Privatekonomi när du är långtidssjukskriven...

Det här med pengar. Det pratar vi inte om särskilt ofta. Men det är faktiskt viktigt. Så idag blir det finanssnack!

Jag hade ett bra jobb, med en lön som jag klarade mig bra på. Inget rikligt överflöd, men verkligen ingen fattigdom. Jag sparade en slant på banken varje månad och hade en buffert till oförutsedda utgifter. 

Sen blev jag sjuk. 

De där sparpengarna kom väl till pass. Det kändes lugnt. Jag var övertygad om att jag inte skulle vara sjuk länge. Men åren gick och min arbetsförmåga återkom inte. Pengarna började sina på kontot.

Den som säger att pengar inte är allt, har aldrig varit fattig. För pengar är inte allt. Så länge man har tillräckligt. Men när man inte har några. Då är det svårt att inte tänka på allt det man är förhindrad att delta i pga bristande ekonomiska resurser.

Jag minns hur jag har suttit på avstämningsmöten och riktigt fulgråtit så snoret runnit, när det gått upp för mig hur kassa mina ekonomiska villkor är, som sjukskriven. Hur frustrerad och arg jag känt mig. Hur jag på fullaste allvar inte haft en aning om hur jag ska kunna betala mina räkningar. Hur totalt tillintetgjord jag känt mig när jag blivit utförsäkrad.

Vad gör man när pengarna är slut och man inte får mer liksom? Enda sättet att få mer pengar är att bli frisk och jobba. Men det finns ingen bot mot sjukdomen jag har och jag kan inte jobba för då blir jag ännu sjukare. Moment 22.

Jag har fått diverse kreativa förslag av mina handläggare på Försäkringskassan. No further comments.

Sälj huset så får du en slant över. (som du kan lägga på snuskigt hög hyra i en hyresrätt som du aldrig kommer att hitta, i den stad där du bor.)

Flytta utomlands och jobba där. (för det är lättare att jobba utomlands pga att all sjukdom försvinner där, eller....?)
Ja, fast jag har ju barn som går i skolan här.
Inga problem, du tar med dig barnen.
Men min make, barnens pappa då...?
Ja, men är du gift? (som om hon inte känt till det) Då har ju din man försörjningsskyldighet för dig.

Och så var vi tillbaka på 1800-talet eller så.

Därför blir jag både arg och peppad samtidigt när jag läser Birgitta Ohlssons (Liberalerna) inlägg.

Varje kvinna behöver ett eget sparkapital som gör att hon kan bryta upp från dåliga arbetsplatser och dåliga relationer. 100 000 kronor på banken är en frihet som alla borde försöka skaffa sig. 

I teorin är det ju klockrent. Den som jobbar och har råd, borde absolut spara undan 100 000 kronor. Men de som mest behöver de där pengarna är ju de som sitter fast i en rävsax och inte kan ta sig ur den. När man lever på minimum och inte har mer än femtio kronor över varje månad, och för denna femtiolapp ska välja mellan lördagsgodis till barnen eller en slant på sparkontot. Uppgivenheten är enorm. Jag vet. För jag har varit på båda sidorna.

Pengar är makt. Pengar är frihet. Pengar är inte allt. Men pengar blir allt, om du inte har några.

8 kommentarer:

  1. Så klokt skrivet av dig❤❤❤
    Pengar är inte allt men trots allt en realitet i vårt samhälle.
    Pengar kan inte göra mig frisk men slipper jag den ekonomiska osäkerheten i en sjukskrivning så underlättar det ett tillfrisknande.
    Jag känner med alla er där ute där sjukpenningen dras in innan man är återhämtad och frisk igen.
    Var jag ekonomiskt oberoende skulle jag säga upp mig från min anställning.Jag tror den undermedvetna stressen att bli frisk ger mig mer stress och skapar mer ångest att min återhämtning går så långsamt.
    Men jag behöver fortfarande min psykolog och läkares stöd för att klara ut den här utmattningen.
    Inga pengar i världen kan göra mig frisk men de underlättar det praktiska här i världen.
    Tänk om arbetslivet såg annorlunda ut och alla de miljarder samhället lägger på trasiga, utmattade människor idag istället satsades på friska, hållbara arbetsplatser där även vi högkänsliga, empatiska och sårbara människor fick plats på våra villkor.
    Tack för att du fortsätter skriva och dela med dig.❤❤❤
    Var rädd om dig.
    kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för din fina kommentar. Jag gillar att skriva och så länge som någon vill läsa det jag skriver fortsätter jag dela med mig. Ni läsare är toppen och ger så mycket tillbaka. Ovärderligt!

