bli det, men varje gång går tankarna åt samma håll.)

En dag åkte vi på en utflykt till en bondgård/liten djurpark med lantdjur. Det gick bra, men att köra dit  gjorde mig sjukt utmattad. Bilkörning är fortsatt en utmaning, särskilt när den blir lite längre än vanligt.

Att barnen har kompisar hemma fungerar däremot bättre. Skönt att det fungerar i alla fall.

Men fakta är att hur mycket jag än förenklar och drar ner på krav och göromål så är det stor skillnad att ha barnen hemma jämfört med när de är i skolan. Mina rutiner sätts ur spel, vi gör saker tillsammans, pratar, musik spelas, TV är på osv.

Ansvaret är tröttande. Det är lätt att bli besviken över hur lite jag klarar. Fast jag istället borde vara nöjd och glad över att jag klarat så mycket som jag ändå har gjort. 

Nu behöver jag vila mig i form. Igen.

4 kommentarer:

  1. Vad bra att så mycket gick bra....☺
    För nåt år sen var jag schack matt efter att min stillsamme man varit hemma på helgen. När barnen var hemma och hälsade på ska vi inte prata om...Nu är bådadera bättre, men jag känner fortfarande av det, tyvärr.
    Det är så svårt att se den långa utvecklingen, över åren, att det faktiskt blir bättre, jag vill ju bli bättre NU.
    Känner precis igen de där tankarna att jag aldrig blir bättre, fast man vet med den förnuftiga delen av hjärnan att det blir du visst det, det är bara den lilla detaljen att det tar lååååång tid.
    Jag vilar mig också i form denna veckan efter att ha varit iväg i påsk, det är på ett sätt enerverande efter att ha haft högre tempo några dagar, men det starka tjutet i vänsterörat ( inbyggt larm😃) säger mig att det är bara att vila på och ta igen sig för att livet ska funka.
    Kram till dig i soffan!
    Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad rolig du är, att se tjutet som ett inbyggt larm. Det kommer jag tänka på varje gång det börjar tjuta i mitt öra. För mig är det dock högerörat som tjuter jämt!

      Ja, det blir bättre, jag vet. Men det tar ju så lång tid att man tappar tålamodet emellanåt. Kanske är det så att vi alltid kommer känna av när något hamnar utanför ramarna, även om återhämtningen går snabbare.

      Hur går det med din aktivering? undrar nyfiken i en strut ;)
      Kram

      Radera
    2. Jo, du lilla nyfiken..😉
      Det har varit en knölig vår, det är bara att erkänna.
      I feb-mars mådde jag apa, helt ångestfylld och speedad, sömnen kraschade totalt.
      Gick till vårdcentralen till sist och fick erbjudande om Circadin, ett sömnläkemedel med melatonin som reglerar dygnsrytmen. Jag gick hem och googlade, det sa doktorn att jag skulle och sen återkomma(!) och efter en del funderande och nån veckas fortsatt kamp utan resultat så kände jag att vad har jag att förlora liksom??!
      Fick medicinen utskriven och har nu testat i två veckor och jag SOVER igen. 8h utan avbrott, är trött när jag ska vara det på kvällen.
      Inga biverkningar, ingen tillvänjning(utom psykologiskt),enda nackdelen är priset, 270 kr för 30 st. Ingår inte i högkostnadsskyddet.
      Under påsken när jag var bortrest och högaktiv fick jag dock ta till traditionellt sömnmedel. Men över lag är jag supernöjd och så tacksam. Har inte haft så svåra sömnproblem så länge någonsin(typ 6 mån).
      Under detta kaos har jag dock varit på mina aktiviteter nästan 100%. Borde nog skolkat lite mer, men är ju född plikttrogen och jag trivs verkligen med mina aktiviteter!
      Nu är jag givetvis jättetrött efter allt jox, men helt nere i dalen är jag inte, det är intressant. Lever jag "randigt" så funkar livet hjälpligt. När jag sovit ikapp ska det bli intressant att se hur det blir.
      Hur går det med din egen aktivering? Eller kommer det en utvärdering kanske?🙄
      Kram Sofia

      Radera
    3. Vad jobbigt att det har varit så stökigt för dig. Just det där med sömnen är ju helt avgörande för om man ska orka lite mer. Vilken tur att du fick ett läkemedel som fungerar bra för dig. Toppen! (sen att det är lite dyrt får man väl tyvärr bara ta, funkar det så är det ju värt det)
      Jaså du har orkat med dina aktiviteter ändå, eller hyfsat i alla fall. Ibland är det nog bra att inte vara så plikttrogen som du säger. Andra kanske behöver öva på det men vi kanske behöver öva på att tagga ner en smula! ;)
      Ja, hur går det för mig egentligen? Hmm bra fråga. Jag ska fundera och så skriver jag ett inlägg om det. Tack för att du berättar, så roligt att veta mer om er som läser här! Kram

      Radera