Hur känns det att vara utbränd?

Det är omöjligt att förstå när man inte varit där.

Jag hör vad du säger, men jag kan inte förstå exakt hur du har det. Det är så svårt att tänka sig in i den situationen. Så brukar mina vänner uttrycka sig.

Och jag förstår dem. För det är en otroligt komplex sjukdomsbild. Men hur känns det då att vara utbränd, eller ha utmattningssyndrom, som det egentligen heter? Det är såklart olika från person till person. Men jag förklarar det på mitt sätt!

Man känner sig trött. Och man kan vara trött på så många olika sätt. 50 nyanser av trötthet liksom.
Sömnig, som att man måste gå och sova 2-3 timmar fast man precis klivit upp.
Trött i hjärnan för att man tänkt för mycket. Jag orkar bara inte tänka en tanke till. Det känns som hjärnan ska explodera.
Trött i hjärnan med en känsla av att det svider eller skaver inuti när man har överansträngt sig.
Trött i hjärnan så man inte orkar titta, lyssna eller något annat som påverkar ens sinnen.
Övertrött. Väldigt sömnig men hjärnan går på högvarv, så det är omöjligt att somna.

Och det spelar ingen roll hur mycket man sover. Man känner sig aldrig piggare. Hela livet är ett töcken av konstant trötthet.

Andra vanliga symptom för någon som är utmattad kan vara

Huvudvärk för att man koncentrerat sig för mycket. För att det är för varmt, för kallt, för soligt, eller för mörkt, för att det luktar för starkt av matos eller blomdoft. Huvudvärk av trafikbuller, barnskrik, köksfläkten, sorl, bakgrundsmusik.

Tryck över bröstet. Undrar om det är så här det känns att få hjärtinfarkt? Ett tryck över bröstet, man får ingen luft, det gör så ont så man står inte ut. Följs ofta av ångest eller panikångest, som också är två symptom som man har känt av som utmattad.

Ont i magen på alla olika sätt som går att ha ont i magen på. Kramper, molande, huggande, diarré, illamående, kräkningar, sug. Man vill ha all mat i världen, eller så vill man inte ha någon mat överhuvudtaget.

Yrsel, ostadighet, det svartnar för ögonen när man reser sig upp, när man vrider på huvudet för snabbt. Jag har vinglat runt lite varstans med min yrsel som sällskap. Man tar någon under armen och försöker gå rakt, är man ensam får man ta sikte på något och försöka hålla kursen. Men det känns obehagligt när marken lutar snett nedåt under dig samtidigt som det snurrar runt och det känns som man befinner sig i lustiga huset hela tiden.

Ont i muskler och värk i lederna. Jag har haft värk överallt i kroppen. Precis överallt. Jag har haft ont i muskler jag inte visste fanns. Jag har haft ont i nacken, axlarna, skulderbladen, käkarna, överarmarna, underarmarna, handlederna, fingerlederna, revbenen, bröstbenet, höftlederna, ljumskar, lår, knän, vader, fotleder, hälar, hålfötter. Ja, lite överallt helt enkelt. Nerverna har på något sätt fått överslag och signalerar smärta även där det inte finns någon orsak till smärta.

Och ovanpå allt detta, en ständig känsla av att vara sjuk. Precis som när man håller på att insjukna i en rejäl influensa. Man fryser och svettas om vartannat, ryser och skakar i kroppen, mår sådär dåligt överallt, men kan inte sätta fingret på det. Man får feberkänsla, eller ibland feber. Jag får ofta ont i halsen och ont i öronen när jag stressat upp mig för mycket.

En annan del av sjukdomen är att man är förvirrad. Man glömmer bort saker. Hela tiden. Glömmer vad folk heter, vart man är på väg, vad man just gjorde. Ibland (ganska ofta tyvärr) glömmer jag vad det är jag pratar om, medan jag pratar. Jag måste anteckna allt i en bok, annars finns det inte en chans att jag kommer ihåg. Man får försämrad koncentration. Orkar inte med att tänka mer än korta stunder i taget. Att planera är plötsligt väldigt svårt. Kan bara tänka i korta drag, har svårt att se framåt och tänka i flera steg.

Men mest av allt kämpar man med att acceptera att kroppen inte längre fungerar. Man sover och sover men känner sig aldrig bättre. Man har förvandlats till någon man inte känner igen. Jag som nyss var supereffektiv och oerhört kompetent klarar inte längre av att tömma diskmaskinen. Jag som nyss var vältränad och stark orkar inte ens gå ut och hämta posten. Jag som alltid varit intresserad och engagerad orkar inte bry mig om någonting längre.