      Håller helt med dig, inga pengar i världen kommer göra mig frisk, men brist på dem gör mig sjukare pga all stress det orsakar. Jag tror på att vi som är drabbade gör våra röster hörda, i den mån vi orkar med det. Att arbetslivet inte kan fortsätta köra på så att allt fler anställda blir sjuka. Jag hoppas verkligen att fler människor kommer få ta plats på arbetsmarknaden oavsett behov.
      Ta hand om dig. Kram!

      Radera
  2. Oftast orkar jag inte ens tänka på ekonomin, man blir ju så nedslagen..uppgiven..trött..stressad..och allt detta gör ju bara att man mår sämre. Man stressar av FKs press, och man stressar av pengabrist. När f-n ska man orka rehabilitera sig? Om jag kunde skulle jag ta mig ur systemet för jag är säker på att jag skulle bli frisk(are) bra mycket fortare och på ett sundare vis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är en fråga det, när ska man orka rehabilitera sig? Jag känner igen tankegångarna, inte bara från dig, utan även från andra i min omgivning. Man har någon känsla av att det skulle vara lättare att klara sig själv. Egentligen borde det ju vara lättare att få hjälp, men jag vet inte hur det kunnat bli så här?

      Och för den delen, oftast orkar inte jag heller tänka på ekonomin... Men ibland måste man! Kram!

      Radera
    2. känns bra att vi kan diskutera det här i alla fall. bra att du tog upp ämnet!

      Radera
    3. Tack, ja allt måste upp i dagsljus och synas. Tänker att det jag funderar över finns det säkert någon mer som går runt och tänker på.

      Radera
  3. Så otroligt bra och viktigt inlägg! Jag skrev en lång kommentar häromdagen, men lyckades kanske inte trycka på publicera :-p Det jag ville få fram var att det är viktigt att vi pratar om det här. Jag har själv känt mycket skam och skuld för att jag kostat samhället en massa pengar, samtidigt som det ju är min rätt att få sjukpenning när jag faktiskt varit så pass sjuk att jag inte klarat av att varken jobba eller delta i samhälle, eller ens att delta i min egen familj. Jag har haft svårt att våga slåss för min rätt att få sjukpenning, det känns girigt liksom. Att vara missnöjd över att den blev indragen.

    Idag när jag inte har någon sjukpenning så mår jag dåligt över det. För det blir tight när jag faktiskt inte klarar att jobba heltid. När stressen över pengar hänger över mig ännu mer än innan.

    Att du fick rådet att flytta från Sverige är ju HELT GALET! Menar de på riktigt att alla som är sjuka för länge måste emigrera eller? Whaaaat!?

    Vi har för övrigt inget hus att sälja, inga aktier eller värdesaker direkt. Mest småplock. Vi bor fyra pers i en relativt billig trea. Det finns ingen marginal här om min sjukdom och Försäkringskassans tjurskallighet håller i sig.

    Så, Spanien låter ju trevligt. Där kanske jag blir frisk?

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kollade bland skräpposten också, men nej, ingen kommentar från dig har landat hos mig...

      Känner igen den känslan, att man inte vill känna sig girig. Vilket är ganska knasigt med tanke på hur mycket man faktiskt jobbat för att göra rätt för sig. Har du kollat om du har rätt till ersättning från AFA eller liknande försäkringar?

      Ja det där alltså... Att man får yttra sig så som myndighetsperson.. Helt befängt faktiskt. Men vem vet, kanske borde vi alla flytta utomlands?! ;)
      Kram

      Radera