Ska man lägga all sin kraft på att jobba?

Läser om många av er där ute som har börjat arbetsträna eller arbeta igen efter utmattningen. Det som slår mig är hur mycket ni kämpar varje dag. Hur ni går emot kroppens varningssignaler för att klara av att jobba. Hur ni får ägna en stor del av dagarna för att återhämta er, bara för att orka arbeta lite till, nästa dag. Hur allt socialt och familjeliv sätts på paus. Precis som före utmattningskraschen.

Jag har också varit där. Kämpat och stressat för att hinna med återhämtningen. Jobbat 2 timmar och behövt vila ikapp resterande 22 för att kunna komma tillbaka till arbetsplatsen dagen därpå. För mig gick det inte bra. Och jag vet inte riktigt vad det var som gick fel. Mer än att jag gick in i väggen igen. Kanske gick jag tillbaka för tidigt? Kanske hade det gått annorlunda om jag hade haft bättre stöttning från arbetsplatsen, Försäkringskassan och sjukvården? Jag vet inte.

Men jag undrar hur ni andra, som faktiskt klarar av detta, gör. Vad är hemligheten? Hur mycket offrar ni och vad är det värt? Var går gränsen för dig? All styrka till dig som klarar av det. Jag är uppriktigt imponerad och samtidigt nyfiken på hur du tar dig ut från den här skiten! 😝

22 kommentarer:

  1. Efter tre års sjukskrivning har jag börjat tänka: Ska jag bli frisk för att orka jobba, eller ska jag bli frisk för livet? Det enda man hör är ju jobb/sjukdom, inte särskilt ofta diskuteras hur man orkar med hemma. Mycket konstigt..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att först ska man bli frisk för livet. När det funkar kan man utvidga lite till och börja jobba. Men man kan nog inte tänka att man ska bli frisk först och sen göra allt. Utan att man blir frisk när man vågar göra saker. Varje litet framsteg är ett friskhetstecken. Men som du skriver. Jobb är inte första steget på den listan...

      Radera
  2. Precis! Håller med Lotta! Det enda som räknas är om man kan jobba och bidra till laget Sverige. (ironi) att orka uppfostra barnen, orka leva, det är inget som räknas. Undrar hur den ekvationen ska gå ihop... Nä det gör den ju inte....jag har inte arbetstränat (än) efter tre års sjukdom. Men å andra sidan har jag inte fått nån medicinsk hjälp heller förutom piller...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har haft tur att träffa handläggare på FK som faktiskt sett till helheten. Att min familj ger mig mycket av de dagliga rutiner som ett jobb kan göra för den som inte har barn (hemma).

      Orkar du se dig om efter ny doktor? Kan vara bra att byta efter ett tag när de kört fast. Det finns ju trots allt en hel del mer än piller man kan få hjälp med. Kram!

      Radera
    2. **Varning ⚠ Långt svar **
      Nä doktorn är det inget fel på det är landstinget o dess obefintliga bemanning med terapeuter inom psykiatrin så kön står stilla
      Min doktor har pressat på, bett om förtur osv men finns det inget att erbjuda så spelar det ingen roll ju... Han lyssnar o hör o förstår min situation. Hans händer är bakbundna. Vårdcentralen o primärvården var oxå bra o där fick jag hjälp snabbt med både bra läkare o samtalsstöd. Sen blev jag ju överremitterad t öppenvårdspsykiatrin efter 1 år,o där står jag nu fortf i den s.k. kön. Och ska tilläggas, min hdl på FK är oxå mkt bra o förstående. Har bra stöd därifrån. Inget att klaga på hos dem. Bara Landstinget som är under all kritik. Dock ska jag få träffa en psykolog i morgon för nån slags bedömning, så har jag tur betyder väl detta att det är min tur i kön, kanske....

      Radera
    3. Ja, detta med köer som är så långa så de inte alls rör på sig är fruktansvärt frustrerande.Vilken tur att du har ett bra team runtomkring dig trots att psykiatrin inte klarar att uppfylla sitt mål. Hoppas mötet med psykologen går bra och att det är din tur att komma vidare nu.

      Radera
  3. Förhoppningsvis kommer jag börja arbeta 25% i mitten av januari. Det är något jag både vill och bävar för. Min utmattning beror inte enbart på jobbet även om det var det som fick bägaren att rinna över. Ibland blir jag rädd och förtvivlad när jag läser om er alla och ändå så hoppas jag att jag ska ha en lättare återgång. Jag gillar att jobba, ärligt. Men inte i 180 och kunde jag välja ekonomiskt skulle jag bara jobba halvtid. Ja vi får se hur det går

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas du inte missförstod mig. Jag gillar också att jobba. Ha en delaktighet i något. Vara social, hela den biten. Jag mest undrar hur man får ihop det. Hur vet man var gränsen går?? Jag tycker det låter jättehärligt att se fram emot jobb och jag hoppas verkligen att det kommer gå toppen för dig. Ska bli spännande att följa din resa. Ska du jobba eller arbetsträna? Inom vilken bransch? Kram!

