Hur ska man förklara så att de verkligen förstår?

Man har femton minuter på sig. Att göra intryck. Att få en doktor att förstå hur man mår. Hur väljer man vilka symptom man ska hinna ta upp på den korta stunden? Hur väljer man vilka frågor man ska ställa? För allt hinner man inte med. Det är helt omöjligt.

Om jag väljer att ta upp min nedstämdhet kommer doktorn att fokusera på den innan jag hunnit fram till ångesten, eller värken som plågar mig. Jag vill inte kalla mig manipulativ. Men om man tänker på det. Genom att det avsätts så kort tid för mitt besök så hinner jag inte med att framföra allt som hänt mig sedan sist. Omöjligt. Så det som jag börjar prata om, där kommer fokus ligga. Kan jag genom att vara strategisk välja vad doktorn ska fokusera på? Vet inte.

Oftast har jag tvångsmässigt försökt rapportera allt som förbättrats pyttelite sedan förra gången jag var där (och störde dem på deras dyrbara tid, förlåt, förlåt för att jag stör...). Jag vill ju så gärna vara en duktig patient. Då blir de så glada att de antecknar att patienten gjort oerhörda framsteg, innan jag ens hunnit fram till att berätta om kraschen som gjorde mig sängliggande i en vecka efter jag var "duktig" och gjorde som de sa åt mig.

Om jag är tyst, tillbakadragen och gråter tolkas jag som lugnare och medgörlig, men om jag blir arg, brusar upp och höjer tonen noterar de i min journal att jag inte är samarbetsvillig. Fast egentligen är det uttryck för samma frustration, bara sättet att kommunicera den skiljer.

Hur ska jag förklara så att de verkligen förstår?

När man sitter där mittemot varandra och blir granskad. Allt ifrån handslaget när man kommer till hur man går, står, sitter, rör sig. Hur man svarar, vad man svarar, var man tittar. Hur man ser ut att må, hur man är klädd, om man är sminkad, hur man är sminkad. Hur man svarar, vilka ord man använder.

Man blir verkligen bedömd. Det tycker jag är lite obehagligt. Faktiskt. Inte ett enda ord behöver yttras förrän någon har bildat sig en uppfattning om mig som är svår att förändra. Tänker man sig att människor är så lätta att läsa av? Att man omedelbart känner förtroende för en läkare och öppnar sig och berättar allt på en enda gång? Att det gör sig på tio minuter, så de kan författa ett intyg till Försäkringskassan och sen är det tack och hej.

En hyfsat nära vän, som är läkare, sa till mig när jag var riktigt illa däran. "Men du ser ju så bra ut". Det är en vän. Som vet hur dåligt jag mår. Som är utbildad för att ta hand om såna som mig. Men hennes reaktion var så spontan och direkt från hjärtat så jag inser att hon, trots all sin omtanke, medkänsla, kunskap och professionalitet ändå har svårt att fatta exakt hur sjuk jag är, hur dåligt jag mår. Och om inte ens hon kan, hur ska man då kunna förklara så att de verkligen förstår???








12 kommentarer:

  1. Oj, det finns inte en chans att hinna med allt på 15 minuter, låter inte klokt att du inte får mer tid hos läkaren. Jag måste ha haft otrolig tur att få en läkare som är lätttillgänglig och har tid att lyssna på mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att du får gott om tid till din doktor. Så som det ska vara. Jag har tyvärr inte fått det.

      Radera
  2. Åh, ja... nedslående tankar. Det går inte att komma med ett bra svar på det faktiskt. Ibland har jag skrivit ner punkter som jag vill ta upp men senaste gångerna har jag bara haft telefonkontakt med läkaren, i 5 minuter. Ingen av gångerna har jag varit beredd när samtalet kommit då jag inte fått veta mer än vilken dag hen skulle ringa. Som du skriver så blir det mest prat om vad som blivit lite lite bättre, kanske. När jag tänker på det nu inser jag att det inte är så konstigt att FK inte vill godkänna de tunna beskrivningarna i mitt sjukintyg. Läkaren vet inte mycket alls om min hälsa just nu egentligen... Hoppas du får till ett bra möte trots allt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fem minuter är verkligen ett hån. Femton tycker jag är för lite, på fem minuter hinner man ju knappt säga hej liksom. Näe, inte konstigt att FK inte godtar intyget om läkaren inte varken har tid att prata med patienten eller än mindre (antar jag) skriva ett intyg som beskriver verkligheten. Kram

