Nattlig ångest

Det är så intressant hur kroppen talar om vad den tycker och tänker om det jag gör. Nu har jag jobbat ner stressnivåerna såpass mycket att kroppen inte reagerar med fullt alarm på en enda gång. Men det kommer efteråt. Oftast på natten.

Tog med barnen till badhuset en dag och det blev ju såklart för mycket med simning, äventyrsbad, discomusik och fullt med folk. På natten var det ångest och stress. Men det var det värt, den här gången. Jag fick ut något väldigt positivt av det i alla fall.

Så är det ju däremot inte alltid. Jag träffade en fd arbetskamrat. Bara att se hen och växla några ord gjorde att det drog igång något i mig. Något obehagligt. Kände det direkt. Trots att hen var trevlig och så.

Jag blev så påmind om hur vår relation såg ut när vi arbetade tillsammans att bara några få meningar fick mig att instinktivt vilja avsluta samtalet och aldrig återuppta det. Typ.

Natten efter drömde jag om det jobbet igen. Väldigt verklighetstroget. Vaknade genomsvettig, med fasansfull ångest över det, tills jag kom på att jag skulle ju inte börja jobba där igen. Jag har ju sagt upp mig. Det var bara en (mar)dröm.


It´s so interesting how the body givs you all those signals. When I feel stressed it always gives me anxiety. Perhaps not instantly, but more often as nightmares. I wake up in the middle of the night, scared, feeling sick and have to tell myself to breathe a long time before I can go back to sleep.  

This happened the other day when I met a former colleague from work. Just the appearance of that person reminded me so much of how it was when we used to work together. At night it gave me nightmares again. Until I woke up and remembered that I quitted that job, just because how it made me feel. I don't have to go back. I´m free. What a relief. 

6 kommentarer:

  1. ❤ känner igen mig så mycket i dina ord

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tråkigt att höra att du har det likadant... Hoppas och tror att det är något som lugnar ner sig med tiden.

      Radera
  2. Ja, det man inte kan/ hinner ta hand om på dagskiftet kommer på natten i stället, så bekant. Liksom din upplevelse att träffa gamla kollegor och snabbt kastas tillbaka i tiden.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är så sant, det man inte hinner bearbeta på dagen kommer alltid ikapp på natten... Tusenfalt, känns det som.

      Ja, hur bara någon mening kan få en tillbaka till en annan tid och plats, det är egentligen häftigt, även om det är obehagligt. Kram!

      Radera
  3. Känns igen! Tänk att möten och samtal kan starta igång så mycket som vi tror att vi kan tänka bort genom logik. Känslorna finns där inne i alla fall.

    För ett år sedan fick jag hjärtklappning och ångest bara av att tänka på arbetsplatsen eller bara risken att träffa på en arbetskamrat utanför lägenheten. Bara det var så jobbigt. Nu, ett år senare har jag kommit över det och varken kollegor, produkterna vi jobbar med eller den fysiska arbetsplatsen startar såna känslor i mig längre. Det var en stor tröskel att kliva över, men nu kan jag se nyttan av alla månader i aktiv sjukskrivning. Men jag fattar hur du känner... Och mardrömmarna... de kan vara så hemska och verkliga!

    Tycker bara att samtal med andra människor i stort kan orsaka en massa ångest och oro i mig i efterhand. Sade jag något konstigt? För mycket? För lite? Missade jag att reagera på något? Bla bla osv. Så onödigt att slösa energi på, men kan inte låta bli.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, känslorna inuti finns verkligen kvar mycket längre än vad man tror. Jag har inget egentligt problem med att prata med mina fd arbetskamrater, besöka min arbetsplats eller så. Men just den här specifika personen, vi hade en speciell relation till varandra, inte så sund. Det var mycket att hen alltid försökte sätta sig över mig och gjorde det på ett "godhjärtat sätt". Så det var elakt, men utåt verkade det som att hen var god och jag var otacksam. Svårt att förklara. Så det var väl därför det kändes så mycket.

      Ja alla dessa inre analyser... Så mycket energi de tar. Pust!

      Radera