Det är för mycket nu

Jag försov mig till yogan igår. Den börjar typ mitt på dagen...

Och vardagen fortsätter att anfalla från alla fronter. Ena barnet hade glömt berätta att de skulle åka skridskor med skolan. Skolan hade inte heller meddelat föräldrarna detta på något sätt, så det blev panikutryckning där på morgonen. ("Vi skriver inte lappar om allt, utan det är barnets ansvar att berätta". Fin tanke, om det gäller att komma ihåg en glasburk till julpyssel eller nåt. Men skridskor är ju inte något man skramlar fram på nolltid. Det gäller ändå barn i lågstadiet.)

Tandläkarbesöket för ena barnet resulterade i fler tandläkarbesök, för att dra ut några tänder som var i vägen.

Själv skulle jag hämta ut en gammal läkarjournal som skulle finnas på plats den här veckan. Idag är det torsdag, och enligt sköterskan i receptionen hade ingen påbörjat mitt ärende ännu. Sånt gör mig smått galen. Och ganska stressad.

I morgon är det dags för nästa lilla semester med familjen. Ena barnet ska tävla i sin idrott och vi kombinerar det med hotellövernattning. Det kändes som en fin idé när vi bestämde det. Nu känns det lite jobbigt.

Men jag vet hur jag är. Allt som är utanför ramarna är jobbigt. Jag behöver utmana mig lite. Få veta att det fungerar att göra saker även om mina yttre förutsättningar inte är perfekta. (Där gör mina antidepressiva och ångestdämpande verkligen sitt jobb. Hade aldrig vågat utmana så mycket om jag inte haft dem som stöd till det kemiska kaoset som pågår inuti mig.)

Så jag laddar med ännu en dag i soffan. Packar ner öronproppar och gör mig redo för livet. Det är mina resor jag minns mest av allt. Älskar det. Egentligen. Så kommer väl fortsätta beklaga mig över trötthet här nästa vecka också. Det får ni stå ut med! :)

4 kommentarer:

  1. Går igång på att barnen i lågstadiet ska ta hela ansvaret... därför låter jag bli att skriva något. Blir kort och gott... KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag veet, jag går också igång på det. Öva sig i ansvar, det köper jag. Men det måste ju vara inom rimliga gränser... Nåja, inte hetsa upp sig över det man inte kan påverka. Tack för kramen och stor kram tillbaka, hoppas du får en fin helg!

      Radera
  2. Åh, jag kan bli galen på att vår skola släppt allt och förväntar sig att vi föräldrar ska logga in på den och den sidan (med mobilt bank id) för att hålla koll på när det kommer viktig info. Den är dessutom sjukt svårnavigerad!

    Jag tror faktiskt på att ta sig utanför ramarna då och då även om jag själv tycker det är läskigt. Varje gång jag klarar något som först skrämt mig känner jag mig lite mer som den person jag vill vara. Det behöver inte betyda att det är lätt eller inte får någon konsekvens (läs trötthet ex) men när något är avklarat känns det oftast bra. Och jag tar med mig det in i nästa utmaning!

    Hoppas din helg blir bra! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det där systemet som skolan använder är inte så användarvänligt tycker jag. Det är i princip helt omöjligt att läsa i mobilen, så det blir liksom krångligt... Det är väl ett I-landsproblem, men när allt annat går att få i mobilen så blir man ju lite bortskämd...

      Så himla bra skrivet, precis så är det ju. Man tar sig utanför boxen lite i taget och sedan så känner man sig lite mer som den människa man strävar mot att vara. Lite mer levande. Konsekvenser som förvärrade symptom kan man ju dessutom få av att göra typ ingenting också, så det känns ju roligare att vara trött pga att man har gjort något, än att skydda sig från allt och ändå må dåligt. Men en väldigt svår avvägning det där. Kram

      Radera