      Radera
  3. Jag har alltid min man med mig för att han ska kunna bära ut mig när jag faller men även för att han ska hjälpa mig att få fram mitt mående om jag själv inte lyckas. Han om någon ser mig och ibland ser han mig bättre än jag själv gör. Mitt råd är att ha med en nära anhörig eller vän som ser dig och som kan förklara.
    KRAMAR

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag också haft när det har varit viktiga/kritiska moment i sjukdomen. Har det dock inte alltid pga att det inte är så lätt för honom att ta ledigt från jobbet. Men rådet är toppenbra och jag brukar också rekommendera alla att ha med sig någon som hjälper en att minnas och förtydliga. Tack för tipset! Kram!

      Radera
  4. Jag har haft tur tydligen. Min läkare ger mig nästan hur lång tid som helst o vi sitter ner mitt emot varandra i varsin fåtölj o jag får berätta fritt. Han ställer frågor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad skönt att höra!! Och att sitta ner och prata ordentligt som två jämlikar måste vara så mycket skönare än att hamna på en besöksstol framför ett skrivbord eller ännu värre, på en pappersbeklädd undersökningsbrits...

      Radera
  5. Jag får samma vibbar när jag är hos min läkare. Han är bra, men jag får sällan möjlighet att förklara hela bilden sedan senaste besöket.
    Allra första besöket var längre, där pratade vi om alla symptom osv. så nu tycker väl läkaren att han bara behöver veta om jag är bättre eller sämre sedan sist. Mitt behov av att få prata om det blir dock inte tillfredsställt och jag lämnar ofta med en rätt snopen känsla.

    Får jag fråga: bokar du akuttid för nytt läkarintyg, eller bokar du nästa besök tillsammans med läkaren? Du kan ju be om att få längre tid eftersom du känner dig jäktad. Om det inte går så har du iallafall uttryckt vad du anser om besöket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker ofta att besöken hos terapin är så mycket mer givande, just för att de får hela bilden och det är den bilden jag hoppas att doktorn ska få. Men ibland känns det som att doktorn inte hinner ta del av den journalen ens innan mitt besök. Så jag sitter där medan hon skummar igenom vad terapeuten skrivit och så måste jag ändå förklara det igen. Vi kommer inte vidare liksom...

      Jag får boka den tid som finns... Ofta blir det akuttider, pga att de andra tiderna redan är slut. Känns som (när man talar med sköterskan) att man får vara tacksam att man får komma dit överhuvudtaget. Längre tid är liksom inte läge att förhandla om, utan bara ATT man får en tid, helst innan sjukskrivningen tar slut... Blä!!
      Tack för ditt stöd!! Kram

      Radera
  6. Jag ser ut som skräp. Klarar ej att sminka mig. Har håret i en knut.
    Rödgråten och eländig. Klämmer läkarens hand och ramlar ihop i stolen.
    Ändå undrar läkaren över varför jag har sådan ångest, så svårt att sköta vardagliga sysslor.
    Min man är alltid med, han leder mig in till läkaren och är närvarande vid mötet. Själv gråter jag eller svamlar om hur hemskt allt är, att jag inte känner igen mig själv längre.
    Detta är inte jag men ändå är det ju jag. Idag.
    Utmattad inför julen även om jag knappt ska deltaga.
    Kryper runt hemma med ångest och vill bara försvinna ur denna kropp..och hjärna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, KRAM på dig. Att det ska vara så svårt... Jag hoppas så att det kommer vända snart för dig. Men precis som du säger. Detta är inte du. Det är sjukdomen som gör detta med dig. Det blir bättre. Bara andas och var snäll mot dig själv.
      KRAM!!!<3

      Radera