Han sa att du skulle säga så!

Den här mysiga katten passar jag ibland!

Idag ringde min rehabsamordnare från vårdcentralen angående det avstämningsmöte som Försäkringskassan har planerat in. Vi ska tydligen diskutera hur vi ska gå vidare nu, med mitt byte av huvuddiagnos från utmattningssyndrom till smärtsyndrom.

Så rehabsamordnaren frågade lite löst vad jag hade för planer och tankar kring framtiden. Jag vill kanske plugga sa jag, ha ett jobb inom marknadsföring, sociala medier, logistik, informationsflöden eller något annat spännande. Galet nöjd att jag kunnat komma på saker som jag skulle vilja jobba med.

- Han sa att du skulle säga så. 
-Va? Vem? 
- Terapeuten, (han som slutade). Han har överlämnat dig till mig och han sa att du kommer vilja göra något intellektuellt utmanande. Något som matchar din mentala nivå. Men han bad mig också hälsa att han rekommenderar att du börjar arbetsträna på ett café, eller på ett katthem eller något liknande. 
- Ööööh......???? *Tystnad* Katthem???
- Ja, han sa att du skulle reagera så. Men du kommer verkligen må bra av att vara social utan krav på mental ansträngning. Så du får gärna jobba med reklam, men det kommer inte att bli nu. Jag kommer inte tillåta att du blir så sjuk en gång till. Nu gör vi detta långsamt och rätt. 

Jag är så tacksam att jag har ett bra team runt omkring mig. Att det finns människor som bryr sig och bromsar mig när jag svävar iväg.

Men alltså allvarligt, har jag igen självinsikt? Blir lite oroad ibland. Är jag helt orealistisk med mina tankar kring min egen förmåga?? Jag lever på gamla meriter och tänker att jag ska dit igen. Men är det ens möjligt? Sköta om katter på ett katthem är ju väldigt annorlunda mot att jobba med informationsflöden i sociala medier. Typ.

2 kommentarer:

  1. Oj så jag känner igen mig i din tanke "har jag någon självinsikt" Nu har jag inte kommit dit att jag ska börja arbetsträna men ibland när min psykolog stoppar mig i mina tankar (utsvävningar) så tänker jag precis som du... Är så rädd att jag inte ska kunna arbeta på det sätt jag vill arbeta. Ja, absolut inte som förr, men ändå med att handleda, coacha och föreläsa. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker också så, fattar ju att det inte kommer bli som förut. Det vill jag ju inte heller. Men jag tänker ändå att jag kommer kunna jobba på något sätt med det som jag tänker att jag är bra på. Typ tänka ut smarta lösningar, analysera och sånt. Men nu har jag verkligen börjat bli rädd för mig själv alltså. Tänk om jag är den där knasbollen som alla andra fattar är helt uppe i det blå, men bara inte jag själv... Huuu, hemska tanke. Kram!

      Radera