Hur går det egentligen för mig?

Fick frågan av en bloggläsare och började fundera på hur det går för mig. Jag mest existerar just nu. Varken mer eller mindre.

Mina aktiviteter har motarbetat mig kan man säga, en efter en. Qi gongen ställdes in pga personliga skäl hos ledaren, yogakursen tog slut och badhuset stängde för renovering. Så från att jag haft tre fasta aktiviteter där jag aktiverats såväl socialt som fysiskt har jag just nu ingenting. 

Vilket inte känns så bra. 

Jag försöker komma igång med egenträning men det går trögt. Har bokat tid hos en sjukgymnast för att se om jag kan få hjälp med att ordna en ny struktur. 

Och så har jag börjat fundera på arbetsträning. Det är en naturlig del när sjukskrivningen börjar gå mot sitt slut. Jag är osäker på vad de ska ta sig till med mig och det är precis samma visa inför varenda möte, så jag vill väldigt gärna ha hunnit tänka lite i förväg. 

Det är tufft att tänka på framtiden. Tar en massa kraft. Vad vill jag göra? Vad borde jag göra? Vad är det smarta? Det förnuftiga? Det roliga? Hur utnyttjar jag bäst de få dagarna jag har kvar med rehabersättning. 

Hur ska jag resonera? Ska jag ta ett helt annorlunda arbete än det jag är utbildad för? Eller kan jag använda min utbildning till något? Hur lägger jag upp det på smartaste sätt för att hinna få ut något av det på den korta tid jag har kvar? Vad händer sen? När rehabdagarna är slut? Det vet jag inte heller. 

Ungefär så ser mina dagar ut nu. Jag försöker aktivera mig mer socialt. Träningen går knackigt och jag har alldeles för mycket tid till att älta mina framtidsplaner. (=> sover sämre, mer stressymptom och typ fast i en negativ spiral) Blä. 




11 kommentarer:

  1. Jag tycker du ska lyssna inåt.Vad säger din magkänsla dig?
    Det som delvis fick
    mig in i utmattningen var mycket mitt arbete och den arbetsbelastningen jag hade i kombination med en mycket stressig arbetsmiljö men också att jag inte lyssnade inåt.
    Jag tror du ska lyssna med hjärtat när du funderar över framtiden och ditt framtida arbetsliv❤❤❤.
    Vad ger dig energi och vad ger meningsfullhet?
    Att arbeta med människor gav mig energi och mening men tog till slut all kraft och jag hamnade på minus.
    Om du kan välja en ny väg gör det.
    Det ska jag försöka göra när jag är redo för arbetslivet eller studier igen.Jag ska försöka vara modig och pröva något nytt.
    Min rädsla är att jag ska hamna i arbetsträning och inte vara redo.
    Att jag ska krascha igen, tappa tron på mig själv och hamna i mörkret igen då ingen mening finns.
    Livet är så skört och i en utmattning är man skör.
    Rädd att vara i arbetsträning med en hjärna som inte orkar.
    Hoppas du hittar nya aktiviteter som funkar för dig.
    Var rädd om dig!
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den där magkänslan är den enda som betyder något. Men den är väl kamouflerad av yttre lullull som mod, ekonomi och såna saker... ;)

      Jag har varit igenom den här karusellen förut och arbetstränat på olika ställen, både nya och på mitt gamla jobb. Det var då jag kraschade igen, så gissa om jag förstår din rädsla för att bli sjuk i samband med arbetsträning... 110%...

      Men jag ska göra som du säger och fundera över vad som är meningsfullt för mig, och vad jag tror ger mer än det tar. Inte lätt, men det behövs göras. Tack!

      Radera
  2. Så typiskt att dina aktiviteter inte blev av som de skulle. Hoppas att du hittar annat att ersätta dem med :) Ibland önskar man att man hade nån form av coach som skulle vägleda en så allt blev bra. Du vet, ett liv fullt av enhörningar och glitter. Eller åtminstone lite hjälp att fatta kloka beslut. Men ibland har jag hjälp av att tänka på här och nu. Inte vad som är klokt längre fram utan vad funkar nu. Typ så. Kram ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, har du en sån coach på lager nånstans? Glitter och enhörningar låter så fint! ;)

      Jag tänkte väldigt intensivt på framtiden fram till för ett par dagar sedan, men sen fick jag släppa det totalt och bara leva i nuet. Vad funkar idag, som du skriver och då lugnade sig kroppen betydligt. Kram

      Radera
  3. Känner med dig...skit att alla aktiviteterna gick i stå. Kan bara uppmuntra dig att välja aktiviteter utifrån lust, det är det enda som funkar för mig och till och med det är tufft. Skolvärlden är ju inte sinnebilden av lugn och ro precis och det verkar inte ha blivit bättre sen du och jag försvann från arenan. Jag reagerar starkt fortfarande på allt som är för "skoligt" som strikta tidsramar, listor, behövande människor osv. På mitt jobbföretag där jag är en em i veckan testar jag lite förutsättningslös undervisning när jag pratar svenska med damer som gått igenom SFI utan att ha fått med sig så mycket. Bara det lilla suger otroligt mycket kraft, då sitter jag och stickar samtidigt och bara försöker få igång ett samtal på svenska och hjälpa dem att uttala lite bättre så svenskar ska förstå vad de säger. Det lilla experimentet har hjälpt mig se var jag står...
    Detta är ett litet exempel på vad man kan använda pedagogisk förmåga till utanför den traditionella skolan.
    Du måste ju givetvis följa din väg, ovanstående är bara mina erfarenheter. Önskar dig massor av välgång och lycka!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä skolan är verkligen inte lugn och ro. Men känner så väl igen det du skriver, att man är liksom överkänslig mot tidspress, scheman och sånt. Ingen kan älska en tom kalender så som en utbränd lärare liksom. ;)

