Hur bär man sig åt när man står bredvid?

De flesta som läser och kommenterar här är personer som själva är eller har varit sjuka i någon form av stressjukdom eller annan psykisk ohälsa. Men det finns en annan liten grupp som jag känner starkt för och det är de som står runtomkring. De anhöriga och närstående.

Vad sjutton gör man när ens barn/förälder/partner/vän blir sjuk? När man vill hjälpa till men inte har en aning om vad man ska göra. Hur bär man sig åt?

Min egen resa genom det här har varit att jag avskärmade mig från alla. Precis alla. Jag ville inte svara i telefon, minsta sms stressade ihjäl mig. Besök hemma ska vi bara inte tala om. Vidrigt.

Jag gick så långt att jag sa upp umgänget med mina föräldrar, syskon och övrig släkt. Jag flyttade ifrån min make en period. Jag kunde inte umgås med mina gamla vänner. Men efter en tid hade jag fått det utrymme jag behövde. Då kunde jag börja uppskatta människor igen.

Det som jag uppskattade mest var enkla saker som var helt kravfria för mig. Ett vykort i brevlådan. Räckte att det stod kram på det. Inget mer behövdes. En blomma på trappan. En påse bullar som någon hade bakat till mig.

Det fanns inget som någon kunde säga till tröst, för jag kunde inte bli tröstad. Det enda jag ville var att det fanns någon, när jag behövde det. Allting var på mina villkor.

Inte alls enkelt att vara närstående då.

Jag brydde mig fortfarande om andra, men jag orkade liksom inte kommunicera. Ibland var jag rasande för att ingen hörde av sig. Ibland blev jag tokig för att någon hörde av sig. Som anhörig är det ju omöjligt att veta hur man ska förhålla sig till det.

Som sjuk är det inte ovanligt att man får bära närståendes sorg och ilska över det som drabbat en. Jag är också ledsen och förbannad för att jag är sjuk, men det hjälper inte till, att behöva trösta de som är runtomkring.

Hur ska man då agera? Det enkla svaret är att det finns inget enkelt svar. Alla är olika. Alla behöver olika saker. Vid olika tidpunkter.

Har du en person som står dig nära som du vill hjälpa så försök luska ut vad den behöver. Ge förutsättningslöst. Fråga hundra gånger, även om du får nej varenda gång. Någon gång blir det ett ja. Du behöver utrusta dig med en stor portion tålamod, för det kommer att ta tid.

Vad har du för råd att ge? Hur vill du bli bemött av dina nära?


Most of my readers have an invisible illness themselves. But how is it to be a relative or friend to such a person? How do you know what to do? And what not to? 

The things that have comforted me the most are the simple things in life. A postcard in my mail box, a flower on the staircase or a box of cookies outside my door. Something that someone made för me. 

No words were needed, because there was nothing to say that could´ve helped me feeling better again. 

How do you act then? There is no easy answer to that question. We are all different and we all need different things. But love. Give unconditionally. Don´t expect anything in return. Ask hundreds of times, be prepared to a no, every single time. Have patience. This is going to take time. 

Do you have any advice?


8 kommentarer:

  1. Så fint och viktigt. Det är jättesvårt att komma med råd och säga vad som funkar eller inte funkar. Men jag håller med. Det har varit väldigt viktigt för mig att veta att människor inte övergett mig när jag har avskärmat mig och i princip sagt åt folk att överge mig. När det har varit mörkt och tomt så har det värmt mer än jag kunnat föreställa mig att få ett litet hjärta skickat till mig. Eller att någon bara skickar en tanke, ett roligt videoklipp, en önskan om att ses när det känns bra för mig och så vidare. Och framförallt att de människorna faktiskt har tagit emot mig när jag haft ork att svara, höra av mig och träffas. Att de glatt svarat och dykt upp när jag kunnat och velat på samma gång. Men det krävs tålamod. Om någon verkligen bryr sig om en person som går genom en jobbig tid så ha tilltro till att det blir bättre. Finns där och säg att du finns där. Glöm inte bort personen och räkna inte ut personen heller. Visa att världen utanför mörkret finns kvar när det är dags att kliva tillbaka igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du berättar. Jag tror det är viktigt för närstående att få veta hur det kan kännas. Speciellt om man inte kan fråga den man känner som är sjuk...

      Radera
  2. Glömde fråga, och frågan är väldigt personlig så Du behöver inte svara. Hur fick Dina närmaste reda på Du mådde. Du skrev att Du sa upp umgänget. Sa Du det till dem eller bara stängde Du ute dem utan av tala om varför Känns så fel att fråga, så bry dig inte om det är svårt att svara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag berättade för alla hur jag mådde, jag var sjukskriven och helt fördärvad så det gick inte heller att hemlighålla.
      De som jag inte orkade ha kontakt med sa jag till att det inte gick just nu och de respekterade det.
      Nu har jag kontakt med (nästan) alla igen och den pausen har bara gjort alla mina relationer starkare och ärligare i slutändan.

      Radera
  3. På pricken som du skriver, är det! Det jag har behövt och behöver är närhet uran krav eller Kommunikation. Jag vill vara ifred men inte ensam. Inte tala med någon eller bli tilltalad. Svårt för de runt omkring såklart. Särskilt för make och barn! Omtanke, och hjälp. Att få utan att behöva ge. Så svårt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk att vi alla är så lika ändå, med samma behov och samma svårigheter. Tack för att du berättar!

      Radera
  4. Hej. Tittar in här. Tack Ni fina människor som skriver här. Berättar hur det är. Jag är en av de som har en älskad närstående många mil bort som har drabbats. Tack för alla beskrivningar på hur man kan må som sjuk och tack för tips till oss bredvid. Är livrädd för att antingen vara den som hör av mig för mycket eller att jag hör av mig för lite. Varm kram till er allesamman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du berättar hur det är att vara den som står bredvid. Vi behöver fler sådana berättelser också. Hoppas det går bra för dig i din kontakt med din närstående. Skriv gärna igen om du har fler funderingar som vi kan försöka bringa klarhet i. Alla är vi olika, men när det gäller utmattning är många saker lika för oss.
      Kram tillbaka!

      Radera