Om träning vid utmattningssyndrom

Hade ett samtal med en person som ingår i vårdteamet runt mig. Kom att tala om fysisk aktivitet och hur det sägs vara så välgörande för hälsan.


- Fast om jag anstränger mig för hårt kan det ta en vecka innan jag är åter på min ursprungliga nivå. 
- Vad gör du då, för att det ska bli så?
- Det kan vara olika, ett lite jobbigare pass på yogan, eller en aktiv skogspromenad med mina barn samma dag som jag går ett ärende på stan.
- Jag tänker att en försämring på ett dygn kan vara okej, sen ska du ju vara tillbaka på din ordinarie nivå. Förutom träningsvärk då, den kan ju sitta i några dagar. Hur lång mental återhämtning som är rimligt har jag ingen aning om. 
- Ett dygn? Jag har nog närmare en veckas återhämtningstid efter ett tuffare träningspass. 
- En vecka? Det hade jag aldrig accepterat för egen del. Då hade jag backat, inte tränat så hårt nästa gång. 
- Grejen är, att det är inte så hård träning. Det är jag som är sjuk och detta är konsekvensen av sjukdomen. 
- Men då hade jag inte tränat. 
- Fast ni i rehabteamet, doktorn, Försäkringskassan, ja alla, bara talar om fördelarna med fysisk aktivitet. Och jag vill ju göra allt jag kan för att läka, så det är klart att jag gör så som ni rekommenderar. 


Det betyder ju att den ståndpunkt som är vårdens officiella, vid journalskrivning, avstämningsmöten och dylikt inte är huggen i sten när man har ett lite mer informellt möte med samma personer. Då framkommer det att privatpersonen bakom yrkestiteln aldrig hade accepterat ett så pass försämrat mående hos sig själv, på grund av fysisk aktivitet. Men ändå är det just det som de rekommenderar mig när de är i sin yrkesroll. 




*Andas*






I teorin är det hela solklart. Fysisk aktivitet är bra. Men det måste finnas en optimering. När är fysisk aktivitet välgörande?

I matematiken använder man sig ofta av en normalfördelningskurva när man vill presentera statistik. Den ser ut så här



Om du inte gillar sånt här, så bortse från alla siffror och tecken och läs vidare ändå! 

Det som den här bilden illustrerar är att de allra flesta människor befinner sig någonstans i det mörkblå fältet. Det är den största delen av befolkningen. De som mår bra av den rekommenderade konditionsträningen, i det här fallet. 

Sedan finns det en annan del av befolkningen som mår bra av mindre/lättare träning (fälten till vänster) och de som mår bra av mer krävande/hårdare träning (fälten till höger).

Det borde innebära att i praktiken finns sådana som jag, som just nu, mår bäst av lite lättare träning. Det finns den stora massan som mår bra av att träna hårdare ett par, tre gånger i veckan och så finns det en andel som mår bra av att träna oftare. Kanske springa maraton och sådant. 

Alla människor är olika och måste få vara så. Vilken grupp man tillhör är föränderligt över tid. Det är bara en matematisk modell. 

Kunde man göra avsteg ifrån den gängse åtgärden av 3 x 45 minuter högintensiv träning i veckan, som universalmedicinen för läkning av alla psykiska sjukdomar? Vågar man säga att det passar de flesta, men inte alla?



Vi har alla samma mål. Att jag ska bli så frisk som jag bara kan bli. Expertisen går på forskning, Jag går på känsla. Båda behövs. Men vi måste mötas någonstans. Kompromissa. 

Inte för att jag inte vill, eller har lust att träna så som de vill. Utan för att jag faktiskt inte har den fysiska förmågan just nu. På grund av en sjukdom. Som jag naturligtvis inte valt själv. 

Om jag tränar hårt är jag inte "duktig",  jag är dumdristig. 

Det handlar inte alls om att jag inte vill gå vården till mötes, utan om att de måste försöka gå mig till mötes. Jag krånglar inte för att jävlas med dem, jag bara försöker leva mitt liv så bra som jag kan, utifrån de förutsättningar jag har just nu. 

19 kommentarer:

  1. Får också dessa rekommendationer lite här och där. Och visst, som frisk får man mer livskvalitet av att träna regelbundet och sådär. Men när man som utmattad ansträngt sig så att man mår illa bara för att komma ut och gå en liten långsam promenad "för att det ska vara bra" så är de där rekommendationerna ett rent hån. Man mår ju ännu sämre då för att man inte klarar av att göra det som ska hjälpa en.
    Att ge så felaktiga råd att någon blir sämre i sin diagnostiserade sjukdom borde ju vara straffbart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen extremt svårt för läkare, rehabpersonal etc att förstå hur man känner sig när man är utmattad. Jag, som varit i detta tillstånd tidigare, för länge sen, kommer själv inte ihåg exakt hur det var då. Hur ska vårdpersonalen förstå? Det borde för detta ändamål enbart anställas människor som själva upplevt utmattningssyndrom. Jag har själv inte haft några problem alls med minnesstörning eller koncentration i samband med min utmattning utan det är "enbart" svårigheter med att komma tillbaka i fysisk och psykisk kraft, dvs allra främst psykisk, den fysiska kraften har för min del känts lättare att få upp (korta promenader som blir till allt längre promenader där trappor inkluderas osv) däremot den psykiska energin, att kunna befinna sig på stan och i olika sociala sammanhang där det finns många människor och då känna sig som vanligt. Bara det där att återigen få känna kraften och att fungera som vanligt - det är min dröm om lyckan just nu!

