Hur jag har blivit frisk från utmattningssyndrom

Eller kanske är rubriken missvisande. För frisk är jag ju inte. Inte i sakens rätta bemärkelse. Jag är fortsatt sjukskriven på 100 procent. Godkänt av både läkare och Försäkringskassan. Så okej, inte frisk, men friskare. I sinnet åtminstone.

Något av det som fungerat för mig.

I akuta fasen av utmattningssyndrom handlade det för mig om att bromsa in. Sakta ner den där skyhöga farten jag hade och landa. Det var mycket svårare första gången, än andra, pga att jag hade så mycket högre fart då. Det tog ungefär tre månader innan jag hade saktat in så pass mycket att jag kunde ha ro att lägga mig ner och vila. Det var som att jag gick på spillvärmen eller hur man nu ska uttrycka sig. Jag gjorde inget, men kroppen var så uppe i varv att jag behövde den tiden för att varva ner.

Efter de månaderna upplevde jag att jag blev ännu sjukare. Ångesten tilltog, värken ökade till extrema höjder. Allt blev så mycket värre. Som man kan läsa i kloka quotes på sociala medier. Allt måste bli värre innan det kan bli bättre. Det stämde i mitt fall.

Först av allt var det vila som gällde. I sängen. Bara försöka ta sig upp och gå på toaletten eller äta något mini-litet. Sen var det sova, vila, dvala, ångestattacker som gällde. Dygnet runt. Den här fasen är den värsta jag har minnen av. I hela mitt liv. Och det höll på länge. Säkert runt ett års tid vid båda gångerna jag gick in i väggen.

Hur tar man sig sedan ur det där då?

Jo, man sover tills kroppen inte behöver sova mer. Sömn, vila, avslappning, ångesthantering. Steg ett.

Jag började lägga till frukt till min kost. Jag hade innan utmattningen första gången, ätit extremt dåligt (dåligt som i enformigt, vid datorn, stående, springande, småplock, godis på macken innan jag åkte hem osv). Jag åt inte frukt, grönt, fisk mm alls i den utsträckning jag önskade. Så det kändes inte som ett tvång att äta det, utan det var en önskan från min sida.

Jag började äta frukt. Sen utökade jag med mer och fler grönsaker. En period åt jag helt vegetariskt. Det var inget som gjorde mig frisk i utmattningssyndromet, men det var ändå en bra tid. Nu äter jag allt igen, men med det vegetariska tänket i bakhuvudet. Det är en bra kompromiss för mig i vårt familjeliv.

Det som kommit från sjukvården, som fungerat, har varit motionsråd, men som jag anpassat efter min förmåga.

Jag promenerade mycket i början. Små, små korta promenader (5 minuter eller så). Som utökades efter hand till lite längre promenader, eller promenader i kuperad terräng. Jag började ta cykeln igen, jag har i olika perioder gått på Basal Kroppskännedom (BK), Medicinsk yoga/Mediyoga och Qi gong. Jag började vistas i naturen. Det är så läkande.




Annat som sjukvården ordinerat är antidepressiva läkemedel, ångestdämpande läkemedel, sömntabletter, samt vitamintabletter som jag behövt tillskott av.

Dessutom samtalsterapi. Jag har fått prova på olika saker, som gruppterapi, psykolog, KBT-terapi mm. Allt har varit bra, men olika saker har fyllt olika syften.

Det viktigaste jag har fått med mig är att ändra inställning till hur jag ser på mig själv och på mitt liv.

Acceptera att jag är sjuk. 
Be om hjälp.
Acceptera att jag inte kan göra allt som jag kunde göra förut. Det är varken bra eller dåligt. Bara annorlunda. 
Vila är ett godkänt sätt att spendera en dag.
Jag är bra och jag behöver inte bekräftas i det. Jag vet det och det räcker länge. 

En viktig byggsten har varit att hitta mig själv igen. Vem är jag? Vem var den där tjejen där inuti, innan hon försvann i en grop av prestationer och självförnekelse? Att hitta saker som jag tycker om, som gör mig på gott humör, att göra sådant jag mår bra av. Att prioritera det och våga stå upp för det.

En sådan sak är yogan. Jag mår så otroligt mycket bättre av att sitta på den där mattan. Ibland sitter jag och mediterar, ibland jobbar jag mig svettig. Men med den gemensamma nämnaren att jag gör något som jag mår bra av, jag känner in mig själv. När jag prioriterar bort det mår jag alltid sämre efter ett tag.