      Jaså, det var så tufft bara att prata.. Kan det bero på att du gick in i din lärarroll och försökte agera som om du varit lärare (undermedvetet) och inte bara en medmänniska?
      Tack för att du berättar om dina erfarenheter. Kram

      Radera
    2. Jaadå, det gör jag säkert bitvis, det sitter i ryggmärgen...är både lärar och schemaskadad.

      Radera
    3. Känner igen det så väl. Undrar om det kommer sitta kvar hela livet...? Det återstår att se!

      Radera
  4. Tack! Efter att ha läst din blogg har du givit mig tilltro. Du lyfter alla de saker du faktiskt orkar, du förmedlar att du har ett okränkbart människovärde, och att acceptans är så trösterikt viktigt. Detta är något som vi som mals genom alla instanser, är ärende 2234, och tvingas slåss helt utan vapen, behöver bära med oss varje dag.

    SvaraRadera
  5. Men, anledningen till att jag gör ett inlägg just här, handlar att brinna för sitt arbete. Jag tillsammans med de flesta som väljer att utbilda sig till vårdande yrken, gör det för att man vill göra skillnad. Jag började efter min utbildning att arbeta inom psykiatrin, på ett stort sjukhus. Jag brann för psykiatri, den utan tvekan mest spännande och utmanade specialiteten som finns. Väldigt snabbt, blev jag väldigt orolig, på goda grunder. Vad som gjorde mig fullkomligt livrädd var den milt uttryckt, den bristande patientsäkerheten. Den BRANN jag för. I slutet hade jag i princip, (helt inofficiellt), startat en egen liten kvälls mottagning för patienter som blivit utskrivna från slutenvården, vårdade för mycket djupa depressioner. Informationen patienterna fick var: "Vi kommer skriva en remiss till din vårdcentral för medicinsk uppföljning och ev. förlängning av din sjukskrivning" Många av dessa behövde snar uppföljning, inom dagar eller ev 1vecka. Därav upp kom mitt "fritidsintresse" kvälls mottagning. Jag gjorde detta för att jag brann, för att jag skämdes vansinnigt mycket över vilken undermålig vård dessa individer erbjöds. Men efter att ha påtalat mina och andras farhågor för mina chefer, utan ngn som helst respons, infann sig den stora uppgivenheten. Allt mitt syre tog sakta slut, och plötsligt en dag, var jag utbränd. Detta var 4år sedan. Sedan dess har jag gjort många tappra försök att komma tillbaka, men jag hittar inte off knappen. Jag lider med patienterna på många olika sätt, tempot inom vården är ingen nyhet heller. Nu arbetar jag 25%, och jag är så fruktansvärt trött. Det värsta är sorgen över att eventuellt behöva byta yrke, för att det inte finns utrymme för detta i Sverige i dag. Många av mina nära vänner är läkare, vårt vanligaste samtalsämne är: Vad skall vi ha för överlevnadsstrategi, och vi kanske helt enkelt får skola om oss...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina kommentarer och för att du uppskattar det jag skriver. Alltid trevligt att få respons.

      Jag har nu läst igenom din kommentar flera gånger och blir så illa berörd av det du skriver. Att det är så det fungerar. Att det inte är viktigare för vårdgivaren (regionen, kommunen osv) att erbjuda en bättre produkt för sina kunder, helt enkelt. Känner så mycket igen det från skolans värld. Där blev jag gång på gång uppmanad att dra ner ambitionsnivån för att hinna/orka med fler arbetsuppgifter.

      Det var ett väldigt fint initiativ av dig att starta din lilla kvällsmottagning för dessa patienter och jag är säker på att de uppskattade din omtanke varenda en. Men det hjälper ju liksom inte. För nu är du sjuk och de behöver vård i strukturerade former. Inte något som är upp till den enskilde individen att så att säga förbarma sig över. (Återigen igenkänning, eftersom jag också förbarmade mig över många ungdomar som behövde så mycket mer än systemet kunde ge)

      Det är HEMSKT att man inte får respons fån sina chefer, oavsett om det är patienter eller elever, eller vilka människor man arbetar med. Det är också helt fruktansvärt att det finns lika många läkare som funderar på överlevnadsstrategier eller omskolning, som jag hör detsamma bland mina fd kollegor och mina lärarkompisar säga exakt detsamma.

      Ska vi ha ett samhälle utan vare sig lärare eller vårdpersonal??

      Tack för att du delar med dig, välkommen tillbaka!

      Radera