Hur vet man om man har förändrats?

Funderar på det här med förändring. Jag kan ju låta smart och genomtänkt och säga saker i stil med Jag har lärt mig min läxa, jag vill aldrig hamna i utbrändhet igen, jag vet vad jag måste göra för att må bra, jag har förbättrat min självkänsla så jag är inte så osäker idag, jag jagar inte beröm och uppskattning som jag gjorde förut. Och så vidare, och så vidare, i all oändlighet.

Men hur vet man på riktigt att man verkligen har förändrats? På djupet.

Hur vet man att man inte bara förändrats på grund av att man inte har något val? Jag måste avstå en massa saker, men om jag hade haft energi och kraft, hade jag fortfarande haft mod att säga nej? Eller hade kraven så småningom ätit upp mig igen?

Är det mod som det handlar om? Modet att stå upp för sig själv?


Och i så fall. Hur vet jag om jag har blivit modig?

10 kommentarer:

  1. Dessa funderingar snurrar även i min skalle just nu. Jag blev verkligen inte klokare efter min första utmattningssmäll för snart 10 år sedan, utan det krävdes ännu en, tre och ett halvt år senare, som definitivt satte stopp för presterandet. Det krävdes att min kropp totalvägrade för att min hjärna skulle fatta läget, gräsligt. Nu, efter snart ett års sjukersättningsliv, hoppas jag fortfarande på att bli bättre så jag kan delta mer i samhället, göra skillnad på något sätt, söka bekräftelse....jo, fortfarande...Jag är bättre på att stå upp för mig själv nu, men det kommer inte av sig själv, inte. Jag slår fortfarande blå dunster i ögonen på folk så att de tror att jag är friskare än vad jag är, så att jag kan överprestera och sen betala priset. Undrar om denna cirkel någonsin tar slut??? Men eftersom det finns bara ett sätt, att kämpa vidare, så gör jag just det.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det, jag tror att jag ger sken av att vara friskare än vad jag egentligen är. Och det är så dumt, men jag gör det inte med flit. Det liksom bara blir så...
      Tack för att du berättar. Kram!

      Radera
    2. Jag gör lika, jag tror att jag är friskare än jag är. Men tack och lov så ser både min man och min psykolog och stoppar. Min fara just nu är att min hjärna är så mkt klarare, jag tänker mer klart och logiskt men det för också att jag lurar mig själv. KRAM

      Radera
    3. Ja, tack och lov för min man, som också stoppar mig. Men hjälp vad svårt det är att bromsa sig alltså. Kan bara inte tro att det kunde vara så svårt att inte göra någonting! Kram

      Radera
  2. Är det inte en del av ens personlighet att vilja duga, bli bekräftad, inte be om hjälp, sätta andra först och alltid låtsas att man är duglig. Har man som jag slagit blå dunster i ögonen på folk hela mitt liv är det svårt att ändra. Min stora utmaning just nu är att inte automatiskt reagera och engagera mig utan stanna och tänka efter. Låter enkelt men är jättesvårt när man går på känsla och impuls.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart att alla människor vill bli omtyckta och bekräftade, ingen vill ju vara utanför flocken så att säga. Men man behöver ju inte gå till överdrift, som jag har gjort!

      Nä det är bra att låta känslorna lämna kroppen innan man agerar på det som hänt. Men så svårt när man är impuls och-känslostyrd..

      Radera
  3. Skitsvårt att veta. Mycket av de förändringar som märks utåt är ju hur jag agerar och reagerar i jobbsitustioner, men det är ju inte där jag känner störst förändring i mig. Det är mer en tillgjord förändring, eller något som kräver mer ansträngning. Cheferna anser att jag blivit sjuk för att jag varit för ambitiös och hjälpsam, till viss del sant eftersom jag tog i så jag sprack när jag inte fick hjälp av dem när jag bad om det. Nu går jag tillbaka till samma situation men inget på jobbet har förändrats. Alltså måste jag förändras. Hm, var skulle jag med det här egentligen? Det jag känner är väl vad och hur jag prioriterar, jag känner inte alls samma engagemang för mitt jobb längre och väljer lätt barnen före allt annat. Förut var jag mer angelägen att vara min arbetsgivare till lags... Jag har svårare att se förändringarna i mig själv om jag inte sätter det i relation till mitt jobb. Jo, kanske då att jag tycker bättre om mig själv nu. Som sagt svårt att veta om det inte är skarpt läge :/ kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är nog lättare att se om man sätter det i relation till hur man agerade i en viss situation förut. Jobbet är ett bra exempel. Mindre engagemang är antagligen väldigt bra i det här läget. Tydligare prioriteringar är också bra. Och att tycka om sig själv bättre, det är väl fantastiskt bra! Hur märker du det i vardagen? Kram

      Radera
  4. Jag tror att man inte vet det på riktigt förrän det visar sig i konkret handling och handlingen känns självklar och naturlig. Och att den blir en vana. Till exempel så kan jag avstå saker utan dåligt samvete nu. Kunde jag inte förr. Det måste ju tyda på en förändring inom mig. Eller när man står i kön på Ica och har bråttom egentligen men det ändå känns naturligt att ta ett djupt andetag och konstatera att det jag gör nu tar den tid det tar. Det är ok att bli sen nångång ibland. Det händer alla. Även oss duktisar. Eller när man är bjuden på något kul och man mår bra nu men eftersom man vet att man inte kommer att orka så tackar man nej/går dit en stund och går hem innan man blir sämre. Osv. Vad tror du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är så lätt att prata, men handlingar är svårare... Bra att inte ha dåligt samvete, det är bara så negativt för en själv. Och att inte bli stressad när saker tar tid, det känner jag också igen. Har mer tålamod med sånt nu.

      Men jag tror att jag inbillar mig att jag är så mycket bättre på det här än vad jag verkligen är. Alltså att jag tror att jag skulle agera på ett annat sätt än vad jag kanske ändå gör i slutändan. Att jag chansar och "spelar med min energi i potten" när jag kanske egentligen borde avstå. För att jag tror att jag fixar mer än vad jag i själva verket gör.
      Men säkert har jag också förändrats under dessa år som gått. Bara att det kan vara svårt att lägga märke till det när det blivit vanor. Kram!

      Radera