Jag tror att tricket är att finna tålamod. Det tar tid. Kanske en livstid för vissa. Men att kunna leva under tiden. Den akuta fasen varar inte för evigt. Det är sedan det börjar. Lite som att vara gravid. Man fokuserar så mycket på att vara gravid och hur det ska bli att föda sitt barn. Barnets utveckling inuti magen och hur man ska bedöva sig vid förlossningen. Livet därefter går liksom inte att ta in. Det går inte att föreställa sig hur det kommer vara att bli förälder. Det är för stort.

Lite samma sak med det här. Man fokuserar på det man kan. Mat och vitaminer, träning och motion, vila och sömn. Basic på något sätt. Resten får komma efterhand. Kanske är man inte hundra procent redo när det kommer, men man anpassar sig ändå, på något sätt.





10 kommentarer:

  1. Utmattningssyndrom är verkligen en konst i att träna sin förmåga
    till anpassning.
    Att gå från att vara en fungerande individ till att inte klara nästan någonting då man befinner sig i en akuta fasen.
    Att inte kunna tänka en tanke och samtidigt känna en enorm rädsla
    över att man tror att man håller på att bli galen.På riktigt.
    Precis som du mådde jag så mycket sämre efter några månader
    då influensakänslan,värken,yrseln och ångesten knackade på dörren.
    Jag kände mig så trasig i hela kroppen, i hela själen och kände
    att nu är livet slut.
    Det var en fruktansvärd känsla.
    Sedan lyssnar man på alla goda råd och rekommendationer man får.
    Min rädsla är att det aldrig kommer att bli bättre än vad det är just
    nu.Tycker jag har stått och stampat här nu månad efter månad.Tålamodet prövas verkligen.
    Min fysiska ork befinner sig på samma nivå som för ett år sedan.
    Nästan lika illa är det med den psykiska orken och hjärnans förmåga
    att orka med sinnesintryck,kommunikation,förmågan att ta till sig texter m.m.
    Skillnaden idag är att jag vill leva,vill orka men jag måste jobba så mycket med mig själv för att acceptera att det är som det är.
    Att livet är som det är.Att kroppen är som den är och som du så klokt skriver inte värdera det som bra eller dåligt.Livet är bara annorlunda.
    Men hur mitt annorlunda, nya jag ska passa in i det arbetsliv som jag lämnade och som gjorde mig sjuk är en gåta.
    Jag kan känna en enorm oro över hur jag ska kunna vara där igen och om jag kommer att få vara det på mina villkor och med mina begränsningar.
    Då hjälper det mycket med naturen, promenader,meditation och avslappning
    när orostankarna kommer.
    Det är inte alltid lätt att vara i nuet och ta dag för dag,timme för timme men ibland måste jag göra det för att överleva detta.
    Den svåraste och mest smärtsamma tiden i mitt liv men också förhoppningsvis den bästa i det långa perspektivet.
    Tack för dina kloka tankar och för att du delar med dig! :)
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har fått lära mig av min psykolog att det är som en trappa man ska upp för. Man tar ett steg upp och sen när man har kämpat sig dit så behöver man anpassa sig för att bli stabil på den nivån. Överanstränger man sig och ramlar ner några steg får man börja om. Och så håller man ju på. Steg för steg. Så inte så konstigt att det tar tid att anpassa sig när man försöker återerövra sitt liv.
      Tack för att du berättar om dina erfarenheter. Tror det hjälper både mig och de andra som läser här. Kram!

      Radera
  2. Så mycket klokt! Känner igen mycket i min egen resa. Det jag har svårt för nu, har jag märkt, är att tillåta mig att ha en dag eller några timmar med "bara" vila. Antagligen eftersom jag är så pass mycket tillbaka på jobbet nu. Alltså nästan frisk, då borde jag ju orka mer hela tiden?! Men så är det inte. Idag har jag behövt ovanligt mycket vila, men har haft svårt att ge mig själv det och ännu svårare att acceptera det. Så än har jag inte lärt mig helt och hållet att acceptera behovet av vila och återhämtning. Som ett resultat av det har jag under eftermiddagen åkt på migrän. Det slår sällan fel. Gör om gör rätt, för mig.