      Radera
    2. Nej men det är lugnt. 😃 är lite orolig bara. Vet ju inte om jag är redo. Samtidigt så måste man väl prova för att veta. Har dock en förmåga att överskatta mig och vad jag orkar. Är i en sämre fas nu än för någon vecka sen. Jobbar med marknadsföring på ett litet företag. Hemsidor annonser osv. Men hoppar såklart in där det behövs i övrigt. Blir att jag jobbar 2 halvdagar i veckan antagligen i nån månad sen utvärdera. Är livrädd. Men att gå hemma gör mig ju oxå rädd. Ska det vara så här. En vecka glad och pigg för att nu nästa ha huvudvärk och en sån fruktansvärd trötthet. Igen. Tar bort alla onödiga moment igen och så får vi se. Kram

      Radera
    3. Nä, förstår din känsla. Är också specialist på att överskatta min egen förmåga! ;) Ditt sämre mående kan ju hänga ihop med osäkerheten kring framtiden. Men försök bara att ta det lugnt. Och som du säger, man kan inte veta om man inte testar. Håller alla tummar jag har, för dig! Kram

      Radera
  4. Min läkare säger att det inte blir tal om arbete innan jag klarar av vardagslivet hemma och att klara av socialt umgänge. Oj känner att det verkligen är en bit kvar, trots att jag i morse sa något helt annat till mannen ;-) Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att läkaren är så bestämd och tydlig. Jag tror att din man (precis som min) vet att det är en bit kvar trots att du (och jag) hävdar motsatsen! Haha ;-) Kram!

      Radera
    2. Han bara skriva till dig igår innan jag fick en käftsmäll och kraschade när jag skulle ta mig upp för en kulle igen... Det är bara en kulle eller kanske bara ett väggupp om jag jämför med alla berg jag bestigit. Tur vi har våra män ;-) KRAM

      Radera
    3. Åh nej, det går upp och det går ner. Idag har jag haft totalt skärmförbud för mig själv av exakt samma anledning. Krasch.. Tur vi har våra män, och varandra! Kram!!

      Radera
  5. Jag har samma erfarenhet som du, att jag gjorde allt för att arbetsträningen skulle fungera, men den nötte långsamt ner mig och det tog flera år att komma upp på banan igen för mig. Jag är nog helt enkelt schemaskadad, alla tider som ska passas stressar mig nåt fruktansvärt, har levt 25 år i 40-min.intervaller. Nu vet jag mer än när jag arbetsprövade hur jag hade behövt göra, men fick ingen hjälp alls med det då. Frågan är om det hade räckt ändå?? Jag tror det spelar roll hur länge man har levt tävlingsliv för ens möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet igen. Jag har konstaterat att jag har tävlat alltid. Med andra, med mig själv, med tiden...Idag får jag skärpa mig när jag gör nåt som man gör sällan, hastigheten går upp av sig själv annars, det sitter i kroppen sen många år tillbaka. Vardagliga saker har jag tränat bort hastigheten i. Det är bara de starkaste som orkar bränna ut sig säger ju expertisen och jag tror det stämmer.
    Jag tror också att man behöver vara rätt stabil hemma först, innan man arbetsprövar, för hemma är ju det lilla samhället, funkar inte det så funkar inte det stora. Jag har också vänner som har klarat att ta sig tillbaka, jag tror deras skador har varit mindre än mina är.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är nog också, som du kallar det, schemaskadad. Och tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Det är svårt att träna ner hastigheten. Men upplever precis som du att i min ensamhet går det allt bättre. Sen måste man väl öva tillsammans med andra för att inte låta deras hastighet spilla över på min "långsamhetsträning". Det är också en viktig faktor du nämner, förmågan att ta sig tillbaka beror naturligtvis på hur stora skador man har. Det talas det inte så ofta om och det är klart svårt att bedöma. Men känner allt mer att det finns ett stort spann mellan olika grader av utmattade. Kram

