Vad säger man till barnen?

Hur förklarar man för sina barn att man är sjuk? Speciellt när det är en sjukdom som man inte ens förstår sig på själv. Det finns inga svar att ge heller.

När blir du frisk? Vet inte.
Gick du in i en vägg?? Va, såg du den inte?
Varför är du alltid så trött?
Vi gör aldrig något roligt.
Åh, nu är hon trött igen.
Du bara vilar jämt.
Lek med mig mamma.
Du leker ju inte, du bara ligger ju där.
Orkar du det mamma?
Varför jobbar inte du som alla andra mammor?

Mamma är bara lite trött.

Min första instinkt var att skydda mina barn. Dels var de ganska små vid den tiden och jag ville att de skulle slippa veta något om att jag var sjuk. Men i takt med att de blev större förstod de ju också mer. De snappade upp samtal och började ställa frågor. Så då bestämde jag tillsammans med deras pappa att vi skulle berätta för dem.  Berätta allt som de ville veta. Anpassat till deras ålder och mognad då, naturligtvis. Att skydda dem gjorde dem bara oroliga, eftersom de ändå redan insett att något inte var som vanligt.

Det var en lättnad för både oss vuxna och barnen att de fick veta att jag har en sjukdom. De fick det bekräftat, att det inte är deras fel att jag inte orkar med allt. 

Däremot har barnen fått en nära kontakt med andra vuxna i vår närhet som har kunnat avlasta på olika sätt. Det ser jag bara som positivt.

Mina barn har verkligen blivit duktiga på att prata känslor, visa hänsyn, stå upp för sig själva. De är väldigt omtänksamma när jag är riktigt sjuk, men annars kör de över mig som vilka andra ungar som helst!

Jag vet ju inte hur de hade blivit om jag fortsatt leva mitt gamla liv. Troligtvis hade jag haft en mindre nära relation till dem. Mest pga att jag inte hade umgåtts med dem lika mycket. Jag hoppas att de tar med sig i sitt vuxenliv att det är okej att vara som man är. Att man ska säga nej när man inte tycker att det känns rätt i magen och att ingen människa behöver klara av allt på egen hand.


6 kommentarer:

  1. Mina är 5 och 6 år gamla. Den stora tjejen har många frågor, varför jobbar jag inte, när blir jag frisk, vad gör doktorn med mig, äter jag medicin, varför blir jag inte frisk om jag äter medicin mm mm. Jag säger att jag har tröttsjukan. Det svaret accepterar hon. men eftersom jag själv inte vet varför jag inte blir frisk är det ju svårt att svara på det.. Försöker vara tydlig med att de inte har gjort nåt fel, det är jag som är sjuk.

    Sen känner jag att de vill vara mer med mig än jag orkar. De är väldigt mammiga emellanåt. Det gör ont i mig att jag inte alltid orkar, att jag inte orkar göra allt jag vill med dem. Det är det som är det värsta med hela den här sjukdomen. Vad ska barnen komma ihåg av sin uppväxt? "mamma vilade"? Det dåliga j-a samvetet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mina är något äldre men har ungefär samma frågor. Varför går du till doktorn om du ändå inte blir frisk nån gång? var senaste frågan... Hmm, undrade just detsamma ;)

      Känner även igen det där med mammigheten. Vilket blir lite jobbigt när jag inte orkar med något... Tänker detsamma. Hela deras uppväxt har jag bara vilat... Kan bara hoppas att vi kommer igen ännu starkare och kan lära dem något av det här.

      Radera
  2. Jag beundrar alla er där ute som är utmattade med småbarn hemma, det måste vara knepigt. Samtidigt får ju barnen en förebild som inte springer jämt, utan som är högst närvarande i alla fall kroppsligt. Det betyder mycket för barn med föräldrar som bara är där, det har mina sagt när de nu är vuxna. Mina barn var 14, 17 och 19 när jag insjuknade, så med dem gick det att prata efter ett tag när man själv fattade lite. Jag har fått kvitto från dem att det varit bra med alla samtal om känslor och mående, det blev lite utbildning för sönerna...Nu för tiden är de bra på att prata om sånt med kompisar, kollegor vars partners går i väggen osv. De fick med sig en viktig sak ut i livet helt enkelt. Inte därmed sagt att det var lätt att be dem om hjälp och att låta dem sköta hushållsarbete. Men det fick de göra för att företaget familjen skulle överleva och idag är de grymt duktiga på sånt.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att höra att de fått med sig bra förebilder från hur du/ni hanterade din sjukdom när de bodde hemma. Och att de uppskattar närvaron. För det är ju verkligen något av det man kan ge dem mest av allt. Det är ju inte negativt att inte curla omkring för dem. Inga barn har väl någonsin mått dåligt av att få lära sig lite om vuxenlivet redan under tonåren. Även om det inte är det enklaste för barnens mammor! ;) Härligt att höra att du har så fina ungdomar! Kram

      Radera
  3. Tror att det är viktigt att vara ärlig och berätta. Tror att de annars fantiserar ihop saker som inte är verkliga, vilket kan skapa rädsla. våra barn var stora 13 och 18 när jag blev sjukskriven men jag har var sjuk i 8-10 innan jag blev sjukskriven. Vår dotter säger att hon inte kommer ihåg en frisk mamma. Att trots att jag är sjuk så har hon inte haft en bättre mamma än nu. KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, då har dina barn verkligen ett minne av hur du varit som en fartvind! Mina barn tror ju att jag alltid har sovit mig igenom livet! Ingenting kunde ju vara mer fel.
      Men vad skönt att hon tycker att du är den bästa versionen av mamma som hon har nu. Det betyder ju bara att närvaron är det viktigaste av allt. Kram!

      Radera