    Fint att du delar med dig av det här. Tror det är skönt för andra att höra om sånt som faktiskt gör skillnad. Speciellt om en inte riktigt hittat de saker som funkar för en själv. Kram på dig ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känner jag igen. När man tillåter sig att vila efter en mer intensiv period blir man ännu sämre. Kroppen räcker liksom ut tungan åt en och "vadvardetjagsa" typ. ;)

      Förstår känslan att man vill orka ännu mer när man är i gränslandet mellan sjuk och frisk. Vad är skillnaden på en liten svacka som tillhör livet och sjukdomen. Och alla dessa nyanser av trötthet som man inte fattar fast man står mitt uppe i dom.. Kram

      Radera
  3. Det ger mig hopp att läsa! En fråga. När du var i den akuta fasen när det var som sämst, blev du långsamt bättre då? Eller gick det upp och ner i måendet? Låg du i sängen hela tiden eller orkade du promenera? Jag kraschade i april förra året och har successivt bara mått sämre och sämre. I början försökte jag motionera men blev mycket sämre. Drog då ner till promenader, blev sämre. Långsammare och kortare promenader, blev sämre. Den senaste månaden har jag inte ens varit utanför lägenheten och är i stort sett sängliggande större delen av dygnet. Har sjuk muskelsvaghet, massvis med extraslag, illamående och inflensakänsla vid minsta ansträngning, typ borsta tänderna eller duscha. Är nu livrädd för att det är ME/CFS jag har. Och då är ju det måendet kroniskt. Jag hoppas på något sätt att det "bara" är utmattningssyndrom jag har, om du förstår vad jag menar. Och om då någon annan som har haft utmattningssyndrom har blivit sämre innan de blev bättre så finns det kanske hopp för mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit! Härligt att jag kan ge dig lite hopp. Det är svårt att minnas exakt hur det var, eftersom det varade så länge, så gick det ju lite upp och ner, men inte så mycket upp så jag skulle beteckna det som att jag mådde bra någon gång. Bara lite mindre dåligt vissa dagar.

      Jag tror att vi är många som oroat oss för ME men de allra flesta har på något sätt kommit ut på andra sidan och blivit lite bättre över tid (även om det kan ta många år)

      I början försökte jag vara en "duktig patient" och promenera och tänka positivt för att bli frisk. Det funkade inte. Utan det var då försämringen kom när jag släppte på allt det där. Sen blev jag sämre och sämre under en tid och var kvar på den nivån ganska länge (typ minst ett år) innan det blev ett uns bättre. Så det du upplever med muskelsvaghet, tröttheten, inte orka duscha osv har jag också haft och hört många andra som vittnar om exakt samma sak.

      Tror bara du ska ha tålamod att vila. Kanske gå ut och sätta dig på en bänk nån gång i veckan när det känns okej. Öppna fönstret och få in lite syre. Typ så. Det räcker i början.

      Jag vill tro att det finns hopp för dig också! Vet ju inte hur sjuk du är och hur långt gången din utmattning är, men friskare blir man i alla fall. Sen kanske man inte blir helt återställd. Men så sjuk som man är i akutfasen, det kommer du nog inte behöva oroa dig för att det ska vara så för alltid.
      Kämpa på och hör gärna av dig igen och berätta hur det går för dig!

      Radera
  4. Klokt inlägg och jag känner igen mig otroligt mycket, både i sjukdomsbeskrivning och lösningar. Yoga och kroppskännedom har gjort störst skillnad från mig. Att alltid leva med min kropp, som en del av mig, som något jag älskar och tar hand om. Och att vårda relationen till mig själv, släppa prestationsångest och att den enda viktiga prestationen är hur mycket jag klarar av att ta hand om mig själv och låta mig få vara den jag är, vila i det. Tack för klokt inlägg! Förstår att såna här inlägg tar kraft att få ihop.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar, det värmer. Så klokt du skriver, att man tar hand om det man älskar och att man älskar sig själv, därför vårdar man den relationen. Klockrent!

      Radera
  5. Gråter när jag läser detta i all igenkänning. Kommer behöva läsa flera ggr för att få in det i min trötta hjärna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad sorgligt att du känner igen dig så mycket, men ändå skönt på något sätt att man inte är ensam i det här. Mycket av mitt stöd har jag fått från mina nyfunna vänner via sociala medier och bloggen. Kram och välkommen tillbaka när du orkar!

      Radera