Åh, min hjärna kokar

Jag blev uppringd av min nya handläggare på Försäkringskassan. Hon ville ha ett nytt avstämningsmöte pga att hon inte träffat mig och min doktor och ville göra det, för att bilda sig en uppfattning om "var vi står " som hon uttryckte det.

Jag vill också gärna veta var jag står. Det känns mest som jag står och stampar. På en okänd plats. I lera. Där mina skor har fastnat i geggan.

Dessa telefonsamtal från Försäkringskassan ger en lätt stressad känsla i mig. Numera är den lätt stressande. Förut kunde jag inte se ett kuvert med FKs logga i min brevlåda utan att få panik. Jag fick ta med mig alla brev till terapeuten som fick öppna dem och läsa dem åt mig. Samt förklara vad de betydde. Så lite framsteg i alla fall. Nåväl, det var en utsvävning.

Men det fanns ingen anledning till oro sa hon. Det enda vi ska göra är att komma fram till är hur vi ska gå vidare.

Jaså minsann. Hur ska vi gå vidare då? Det undrar jag. Och så drar min hjärna igång en massa tankar och funderingar. Igen. Som så många gånger förr.

Får jag fortsätta rehabilitera mig själv i hemmiljö tills jag klarar av och orkar med min vardag? Eller är det nu jag ska skickas vidare till Arbetsförmedlingen? Det är min mest överhängande fråga. Och vad sjutton ska jag göra om jag blir inskriven där? Vad vill jag bli, när jag blir stor? Jag vet inte. Min hjärna kokar av alla tankar på det här.

Jag vet ju inte vad jag vill. Jag vill mest bara må bra och ha ett litet jobb att gå till så jag kan tjäna mina egna pengar på sikt, utan att bli sjuk. Om det går att ordna så är jag mer än nöjd.

Kanske en jobbcoach via Arbetsförmedlingen kan hjälpa mig att få rätsida på något? Någon som har erfarenhet av det?

8 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen mig!!!! Dessa tankar om framtiden är fruktansvärt plågande när de kommer och det gör de titt som tätt för mig... vad ska jag bli? vem vill anställa någon som är utbränd? ska jag gå tillbaka till mitt gamla jobb? Hemska tankar som tar all den lilla energin som man bygger upp.... Stort lycka till!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja den frågan är också ständigt överhängande, när man väl kommit på vad man vill göra, finns det nån som vill anställa en då?? Hujedamig! Lycka till med dina framtidsplaner också!

      Radera
  2. Jag har inte själv haft jobbcoach men min (inte utbrända) väninna har haft det och hon var jättenöjd med detta. Det var tydligen en superbra person. Så det finns positiva erfarenheter!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra! Tack för att du berättar!

      Radera
  3. Det är inte du som ska sitta inne med svaren på hur ni ska gå vidare <3 försök att inte stressa över det. Du gör det du kan just nu och det räcker. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, jag förstår vad du menar. Men det känns som jag behöver ha nån idé om vad jag vill göra sen, när jag inte är sjuk längre. Vad jag vill arbetsträna inom osv... Kanske är långsökt att tänka på redan...? Tack för pepp!

      Radera
  4. Jag fick gå en sorts kurs på AF för några år sedan som skulle syfta till att jag skulle hamna på rätt plats. Jag ställde frågan om jag skulle tänka och svara på enkätfrågorna efter vad jag tyckte om/ hade fallenhet för innan, eller hur det är nu och fick svaret att svara som jag känner stämmer med vad jag gillar. Hamnade så klart i den människoorienterade sektorn och fick en arbetsprövning i ett företag som tog hand om missanpassade unga människor. Säkert ett bra ställe, det var bara det att jag var långt ifrån redo, så det gick i stöpet efter nån månads kamp. Nu har jag själv satt igång en liten arbetsprövning bestående av en halvtimmes gympa, en dryg timmes körsång och en till två timmars vistelse på ett jobbcenter varje vecka. Det senare är ett ställe dit folk kommer och aktiverar sig med diverse saker som sömnad, reparationer, snickeri, second-handaffär mm. Det är tufft, för jag har varit konstant förkyld sen början av december, men jag håller så låg fart i aktiviteterna och vilar så mycket mellan dem att hittills fungerar det. Jag är bara i början dock, har inte haft alla tre sakerna igång samma vecka än. Grunden var att jag var uttråkad och behövde mer stimulans. Känner mig lite som en laboratorieråtta...😉
    Ångesten för megabakslag är stor, men jag måste ge mig själv chansen.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad tråkigt att höra att det inte fungerade alls med din arbetsträning. Men det är ju inte världens enklaste arbetsplats att komma in på när man varit utbränd länge.

      Din arbetsträning ser lite ut som min hemmasnickrade arbetsträning. Lite träning, lite social aktivitet (som mest består i att vara med på barnens aktiviteter) och vad roligt det låter med jobbcentret! Förstår att du är orolig för bakslag. Det är jag med, ungefär varenda dag. Men att vara låst till sängen pga rädsla är inte heller nyttigt, så bra att du försöker lite grann. Det är du värd! Jag håller alla tummar jag har för att det kommer bli en bra aktivitetsvår för dig! Kram!

      Radera