Var finns bekvämlighetszonen?

Som akut sjuk i utmattningssyndrom med tillhörande ångest kan jag ärligt säga att jag aldrig hade tillstymmelse till bekvämlighetszon. Inte ens i min egen kropp kände jag mig lugn. Att komma dithän att de få stegen till badrum, kök eller vardagsrum kunde kännas som en säker promenad, tog lång tid. Innan jag vågade mig ner i källaren tog det månader.

Egentligen är det konstigt att man kan köra slut på sig såhär. Men min kropp var så svag och utmattad att jag var tvungen att vila efter bara några få steg. 

När man då får höra att man måste vidga sin bekvämlighetszon blir det som en käftsmäll. Jag har ju vidgat den. Jag går själv till köket och hämtar mat. Jag förflyttar mig från sängen till soffan. Inget stoppar mig nu. Typ. 
Jag tänker mig bekvämlighetszonerna ungefär så här... Cirklar i olika storlekar, som man kan röra sig emellan. Källa

Mitt i den där vidriga sörjan kämpar man så för att få näsan över vattenytan att allt annat blir löjligt. Med lite perspektiv kan jag förstå vad de menade. De som välvilligt pushade mig försiktigt framåt. 

Det viktiga är att aldrig sluta försöka. Inte ge upp. Hur små framsteg man än gör så vidgar man bubblan runt sig. Mer regel än undantag att den leder till ett bakslag. Men man vänjer kroppen i små, små doser vid mer belastning. 

Dosernas storlek måste man känna in själv. Det som passar för någon, kan vara olämpligt för någon annan. 

Aldrig kunde jag väl heller tro att jag skulle kunna göra allt det jag gör idag. Ta mina barn på utflykt utan en ansvarig vuxen. Jag såg nämligen inte mig själv som en vuxen som kunde vara ansvarig. Utan jag behövde alltid ha med mig någon annan som kunde ta ansvar för oss alla. Det har varit och är fortfarande ett område som jag jobbar ganska hårt med. Att våga ta ansvar för andra. (Vilket ju känns helknäppt eftersom jag som lärare var ansvarig för mängder med personer och uppgifter varenda dag)

Bekvämlighetszonen har utökats. Från min kropp, min säng och min soffa till att känna mig trygg ute bland folk. Just nu jobbar jag med att bibehålla den tryggheten jag har skaffat mig. Göra den permanent. Landa på den här platån, innan det är dags för nästa steg i utvecklingen.

Nästa steg, som jag tror, kommer bli att ta mig tillbaka till en sysselsättning, i någon form. Men ännu är jag inte där. Just nu är det viktigt att jag unnar mig att få må bra och njuta lite av livet, i den mån det är möjligt.




4 kommentarer:

  1. Alltså det är svårt att inte pusha för hårt tycker jag. Ingen runt mig kräver något men själv är värste dräng. När jag känner mig lite stark tror hjärnan att jag är som jag var förrut, fullt ös. När jag vaknar utvilad, tror hjärnan att jag inte behöver vila på nåt dygn igen. Så håller det på. När man dessutom har inre stress för försäkringskassan, dödsfall, jobbet-samvetet, pengabrist....ja inte blir det bättre. Men allt annat får väl vara prio 2 annars finns inget prio alls snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan jag tänka är vanligt för alla utmattade. Ingen pressar en så hårt som man själv gör. Känner igen det där, så fort man är minsta lilla pigg kör man på. Att man inte lär sig liksom... Förstår att du har det jobbigt nu om du har allt det där att oroa dig för. Men tror du har helt rätt. Vila och återhämtning måste vara prio ett, annars finns inget annat. Ta hand om dig. Kram!

      Radera
  2. Ett steg i taget. Ett litet till och med. Anledningen till att folk inte förstår är kanske att dom inte ser vad aktiviteter gör med oss. Att vi först inte orkade ur sängen. Sen inte ur soffan, men vi hade ändå tagit oss till soffan. Att vi gjorde sånt man måste typ duschade och sen vilade på golvet för orka klä på oss. Sen kunde vi klä på oss direkt. Ett steg ingen såg. Att vi promenerade lite längre. Ingen såg. Att vi gjorde två hushållssysslor efter varandra innan vilan. Ingen såg. Att vi orkade börja sitta i soffan istället för att ligga fast klockan passerat 19. Ingen såg. Att vi började prata med våra barn bara för att vi ville och orkade. Ingen såg det heller. Och så vidare. Framsteg stora för oss men omöjliga att se för folk utanför familjen. De ser bara att jag var hemma på dagarna förut och att jag är hemma på dagarna nu. Inga framsteg. Alltså måste jag knuffas på. Eller vad tror du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så himla sant. För det är ju precis som du skriver, hos mig också. Det är jag och min familj som märker av framstegen, eftersom de är så små att andra tar dem för givet.

      Kan alldeles säkert vara så som du säger, att man "bara är hemma på dagarna" och då sker inga framsteg. Men från att sova 22 timmar om dygnet till att ha ett hyfsat fungerande familjeliv är det ju miljontals små framsteg. Men det är antagligen så ofattbart att förstå när man inte varit i det. Säkert därför du knuffas på. Så du kan "bli som vanligt och jobba och va som folk". (<- OBS ironin... )

      När jag fick höra såna saker började jag skriva upp vad jag gör om dagarna. I stora drag alltså. Typ promenad, sova, vila osv. Sen tog jag med det och visade upp. Så här ser mina dagar ut. DÅ kunde de själva se framstegen jag försökt förklara. Och även vad det kostade på i form av ökat sömnbehov efter en utmaning.
      Kram!

      Radera