      Radera
  2. Promenader - ok. Hetsigare träning och träning som man blir helt slut av - absolut inte. Kroppen orkar helt enkelt inte. Det tar ju för lång tid att återhämta sig så det blir ju bakvänd verkan av alltihop. Man får göra det man orkar. Finns det nån utbränd som orkar gå på Friskis & Svettis så fine, gör det, men jag tror inte merparten av oss klarar det. Jag har varit sjuk i tre år och blir helt slut av 45 minuters promenad, får huvudvärk och blir matt efteråt. Det går helt enkelt inte med mer. Det behövs nog forskas lite mer om träning i samband med utmattningssyndrom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min kropp funkar exakt som din, blir också matt av mer än promenader. Men tänker att de ofta blandar ihop depression och utmattningssyndrom och forskningen är (väl) mest gjord på deprimerade...?

      Radera
  3. Jag fick ett jättebra tips av en "medsjuk" som hon i sin tur fått av sitt rehabteam; gå varligt och ansträng dig inte så att att din puls ökar!���� Låter helt emot alla andras råd men funkar för hen och för mig! ����

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett superbra tips! Funkar för mig också. Mer än det gör mig ännu sjukare.

      Radera
  4. Jag tränar bara en gång i veckan och för mig är det riktigt hårt ( 1.5 timme fotboll) tar flera dagar av sakta återhämtning. Detta gör jag inte för att vara duktig eller för att jag blivit rekommenderad av vården utan helt och hållet av lust och kärlek i mitt lag. Kalla det balsam för själen. Men önskar såklart att jag klarat träna lite emellan så det gick lättare...promenader är så tråkigt att jag inte kommer mig för. Så vad göra då?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad härligt det låter. Inte att bli så trött då, men att känna sån kärlek till sin sport. Min kärlek till min sport försvann i ett moln av stress och utmattning, har ännu inte hittat tillbaka dit. Sorgligt, kan sakna det på ett sätt, men skulle inte vilja börja träna där igen... Så förstår fullkomligt att du väljer att träna pga att det kan vara så roligt. Inte bara träningen utan allt det där andra som är runt omkring.

      Promenader tyckte jag också var vansinnigt tråkigt förut. Det var ju liksom inte ens träning. Att gå lite... Men jag har ändrat mig. Njuter nu väldigt mycket av mina promenader. Blir ofta en halvtimmes promenad. Skulle säkert orka mer rent fysiskt vissa dagar, men blir för uttråkad av det... ;)

      Kanske kan du träna nåt hemma? Hoppa hopprep är en grymt underskattad aktivitet! I like! Eller lite styrketräning på vardagsrumsgolvet? Motivationen borde vara lättare att finna när du har fotbollen som mål. Du får ju direkt ett kvitto på om du orkar mer på de träningarna. Kram!

      Radera
  5. Normalfördelningskurvan är ju ingen nyhet och inom vården är ju folk högutbildade. De borde känna till den och förstå hur den funkar. Även om det är ovanligare att inte klara träning än att klara så är det inte en omöjlighet. Ändå dessa generella, allmänna vaccinationsprogram. Skärp dig och träna så går det över-attityden. Jag mötte ju en sjukgymnast som hävdade att allt skulle vara kört för mig om jag inte genast köpte gymkort. Varför kan de inte ta oss på allvar? Vi märker väl hur våra egna kroppar funkar! Usch, blir upprörd av sånt här... kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ojojoj, var det kört för dig utan gymkort?! Då måtte jag vara utom räddning. Inte haft ett gymkort på hur många år som helst. Tror ändå det är bättre att följa de gamla halvtrista råden om att ta trappan, cykla, promenera och sånt. Det man gör varje dag är ju bättre än det man planerar att göra, men som inte blir av... Vi får fortsätta peppa varann att göra det vi mår bra av. End of discussion! ;)

