Funktionsnedsättning och acceptans

Bildkälla

Det här med olika ord och värderingar man lägger i dem. Jag har fortfarande i färskt minne hur jag har känt mig de gånger som läkaren antecknat att jag har ångest, depression, social fobi och psykisk sjukdom. Alla dessa begrepp har gjort mig vansinnigt obekväm med mig själv. Jag har haft väldigt svårt att acceptera att det är mig det handlar om. Att jag och min situation förknippas med dessa ord. Och nu är det dags igen.

Funktionsnedsättning. Alltså det som förut kallades handikapp. Den korrekta betydelsen av det ordet är enligt Nationalencyklopedin "en begränsning av en persons fysiska eller psykiska förmåga att fungera som självständig individ och att utöva önskade aktiviteter." 

Det stämmer ju helt, fullt ut. Jag har absolut begränsningar i min psykiska och fysiska förmåga. Men att säga att jag är funktionsnedsatt. Det kan jag liksom inte ta in. 

I min värld är man riktigt sjuk och i dåligt skick om man räknas som funktionsnedsatt. Vilket jag ju i och för sig är. Men jag kan inte acceptera det. Jag tänker fortfarande (efter fem års sjukdom) att jag är sjuk nu, men snart är jag frisk och tillbaka på banan igen. 

Det känns riktigt tungt att höra att de som känt mig sedan innan utmattningen säger att de märker stor skillnad på mig, hur jag agerar och fungerar i olika situationer. Allt är givetvis inte dåligt med de här förändringarna, fast jag har ju en förmåga att fastna för det där som inte fungerar så bra. Jag tycker ju själv att jag är rätt så mycket som vanligt, fast lite tröttare bara... Självinsikt? Återigen, självinsikt, var är du?? 

9 kommentarer:

  1. Kan förstå att du känner dig obekväm med det, man tror hela tiden att man ska bli helt återställd, men nu har jag haft mina funderingar igen, när man inte blir nåt piggare efter bakslaget. Det känns som en riktig pers denna gång. Sån hjärndimma, helt orkeslös efter varje aktivitet mm, det är så drygt. Trodde jag hade accepterat, men vet inte, det är svårt, vissa dagar går bättre än andra. Visst tror jag man blir förändrad när det gäller det mesta. Det är tufft, kram trevlig helg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju frågan om hur man ska se på det här begreppet. Helt återställd blir man ju inte, det är väl nåt som vi har fått acceptera allihop. Men steget från helt återställd till att ha ett funktionshinder.... Det är ett stort steg... Vad tråkigt att det verkar vara ett sådant stort bakslag för dig den här gången. Hoppas verkligen att de lyssnar på dig nu och låter dig pausa, så de släpper alla krav de har på dig. Dags att bädda in lilla hjärnan i bomull! <3 Kram!

      Radera
  2. Tack för att du delar med dig av dina tankar, det är spännande att läsa hur andra tänker. Jag som har utmattningssyndrom och tidigare utmattningsdepression tänker att jag är sjuk. Jag har absolut nedsatta funktioner men de kommer inte vara över tid utan jag kommer att bli frisk (självklart kommer jag få ett leva ett annat liv i framtiden mot hur jag en gång levde och jag har bestående skador som också kommer följa med resten av livet) men jag är inte en person med funktionshinder det är en person som har en bestående funktionsnedsättning, en diagnos inte en sjukdom. Har under stor del av mitt liv arbetat med personer med funktinonsnedsättning (tidigare handikapp) och känner som sagt att det inte är samma sak, diagnos och sjuk. Önskar dig en fin lördagskväll! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att höra din synpunkt på detta. Jag har alltså inte själv presenterat detta begrepp utan fått det framfört till mig. Därav att jag har så oerhört svårt att ta det till mig. Jag tänker också att jag har en sjukdom eller möjligen en skada som behöver läka och sen kommer jag att sakta bli friskförklarad. Men det här satte saken i ett annat perspektiv. På tal om självinsikten som vi pratade om häromdagen. Är det så här de ser på mig inom vården?? Liksom. Eftersom jag inte ser mig själv så överhuvudtaget... Kram!

      Radera
  3. Tankeväckande detta med ords valörer och vad man lägger i dem. Jag har också fått en del etiketter under min drygt 5 år långa sjukskrivning, och reagerat precis som du. Menar de MIG?? Sen har jag tröskat det med min psykoterapeut och hon säger att jag inte är deprimerad och harinte social fobi, utan jag orkar bara inte med så mycket folk åt gången och under långa tidssjok. Nån fobi handlar det inte om. Varför ska man få etiketter satta på sig som relaterar till en absolut(??) norm? Vem tjänar på det? Ångest har jag däremot haft i ett helt liv, men inte fattat det förrän de senaste åren. Det har drivit mig till att överprestera och detta har gett skador för livet, troligen. Ingen blir gladare än jag om jag har fel...När detta gick upp för mig var jag livrädd för att jag skulle skaffa mig nya skador pga mitt starka driv och vilja att vara samarbetsvillig, men då sa terapeuten att det kommer din kropp att sätta stopp för. Det gör den verkligen och det är lika delar lättnad och frustration. Lättnad över att kroppens varningssystem funkar nu när jag lyssnar och frustration över att jag inte kan leva som jag vill, utan måste ta hänsyn till mig själv och undvika överbelastning. Jag försöker trösta mig med att min kärna, det som verkligen är jag är intakt och att de som är närmast och kärast seroch vet det.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint du beskriver det. Känner helt igen ditt resonemang. Men när vårdpersonal själva yttrar sig i dessa termer blir det kaos i mitt huvud. När jag inte kan identifiera mig med det som de kallar mig. Då har jag svårt att lita på min egen känsla. Ja, det är en tröst i allt det här. Att det som är jag finns där inne någonstans och det är dolt av en sjukdom/skada, inte en personlighetsförändring. Kram!

      Radera
  4. Jag tycker också det är skönt att läsa det du skriver. Även om ämnet inte är så "skönt". Känner igen mig i dina funderingar och jag läste i mina journaler att jag har en svår kognitiv funktionsnedsättning där psykoterapi inte långre hjälper.ingen arbetsförmåga i något arbete. Tillståndet är nu varaktigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad sorgligt att läsa det om sig själv. Att inget hjälper liksom, att man är där man är. Men å andra sidan är det ju en möjlighet att se något nytt. Man behöver inte hoppas på mer utan det här är så bra som det blir. Och leva fullt ut efter det man har. Så försöker jag tänka efter mitt läkarutlåtande iaf.

      Radera
    2. Jaa jag tycker det känns som ett ingenmansland just nu
      Har ännu ej varit på TMU som FK sa att de skulle skicka mig på och jag är rädd för att de trots det som läkaren bedömer finner att jag har nån förmåga. För även om det är ledsamt att läsa detta om sig själv, så är det skönt att vården har sett "sanningen". Men man "vet ju" att det inte behöver vara vad FK ser....det ger mig sån oro nu, att det bara blir sämre allting......

      Radera