Att våga falla

Det går upp och det går ner. Bakslagen är en del av livet. 

Bakslagen. Har haft så många bakslag så jag för längesedan tappat räkningen. Varje gång tror jag att det är kört. Att jag kommer rasa allra längst ner på botten och aldrig ta mig upp igen. Lite dramatiskt, jag vet. Men när jag är mitt i fallet känns det verkligen som fritt fall som bara pågår och pågår. Som om att jag aldrig varit så här sjuk tidigare och att jag inte har en aning om vad det är som händer med mig.

Utförsbacken är inte oändlig. Trots att det känns så. Måste lära mig att utvecklingen inte är linjär. Nu har jag haft en period där jag vidgat mina vyer. Utmanat och pushat mig mer än jag trodde var möjligt. Då är det fullt förståeligt att kroppen reagerar med att dra tillbaka mig, för att återhämta sig.

Det är bara min hjärna som drar igång katastroftänket på minsta lilla signal. Den varnar helt oproportionerligt stort, för en fara, som nästan inte ens är en fara.

Jag har snubblat ner i en grop där kroppen samlar sig en stund för nästa utmaning. Tills den är redo, behöver jag vila. Sedan är jag på gång igen.

Men. Min hjärna känner ingen skillnad på små gropar och djuphavsgravar. Ett fall är ett fall, för hjärnan. Det är jobbigt att övertyga huvudet om att det inte är någon fara. Att fortsätta gå, när ångesten försöker lamslå mig. Att känna in den tunna linjen mellan att lyssna på kroppen och vila kontra att strunta i hjärnans katastroftankar och fortsätta gå. Det kan vara det svåraste av allt med den här sjukdomen. 

8 kommentarer:

  1. Klockren analys!
    En måste igenom x antal bakslag för att åtminstone lite förstå mekanismerna och låta bli att bara gå på katastroftankarna.
    Jag är också på väg att vidga vyerna och slåss mot solbrännan där utanför grottan...ibland svider den och man får in och läka och vila lite.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för det! Ja, hur har det gått med dina "sociala planer"? Berätta gärna mer om du vill!
      Mmm, att inte agera på katastroftankarna är sannerligen en uppgift att bita i...
      Kram

      Radera
    2. Det går bra med mina aktiviteter, tack! Med undantag av en vecka när jag hade feber harjag varit igång som jag tänkt, hittills aldrig helt frisk, är konstant förkyld, men det funkar tack vare den låga målsättningen. Det jag inte hade räknat med var illamåendet över att omsätta mitt nya sätt att vara och agera i praktiken, innan har jag mest jobbat på det i teorin. Mönsterna är starka, men jag gnetar på och håller mitt låga tempo och är så snäll mot mig själv som det går. Jag tror på mig!!
      Kram

      Radera
    3. Vad härligt att höra att det fungerar med dina aktiviteter. Ja, tänk att du har levt på ett visst sätt i hela ditt liv. Då går det inte på en gång att vända på det. Tror att det tar en stund innan man kan ändra tankesätt i teorin, men att sen ändra i praktiken tar nog ännu längre tid. Så ge inte upp! Bättre att hålla konstant lågt tempo än att rusa på och tvärnita. Jag tror också på dig! Uppdatera mig gärna om hur det går framöver! Kramar!

      Radera
  2. Ja, fy för den rädslan som bakslagen innebär. Har börjat förstå att jag bara måste acceptera att allt behöver pausas när bakslaget är ett faktum, men kämpar ändå emot fortfarande. Mest för att jag inte längre har utrymme för bakslag nu när jag inte har sjukpenning längre... vilket bara det i sig kan orsaka stress nog för bakslag. Jag har väldigt svårt för att inte gå på katastroftankarna. De som säger att allt är kört och att det aldrig kommer bli bra :( men visst, varje gång jag kommer förbi och är på väg uppåt igen har jag lärt mig lite mer inför nästa gång!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte ens föreställa mig stressen det innebär att inte få vara sjukskriven när man har ett behov av det. Rädslan är den största motståndaren känns det som. Besegrar man bara den så... Och det gör man ju, lite i taget. Kram!

      Radera
  3. Ja du, bakslagen är oräkneliga vid det här laget. Och som du skriver, man blir rädd och undrar vad som händer och man tänker att nu är det kört, igen. Man vet ju nu att det är så här det är. det går upp och det går ner och man vet också att man kommer att falla om man utmanat sig själv för mycket. Men vad är för mycket? Det här med att hålla balansen... Tillåt dig att vara i gropen en stund och återhämta dig i fred. Hoppas att bakslaget blir lindrigt och kortvarigt.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är den eviga frågan, vad är för mycket? Det varierar ju också från dag till dag, vad som är genomförbart och inte är det. Ja, tack, jag är här i gropen en stund och så tar jag nya tag när energin vänder uppåt igen. Kram!

      Radera