Många frågor, inga svar. Varning för snurrigt inlägg.

Det är mycket som snurrar i huvudet på mig just nu. Så många frågor som pockar på uppmärksamhet.  Jag skulle vilja kunna ge mig själv svar på dem så att jag kan släppa dem. Men det gör sig inte så enkelt.

Varför lyssnar jag ens på Försäkringskassan och doktorn när de föreslår saker som i mina öron låter fullständigt orimliga? Jo, för att jag respekterar deras yrkeskunnande. Men, när det som de framför, är så långt från min verklighet, kan jag då lita på att de har koll på vad som är bäst just för mig? I den bästa av världar hade jag litat på dem, men i verkligheten kommer de ju inte ihåg vilka mediciner jag äter, vad de ordinerade mig förra gången vi sågs och så vidare. Dessutom byts de ut med en oroväckande hög hastighet, för snabb för att jag ska känna mig trygg.

Är det inte så att jag faktiskt ska ta tillbaka kontrollen en smula? Jag är fullt medveten om att jag behövde släppa på kontrollen förut. Nu vet jag att jag inte behöver veta allt, om allting. Jag behöver inte ha kontroll på allting, i alla sammanhang.

Men. Kanske är det så att jag behöver ta ett större eget ansvar kring min rehabilitering? Att jag får ta på mig rollen som projektledare just i det här ärendet. För vem vet bäst hur jag fungerar, om inte jag själv? Varför lämnar jag över det ansvaret på någon annan? Ett. För att jag blev tvingad till det pga total orkeslöshet. Två. För att jag trodde att någon annan visste mer än jag själv om detta. Tre. För jag trodde att de kunde få mig frisk.

Men nu. Nu vet jag så mycket mer. Både om utmattning och om mig själv.

Kanske är det dags att stå upp för mig själv på riktigt nu? Ta tillbaka ansvaret för min hälsa. Inte lita blint på att andra ska göra det. Det kanske inte fungerar. Men det har ju inte de andra metoderna heller gjort.

Om jag skapar min egen väg att gå, en väg som jag tror på.


*fan alltså*


Det låter bra, men när jag ser det i skrift så blir det så tydligt att jag behandlar det som om jag kunde bara bestämma mig och skärpa till mig, så blir allting bra. OM jag bara kunde skärpt till mig och bestämt mig, så hade jag ju varit frisk för länge sedan. Detta är den största skillnaden mellan en fysisk och en psykisk sjukdom. En fysisk sjukdom resulterar i tydliga instruktioner för hur man ska gå till väga för att läka. Det här däremot, känns bara som famlande i mörkret.

Å ena sidan. Å andra sidan. Vad kommer jag fram till? Ingenting egentligen. Men... Hmmm.... Om jag gör det som jag tror på, så kan det ju åtminstone inte bli sämre än det vården rekommenderar. (Jo, det blev det ju när jag fick för mig att jag skulle börja jobba. Men bortsett från det...)

Näe, det här blev bara en massa svammel. Sådant som egentligen inte borde publiceras. Men eftersom jag inte ska vara perfektionist ut i fingerspetsarna så publicerar jag ändå. Jag tror vi överlever det!

10 kommentarer:

  1. Du svamlar inte alls❤❤❤
    Förstår dina tankar och din oro.
    Jag känner samma sak.
    Utlämnad till en vårdapparat på gott och ont. Mycket ändå till det goda.
    Jag har mött människor i vården som möter med empati och vilja att hjälpa.Vilja att förstå.
    Men den som aldrig varit i en utmattning kan aldrig med den bästa inlevelseförmåga förstå hur det är och hur det känns.
    Det vet bara vi som gör den här resan.Den är svår och tung och smärtsam. Det gör ont.
    Varje utmattning är också unik då vi är olika individer.
    Jag försöker så gott jag kan efter snart ett års utmattning att lära mig efter vägen.Jag vet inte om jag gör rätt eller fel för att återhämta mig. Jag gör bara så gott jag kan efter bästa förmåga.
    Lyssnar på de råd jag får från läkare och psykolog. Vissa saker funkar - andra funkar sämre.
    Jag tror det är viktigt att försöka lyssna inåt.Vad känns rätt för mig?
    Våga stå upp för det som känns rätt för dig❤❤❤
    Det är inte bara att rycka upp sig.
    Utmattning är en kamp varje dag.
    Bara de som gått i utmattningens skor vet hur det känns.
    Var rädd om dig❤❤❤
    Tack för att du delar med dig av dina tankar.
    Kram från
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annica för dina fina och vänliga ord. Det är verkligen upp och ner, fram och tillbaks. Visst gör vi alla så gott vi kan med de olika livssituationer vi har. Men ändå skönt att vi kan få hjälp och stöd av varandra också, även om vården är bra så ger det ett annat perspektiv när man får älta lite med andra! Tack för att du läser och kommenterar. Kram

      Radera
  2. Förstår dig precis. Skriver ju dagbok själv och det är mer frågor än svar i den kan jag lova. Å ena sidan, å andra sidan...vad händer då? Borde jag? Orkar jag verkligen? Osv osv. Bara du vet vad du klarar så jag antar tentan logiskt att du vet vad du ska göra. Jag är på sätt och vis glad att du delar med dig, så vet man att man inte är ensam, men det hjälper ju tyvärr inte dig. ♡ ta hand om dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja mycket frågor blir det! Nä, svar kan man ju inte alltid förvänta sig, men ändå en tröst att vi är fler som brottas med samma saker. Kram på dig!

      Radera
  3. Precis sånt som bör publiceras. Just såna frågor brottas jag med själv och tänker väldigt likt dig. Samtidigt blir jag förvånad över att jag lär mig mest och möter mest förståelse i bloggvärlden när jag hela tiden trott och förväntat att det var vården och forskningen som skulle sitta på svaren. Varför erbjuds ingen gruppterapi för oss?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, bloggen är ett riktigt lyckokast när det gäller att få stöd och information, håller helt med dig. Forskningen ger nog svar, men så småningom. Det behövs nog mer tid för att komma fram till bred forskning kring alla olika aspekter. Jag har haft någon form av gruppterapi när jag gått smärtskola. Trodde det skulle vara bra, men tyckte mest det var jobbigt att lyssna på alla andras problem också, när jag hade nog med mina egna. Det hade jag inte förväntat mig.

      Radera
  4. Inte svamligt alls! Du skriver precis sånt som vi alla tänker. Jag har tänkt samma tankar ett tag nu. Hade jag fixat det här bättre utan den och den hjälpen? Hade jag varit friskare? MAn gör så gott man kan för stunden. Fundera ett tag till så tror jag du kommer fram till det som är rätt för DIG! KRam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag fortsätter att fundera så får vi se vad det kommer ut för något av det. Har du kommit fram till något användbart när du har funderat på de här frågorna du nämner? Kram!

      Radera
    2. Ja, lite har jag väl kommit fram till.. Tror jag :D En del saker skulle jag inte ha gjort. Det viktigaste jag kommit fram till är att jag skulle ha lyssnat mer på mig själv. Men man lyssnar ju på vad de säger till en..

      Radera
    3. Nä, känner igen det där. Vissa saker skulle man kanske inte ha gjort. Men å andra sidan lärde man sig något bra av det också. Men det är väl kärnan i det här. Lyssna på andra och värdera råden men mest av allt våga gå på magkänslan!! Bra råd! Kram!

      Radera