10 kommentarer:

  1. Tack för din beskrivning av ett utmattningssyndrom !
    Jag är sedan 10 månader tillbaka sjukskriven och har
    först nu börjat acceptera att jag har blivit sjuk.
    Det är en enorm sorg att förlora delar av sig själv
    och de förmågor man en gång har haft.
    Jag känner också en enorm vrede mot de arbetsplatser
    där många av oss utmattade arbetat och där människor
    går sönder på grund av stress och idag omänskliga
    arbetsförhållanden.
    Jag är arg på mig själv för att jag inte lyssnade till de
    signaler som min kropp gav mig om att jag var på väg
    mot en utmattning.
    Jag tror många av oss är rädda att visa oss sårbara.
    Vi är rädda för att misslyckas och inte klara
    trycket.
    Jag tror du hjälper så många med dina tankar och erfarenheter.
    Varmt tack för att du är så modig och delar med dig.
    Jag har arbetat i mer än 20 år i skolan.
    Jag är rädd att jag aldrig kan eller vill återvända
    dit igen.

    Din blogg har varit och är ett enormt stöd för mig
    i mörka stunder.

    Allt gott till dig!
    Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack för att du berättar. Känns fantastiskt att du finner stöd i min vardag. Du är ju inte alls ensam, vi är så många, tyvärr. Men du är varmt välkommen att fortsätta läsa, känns jättebra om jag kan hjälpa dig eller någon annan att stå ut lite till.
      Kram!

      Radera
  2. Åh så bra skrivet! Mycket bra beskrivet hur det är. Men som du skriver, jag tror det är oerhört svårt för nån som inte varit i situationen själv att försöka förstå hur det känns. Det går helt enkelt inte. Det här kommer bli ett nytt storläsarinlägg! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vad gulligt av dig! Du får gärna dela om du vill! <3 Kram!

      Radera
  3. Vilket bra inlägg! Så bra beskrivet och med en glimt i ögat. Älskar bilderna också, log genom alla :-) KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, visst är de gulliga!? Kram!

      Radera
  4. Känner igen mig. Nu har det blivit lite bättre och jag klarar lite flera saker utan att däcka direkt, men däckar gör jag fortfarande fast långsamt liksom pyser ihop. Förr bara sa det poff! Det värsta för mig just nu, för det som är värst växlar, är apatin. Igångsättningen funkar inte. Om om jag ska koka kaffe tex kan jag bli ståendes framför bryggaren i nån sorts dvala och bara inte orka ta fram filter o kaffe... Eller välja mellan pommes frites och makaroner till maten... Blir ståendes och kan inte tänka mig fram till ett val liksom.
    Hunden får för få promenader för jag orkar inte omsätta tanken i handling. Detta stressar mig oerhört och nu är jag stel och öm i axlar o nacke o har en molande "ton" i bröstet som kniper åt (ångesten) o det lättar bara om jag tar oxascand eller faktiskt går ut med hunden..... Men att ta mig för....

    Ibland tänker jag att det är mitt liv här hemma som är orsaken. Om jag släpptes ner i Sri Lanka eller Tokyo kanske chocken skulle bli så stor att jag var tvungen att "bli frisk" ... Sjuka tankar....jag skulle ju naturligtvis inte bli frisk. Detta är ju bara en flykt för man orkar inte vara sjuk....
    Förlåt detta blev långt. Radera om det stör.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Det du beskriver nedan är inte en del av ett utmattningssyndrom utan ME/CFS. Det är detta som tydligast skiljer de båda sjukdomarna åt. På rme.nu finns mer info

    "Och ovanpå allt detta, en ständig känsla av att vara sjuk. Precis som när man håller på att insjukna i en rejäl influensa. Man fryser och svettas om vartannat, ryser och skakar i kroppen, mår sådär dåligt överallt, men kan inte sätta fingret på det. Man får feberkänsla, eller ibland feber. Jag får ofta ont i halsen och ont i öronen när jag stressat upp mig för mycket"

    SvaraRadera
  6. Vad skönt att läsa ditt inlägg! Det är så svårt att förklara och beskriva för vänner och familj som inte varit utbrända. Skönt att veta att jag inte är ensam<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att du känner igen dig. Eller inte skönt, men bra för dig att veta att du inte är ensam.

      Radera