Som jag kände igen mig

På yogan kom det en ny kvinna senast. Det brukar vara ungefär samma gäng varje gång plus minus några stycken. Men den här kvinnan stack verkligen ut. Inte pga utseende eller så. Hon såg helt vanlig ut. Men hon var så nervös. Spänd och orolig. Antagligen panikslagen, fast hon gick in i salen ändå.

Passet var lugnt, sådär extremt lugnt som det är när man bara koncentrerar sig på andningen och att verkligen komma ner i varv. Det var långa meditationer och mycket djupandning. Sådant som är så skönt när man är nervarvad, men som skapar så mycket ångest när man inte är det.

Mitt i passet började hon prata högt, att hon inte förstod övningarna, att hon inte visste vad hon skulle göra. Hon kunde inte ligga still, inte sitta still heller. Antagligen plågade hon sig igenom alltihop.

Efteråt var det flera stycken som kom fram till henne. Sa att hon var modig som tagit sig dit, som genomfört passet, att hon inte var ensam att känna som hon gjorde, att vi alla har varit i den situationen från början.

Så himla fint gjort. Man kunde stört sig, blivit irriterad på någon som börjar prata mitt i tystnaden, som bara hoppar runt och skruvar på sig. Men det var ingen som gjorde det.

En gång har vi alla varit på vårt första pass och varit den som hade tårarna brännande bakom ögonlocken och paniken på lut i kroppen. Det glömmer man inte bort.

Klart man vill skänka lite trygghet till en som så väl behöver det.

2 kommentarer:

  1. Så fantastiskt fint ❤ mer omtanke och medkänsla i världen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det måste vara en bättre väg att gå, än att bara klaga och störa sig på allt hela tiden. En får börja i det lilla.

      Radera