Det är bara att ge sig fan på det

Det är så det känns. Det är bara att ge sig fan på det. Ingenting annat kan jag styra över i läkningen av den här utmattningen. Men vilan, den kan jag faktiskt tvinga mig att ta. För att jag måste.

Eller måste och måste. Egentligen så måste man ju ingenting här i livet, men jag vill pausa och vila. För det är enda sättet att bli frisk, att ta mig härifrån, läka och må bättre igen. Ändå är det just detta som jag misslyckas med, gång på gång. Jag är så fast förankrad i "ska bara" och "lite till" så jag ignorerar pauserna.

Det är dags att ta fram den där kämparglöden igen. Den där järnviljan som drev mig in i väggen är den som nu ska ta mig härifrån. Genom den otroligt svåra uppgiften. Vila.

It´s just to do it. I can´t rule over anything when it comes to healing my body. Nothing else, than taking breaks, rest and have peace and quiet around me. It´s the only thing that I can do to improve my odds against my illness. And I want it so badly. To feel better again. But still I fail, so often. It should be so easy, but it´s so hard. Taking breaks. 

8 kommentarer:

  1. Precis så! Tampas med samma utmaning. Fastnar ofta i min telefon eller med paddan när jag ska vila. Och frågan är hur mycket återhämtning det då blir egentligen...
    Hälsningar Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min erfarenhet är att med telefonen blir det vila för kroppen, men inte ett dugg vila för hjärnan.... :) Så det beror nog lite på vad man är ute efter!

      Radera
  2. På den bara! Använd envisheten för att vända det hela! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker, jag försöker. Men hur kan det bara vara så svårt?? Jag menar, det är vila vi pratar om!! ;)

      Radera
  3. Hej

    Jag har läst mycket av de du har skrivit och känner igen mig i olika delar av det. Jag var högpresterande innan jag drabbades av utmattningssyndrom. Tog ansvaret när andra borde haft det. En skilsmässa ledde till att jag blev ensam med mina barn. Allt skulle fungera som vanligt tyckte jag. Barnen skulle inte sakna något. Jag jobbade dygnet runt. Kraven på arbetet ökade hela tiden och jag fick egentligen ingen belöning för att jag uppoffrade mig för andra. Vilket skälet än var så sa det bara pang en dag. Jag gick bokstavligt talat in i väggen. Jag gick från hög prestation till att uppleva att bara att tänka några klara tankar var svårt. Jag kunde inte sova på nätterna trots att jag var gränslöst trött. Trött på natten, trött på dagen. Jag upplevde influensa känslor utan att kunna förklara varför. Fick ont i hela kroppen. Svårt att andas. Sedan började jag svimma och åkte in akut. Då blev utmattningen inget jag kunde dölja längre. Jag var sjukskriven i två år. Familjen oroade sig. Min situation drabbade nära och kära. Under den tiden skulle jag vila. Det hjälpte inte. Tankarna malde på. Ångesten, stressen. Jag hade ju sagt upp mig från jobbet. Vad ska hända nu? Jag fick sömntabletter med starka biverkningar som bara förvärrade situationen. Jag slängde dom. Bestämde mig för att det fick vara och fick fler biverkningar. Det tog en vecka att få ut kemikalierna ut kroppen och känns sig någorlunda normal igen. Det som gjorde att allt vände var att jag till slut fick hjälp att hitta tillbaka till min egen inneboende styrka. Det var inte sjukvården som hjälpte mig med det. Det var tips och råd från nära vänner med insikt i hur man ska tänka för att bygga upp sig själv igen inifrån. Först och främst måste man fundera igenom vilka egenskaper man har som försatt en i den här situationen från allra första början. Duktig flicka kallas det. Ska alltid hjälpa andra på bekostnad av sin egen hälsa. Ibland finns det ett kontrollbehov. Det ser självklart olika ut för alla. Man vet oftast bästa själv om man bara sätter sig ner och är ärlig mot sig själv. Sedan handlar det om att kliva ur "lådan". Den låda man satt sig i där man är sjuk. Man behöver lära sig att ta kontroll över sina tankar. Bestämma sig för att må bra. Inga tabletter i värden kan göra det jobbet bättre än man själv kan. Sök på Youtube efter föreläsningar där andra tagit sig ur liknande situationer. Lyssna om och om igen. Ibland kan det behövas att man lyssnar 10 gånger eller mer på en och samma föreläsning. Man får lära sig hur man styr sina tankar i positiv riktning. En början kan vara att man tänker en stund på någon gång i sitt liv när man har varit riktigt lycklig och känner känslan av lycka som fyller ens kropp. Det behövs inga yttre omständigheter för att känna lycka. Dom stressfyllda negativa tankarna känns i hela kroppen och påverkar alla organ negativt. Positiva tankar läker. Det finns ingen sådan kunskap i svensk sjukvård. Genom att börja bearbeta hur man tänker och börjar förändra sig själv inifrån kan man ta sig tillbaka. Jag önskar dig all lycka till. Ge inte inte upp. Du kommer tillbaka starkare med större erfarenhet om dig själv. Den erfarenheten gör att du inte hamnar där igen. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig. Det är en hjärtskärande historia du har gått igenom, som så många andra av oss. Men så härligt att höra att du tagit dig starkare ut på andra sidan.

      Jag tror absolut att man måste arbeta med sina tankar och förändra sina mönster. Men för mig var det nödvändigt att äta medicin för att orka ta mig till den punkten att jag orkade ta till mig förändringar och kunna jobba på det.
      Så för mig har medicinerna varit nödvändiga. Men det finns som sagt inte en lösning som funkar för alla.
      Tack för dina tips och välkommen tillbaka hit en annan gång! Kram

      Radera
  4. Så bra inlägg!
    Har börjat läsa din blogg, tycker du skriver intressanta saker och det stärker en att veta att man inte är ensam. Jag känner verkligen igen det där med vilan, men när man verkligen får till det så blir det kanske som ett behov? För man vet hur mycket bättre man mår?
    Men det är jättesvårt att veta hur mycket man kan göra utan att bli trött. Man vill ju så mycket de stunder man är pigg liksom :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! Roligt att du kommenterar, alltid så kul att få respons när man skriver!
      Ja, visst vill man "passa på" när man är pigg. För man vet ju inte när det inträffar nästa gång.. ;)

      Jag vet att jag behöver vila flera gånger om dagen. Men när jag är mitt uppe i något är det så svårt att avbryta det som är roligt för att vila. Även om det är skönt när man väl gör det. Det är nog en livslång träning!

      Radera