Ångest, inlägg nummer ...?

Den mal i magen. Ångesten. Oron. Innan man ens fattat vad det är som är på gång så är den där och pockar på uppmärksamhet. Inte för att man fattar det sen heller. Vad det beror på. För det som verkar så skrämmande inuti, är aldrig särskilt farliga grejer. Men känslan i kroppen är verklig, även om inte hotet är det.

Jag är så hjärtinnerligt trött på att få ångest.

När jag sover för dåligt en period är den där. När jag aktiverar mig för mycket, skriker hjärnan och varnar. Innan jag ens har gjort något, är den där med ett höjt finger och suckar olycksbådande. "Det här kommer aldrig att gå".

Det räcker att jag har antecknat för många saker i kalendern. Inte ens att det är jag som ska genomföra dem. Bara att det står saker på varje dag i almanackan gör mig stressad. Hej och hå, knas...

Kanske hänger det samman med minnet av min jobbkalender, som ständigt var översållad med kom-ihåg-lappar och viktiga saker som jag absolut inte fick glömma. Kanske har det inte ett dugg med den att göra. Vad vet jag. Jag försöker sluta älta. Ibland går det bra. Ibland går det som idag. Mindre bra. Men ångesten är tillbaka. Det var egentligen mest det jag ville få sagt.

10 kommentarer:

  1. Min med. Skit också! Ibland vet man varför och ibland inte. Men ett är säkert. Det har med aktiviteter att göra... Igår hade det varit bråk (som det såklart ofta är) på sonens skola där jag troligtvis ska arbetsträna snart. Jag fick sån ångest att tårarna kom bara av tanken på att lösa konflikter mellan elever. Det som jag verkligen ville komma ifrån som tog så mycket energi när jag jobbade. Men även innan det här. Ångest efter att ha skjutsat barn. Ångest efter Ica... Ja du vet ju. Man blir så less. Hoppas att du blir bättre snart igen. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Idag känns det faktiskt bättre. Inte för att jag direkt har gjort nåt ännu, men ibland spelar det ju ingen roll.. Hoppas att dina "inbillade hot" också sansar sig snart. <3

      Åh, jag lider med dig när jag tänker på det där jobbiga med att vara lärare. Konflikterna. De man inte kommer ifrån. Tänker att man måste vara stark när man ska orka ta sig an det där lilla extra. Hoppas att du har fått en bra plan om att inte hoppa in i undervisning direkt utan mer bara sitta in din plats, titta på papper, fika i lärarrummet och såna saker. Jag började försiktigt med att vara med på lektioner i små grupper, hos speciallärare och andra små grupper med enstaka elever. Det fungerade rätt så bra. Fråga gärna om du undrar nåt mer, hjälper dig gärna om det är nåt jag kan bidra med. Kram

      Radera
  2. Denna våren har jag konstaterat att det ger ångest att aktivera sig, det ger ångest att göra saker enligt nya mönster,det ger ångest att kolla på gamla garderobsspöken när de kommer för tätt så jag inte hinner tugga och svälja deras skramlande benknotor och att när ångesten är hög så pajar sömnen. Bara så där lite vetenskapligt....
    Jag testar just nu att göra som i Mindfulness när ångesten härjar, gå in i kroppen där den är och fokusera på den i stället för att springa ifrån den/ undvika den. Det blir i alla fall inte sämre😏
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har gjort samma upptäckter som du. Intressant. Min doktor brukar kalla den ångesten för träningsvärk. Då blir det mer logiskt. Man måste ta det lite lugnt i början och om man tränar för hårt får man ont. Typ. Min egen tolkning! Musklerna anpassar sig fortare än hjärnan känns det som. Men att inte backa för mycket utan hålla kvar nivån så hjärnan vänjer sig är ett tips jag fått många gånger.

      Fattar din tanke, det är nog lättare att inte fly utan att bara låta den vara.
      Tack för att du berättar, skönt att dela erfarenheterna. Kram

      Radera
  3. Känner precis igen mig. I allt! Samma saker triggar igång det hos mig med. Som du skriver är det en stress bara att veta om att det finns tider, klockslag och datum framöver att hålla koll på, även om det inte gäller mig själv. Känner mig helt överhopad av framtida händelser ibland. Och sömnbrist... det är en ganska direkt korrelation där. Usch och fy! Hur sjutton får en bukt med det här? Kram ❤❤❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, sömnbrist och upplevd stress är verkligen direkt korrelerade. Redan nu kan jag stressa upp mig lite över några helger i maj när det är lite "måste-högtider" som man vill delta i. Knashjärna... Hur man får bukt med det? Hör av dig när du hittat svaret på den frågan! =)

      Radera
  4. Jag känner igen mig så! Gällande almanackan i synnerhet. Jag MÅSTE leva i nuet. Jag kan inte tänka för långt fram, planera etc då triggas nån sorts stress i mig. Oro som jag inte förstår.
    Jag har fått lära mig att inte tänka så mycket. Inte planera. Inte "veta" allt, min man får ta mycket ansvar för planering av barnens aktiviteter. Jag försöker bidra på mitt sätt men tyvärr får han dra ett stort lass...just nu.
    Jag hoppas det blir bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas också att det blir bättre. För både dig och mig och alla andra som lider av samma sak. Eller att vi bara slutar bry oss. Känner igen det där med att familjen får ta mycket ansvar kring tänkande. Särskilt i pressade situationer när man måste fatta beslut snabbt. Helt hopplös på det.

      Radera