      Radera
  6. Jag är ju inte hela vägen tillbaka än och har kämpat rätt mycket där jag är nu, på 50%. Det har varit svårt just för att jag känner att jag hamnar mycket i samma läge igen som där jag var innan jag blev sjuk(skriven). Bara jobba och ingen ork därefter. Så vill jag inte leva. Jag vilar och sover när jag måste, i övrigt sitter jag inte still hemma bara för att orka jobba dagen efter. Jag är less på att spara min energi för jobbets skull. Energin ska till mina barn och mig själv först, och min man också ;), men jobbet kommer sen. Inte en helt lätt ekvation, men jag känner att jag börjar kunna ta mig för mer och mer på hemmaplan, med familjen och för egen del. Om jag inte orkar åka till jobbet dagen efter så gör jag inte det. Om jag jobbar flera dagar på raken, men inte klarar av min familj efter några dagar så är det läge att sjukskriva sig igen. Allt ska funka och gör det inte det så är det inte läge att prioritera just jobb. (Hör ni det laget Sverige! Tänker inte offra mig själv eller mina barns uppväxt bara för att vara laget Sverige till lags! Hur kommer då deras liv se ut? Eller resten av mitt?!)

    Börjar lära mig, tror jag. Och börjar få mer energi till hela dygnen och kanske hela veckorna. Men det är verkligen inte lätt.

    En stund i taget, en bit i taget, en dag i taget, en vecka i taget. Inte mer än så. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så himla bra skrivet. Jag ska försöka minnas detta. Klok som en bok är du! Inte sitta hemma och spara på energin för att orka jobba. Energin ska gå till det som betyder något. Smart, så smart i all sin enkelhet. (Hur funkar det med dåligt samvete? Har du kommit över det gentemot arbetsplatsen? Det skulle kunna vara min akilleshäl...) Kram!

      Radera
    2. Ja, jag känner mig mindre lojal mot arbetsgivaren. Tänker att det är business det handlar om. Jag är en medarbetare men inte mer. Det svåra är ju när jag ser kollegor som får för mycket att göra mellan varven, men även här jobbar jag på att faktiskt tänka att de själva måste säga ifrån om det är för mycket för dem. Det är inte mitt jobb att hålla avdelningen flytande eller att sköta deras jobb. Krävs träning, men utan det här skulle jag nog inte kunna jobba alls. Om jag funkade som jag gjorde i tex januari eller februari (sjukskriven och full av dåligt samvete) så hade jag tagit på mig alldeles för mycket nu igen och försökt lösa alla andras problem än en gång. Jag måste ta på min egen syrgasmask först. ❤️❤️❤️

      Radera
    3. Så bra att du lärt dig att hålla distansen. Det är nog det viktigaste av allt, att sköta sin egen uppgift först och främst och inte ta på sig allt annat som poppar upp. Bra jobbat!

      Radera
  7. Jag är med i några forum på Fb för utbrända och där måste jag säga att en majoritet verkar något arbetsskygga. När en läkare inte vill sjukskriva ropar alla Byt läkare! som att enda anledningen till läkarbesök är att få en sjukskrivning.

    För mig personligen är att komma tillbaka till jobb prio 1. Att orka med alla hushållssysslor och vara social får komma efterhand. Jag vill försörja mig själv, inte vara beroende av staten. Även om jag har fått en helt otrolig uppbackning av både läkare, kurator, facket och Försäkringskassan så hatar jag verkligen att vara patient och i beroendeställning. Jag tar av alla mina krafter för att kämpa mig tillbaka till jobbet. Tycker också att det är väldigt roligt att jobba och har nu fått förmånen att komma till ny arbetsplats. Sjukskriven 1,5 år och kör nu social träning och börjar arbetsträna 25% i mitten av januari. Och det bara SKA gå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt att det fungerar för dig! Det är väl det som vi alla vill, att slippa vara beroende av andra för att må bra och att få en inkomst.

      Tror du att alla är arbetsskygga? Jag tänker att det kanske är rädsla som styr. Man kanske har provat att arbeta och blivit sjuk igen. Det motståndet man känner då är svårt att ta sig över. Och man får ju inte glömma att man vet inte vad de som svarar på en sådan fråga har för erfarenheter och stämningsläge.

      Sen håller jag med dig, självklart ska man inte byta läkare bara för att man inte blir sjukskriven. Man ska ju få hjälp att till ett bättre mående så att man klarar av sitt liv. Med familj arbete och allt annat som tillhör.

      Min fråga ställde jag utifrån aspekten att jag jobbar kanske 25% redan, fast på hemmaplan. Med barn i den åldern som behöver mycket hjälp fortfarande så går all min kraft till dem. Så just hushållssysslor och vara social för egen räkning är inte det jag prioriterar högst just nu. Men jag kan inte bortse från barnens behov även om jag börjar arbeta.

      Jag håller alla tummar för att det kommer fungera för dig. Hoppas du kikar in och berättar hur det går för dig så småningom. Lycka till, allt gott!

      Radera