      Radera
  6. Tragiskt att dom inte lyssnar, jag tyckte också det var helt vansinnigt att börja på gymmet på rehab, för jag kände ju själv när jag promenerade för långt hur trött jag blev. Men sagt och gjort hade ju inte så mycket val än att börja träna. Men jag är ju som jag är och hade gått på gymmet i flera år innan jag blev sjuk, så jag började och tog väl i lite för mycket, tyckte ju att vikterna inte var nåt alls, men efter en tio övningar och en timme senare var jag körd. Bröt ihop grät sa att det funkar inte, jo sa sjukgymnasten, det kommer att fungera, dra ner på tempot, dra ner på allt, färre övningar. Ja det funkade till slut :). Tog inte ut mig nånting utan bara så att jag var lite aktiv och gjorde dom, funkade jättebra efter ett tag, så provade man sen att öka på och sakta, sakta så ökade jag på, men det var myrsteg och dagar då jag mådde skit så bröt jag ihop där, dom såg då alla sidor av mig där, vissa dagar gick det jättebra och vissa mindre bra. Huvudsaken var att man var där och gjorde nånting, behöver absolut inte ta ut sig. Jag kunde inte öka på så mycket alls under dessa nio månader, fortfarande väldigt lätta vikter och övningar men det gick bättre och bättre, fick backa många gånger. Vissa gånger var jag inte alls villig att åka dit, men när jag varit där och tränat så var jag mycket piggare än när jag kom. Tror man ska känna efter vad man orkar och absolut inte ta ut sig, men jag har faktiskt ändrat min inställning till träningen, från att vara riktigt anti till att det funkar till slut, med små små myrsteg :). Hoppas dom ändå kommer ta dig på allvar och att du inte gör mer än du orkar. Man ska nog känna efter hur kroppen mår ändå. Skrev lite i min blogg om just träning igår :), hur jobbigt och vansinnigt jag tyckte det var från början :).Ta det lugnt, det kommer gå bättre och bättre så småningom :). Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så himla härligt att höra någon som det har lyckats för!!! Gör mig jätteglad och ger mig lite hopp om framtiden. Bra att ha sjukgymnast som stöttar och följer upp också. Känns på nåt sätt säkrare än att vara utelämnad till sig själv (eftersom de aldrig riktigt litar på ens egna bedömningar av sin trötthet...)

      Tror du det gjort skillnad att du varit på gym jämfört med om du tränat hemma? Eller gjort vardagliga saker som tex trädgårdsarbete, hugga ved osv?
      Kram

      Radera
  7. När jag gick på stressrehab fick jag lära mig att motion är bra men bara så mycket att jag kan göra det varje dag, även på mina sämsta dagar. Fick rådet att börja med 5 min promenad varje dag, skulle använda timer. Och sen öka till 7,5 min efter någon månad. Alltså väldigt långsam ökning. Jag är efter 1,5 år från jag började uppe i 15 min men jobbar 25% vilket tar mesta orken. Jag fick absolut inte öka pulsen och få adrenalinpåslag i början. Nu går jag snabbt 5 min, långsamt i 5 och sen snabbt igen. För mig fungerar det. Har jag än piggare dag så kan jag fixa i trädgården eller dammsuga. Men dem var noga med att träningen inte fick förstöra den ork jag långsamt bygger upp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är helt med på din linje och detta var detsamma som jag fick lära mig från början. Nu vill de dock att jag lämnar denna strategi som fungerar och börjar konditionsträna på gym "på stan". Det känns inte helt okej, men det är så svårt att säga emot vårdgivaren...

      Radera
    2. Undrar hur dem tänker. Gym på stan innebär att ta sig dit, mycket synintryck, hög musik vilken är big no no för mig, ta sig hem och så själva träningen. Om vi gör av med mer än vi byggt upp blir vi alltid kvar på minus. Jag hade frågat om dem skulle vilja äta något som dem garanterat blir matförgiftade av för att nästa vecka göra samma sak igen, och veckan efter det igen. Det vore lika galet.

      Radera
    3. Ja, det är lika galet! Men jag känner ändå att jag vill "vara till lags" så mycket som möjligt eftersom det är de som sköter alla mina intyg och kontakt med FK, alltså i förlängningen är jag beroende av dem och deras goda vilja för min ekonomiska försörjning. Så känns det. Därför vågar jag inte vara så bråkig som jag egentligen hade velat vara.... Tyvärr.

      Radera
  8. Hej! Att ha så extremt lång återhämtningstid är inte typiskt för utmattningssyndrom. Däremot är det väldigt typiskt vid ME/CFS (se rme.nu) Jag hade felaktigt diagnosen utmattningssyndrom i flera år för att jag varit stressad på jobbet. Men hade också infektioner innan och en av dessa utlöste ME/CFS så när stressymtomen läkte blev de typiska ME-symtomen kvar. Det är inte ovanligt. Om man har ME kan man bli långvarig eller t.om permanent sämre om man gång på gång pressar sig över sin energigräns. Så läs gärna om ME/CFS

    SvaraRadera
  9. Hej! Att ha så extremt lång återhämtningstid är inte typiskt för utmattningssyndrom. Däremot är det väldigt typiskt vid ME/CFS (se rme.nu) Jag hade felaktigt diagnosen utmattningssyndrom i flera år för att jag varit stressad på jobbet. Men hade också infektioner innan och en av dessa utlöste ME/CFS så när stressymtomen läkte blev de typiska ME-symtomen kvar. Det är inte ovanligt. Om man har ME kan man bli långvarig eller t.om permanent sämre om man gång på gång pressar sig över sin energigräns. Så läs gärna om ME/CFS

    SvaraRadera