Den osynliga gränsen

Försöker rekapitulera vad som ledde fram till den här perioden av mindre bra mående. Ibland vet jag inte ens om det är jag som gör något som påverkar det, eller om det bara händer oavsett. För jag vet ju precis vad jag behöver göra och några stora utsvävningar gör jag inte. Det som har hänt är att jag har levt lite. Med betoning på lite. 

Känns som att så fort jag börjar må bra och jag gör liite mer än precis minimum, så tar det bara någon vecka innan all energi är slut igen. 

Kanske hänger det samman med att skogspromenad byts mot citypromenad, laktos-och-glutenförbudet har luckrats upp pga att jag mått rätt bra ändå och jag har så smått återupptagit några gamla fritidsintressen så som läsning och musik istället för att sova på förmiddagarna. 


Inga större projekt alls. Men det krävs så otroligt lite för att passera den (för mig, till synes) osynliga gränsen. Jag vill må bra OCH orka göra något. Åtminstone något litet. Någon gång ibland.

Nu har jag sovit i en hel vecka. Så fort jag varit vaken har jag haft en alldeles vansinnig huvudvärk och mått allmänt dåligt. Det börjar bättra sig. Är mest otroligt sömnig igen. Tyvärr har också värken i kroppen återkommit. 

Mina dagar är återigen rensade från alla aktiviteter och nu påbörjas arbetet med att sakta addera sysselsättningar. Here we go again. 





9 kommentarer:

  1. Åhh det låter jobbigt för dig. Man kan grunna ihjäl sig på hur man ska göra för att må bäst. Börjar mer och mer fundera på om man ska sluta fundera för den där gränsen dyker upp när den vill känns det som. Eller så kommer den när man mår som bäst, för att påminna om att det inte håller den här gången. Det kanske sitter djupare än just vad man gör. Jag vet inte.

    Här har det gått ok nån vecka nu, ända tills idag. Var ensam med barnen några dar, gubben på kurs, hämta och lämna själv och allt sånt, och det gick bättre än jag trodde. Idag tog jag en kort promenad och efter det gick luften ur. Där gick jag över gränsen nånstans på promenaden och inte tusan såg jag när jag passerade den!

    Hoppas det känns bättre snart. Vila! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror du är något på spåren där, sluta fundera så mycket och bara acceptera. Men det är så mycket lättare att vara accepterande och tålmodig när man mår bra! Intressant tanke där, att det sitter djupare än bara det man gör. Tål att tänkas på.

      Skönt att höra att det fungerat bra för dig en period, även om det blivit sämre igen. Nä, man ser ju inte att man passerar den där gränsen. Måste bara vila i förebyggande syfte hela tiden och det är så svårt. Hoppas du också får tillbaka lite energi snart. Kram!

      Radera
  2. Detta med återhämtning och läkning hade varit mycket enklare om den jäkla gränsen inte var TOTALT osynlig och bara syntes i backspegeln...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Ja, precis. Det hade ju varit bättre om den varit markerad, typ STOPP! Här går du på egen risk.

      Fast den är väl det. Bara att vi inte lärt oss se varningsskyltarna... ;)

      Radera
  3. Kloka du som åter renast bort allt. Sakta sakta framåt! KRAM

    SvaraRadera
  4. Man tycker ju efter x antal år och sådana dippar att man skulle lära sig känna igen tecknen och bromsa i tid, men så funkar det inte det vet vi alltför väl. Variationsrikedomen i vad som fäller en är enorm och innan mannvet ordet av så ligger man där. Tror också att det enda vettiga är att acceptera detta faktum och vila regelbundet i förebyggande syfte fast det är småtråkigt. Bra att du rensar direkt! Snyggt jobbat!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
  5. Är i samma läge känns det som. Tyckte helgen var bra. Veckan började bra. Kändes bra både i kroppen, huvudet och humöret. Jag aktade mig för att göra för mycket bara gör att jag var piggare än jag varit på ett tag. Just för att jag vet hur lätt det är att det blir för mycket. Nu har jsg varit hemma från jobbet två dagar, vilat, skalat av och haft det tyst och lugnt omkring mig. Sovit...ok. Tänkte att jag idag kunde ta med minsta barnet till en affär i närheten och kolla julpynt. Trots att det kändes rätt lugnt och faktiskt kul att göra stod jag ändå i kön till kassan med hjärtklappning. Nu hemma sedan några timmar och är fortfarande galet trött med bultande hjärta �� Det var ju ingen heldag på köpcentrumet direkt... vet inte varför yrseln och hjärtklappningen kom i veckan och vet inte varför det inte blivit bättre än.

    Kram

    SvaraRadera
  6. Detta är jättekonstigt tycker jag. Så fort humöret o energin är någorlunda på plus så känns det direkt som om man har värsta lyckoruset. Det är så skönt att vara glad o energisk o ha tålamod. Man njuter av att "vara normal". Där går gränsen! Det blir ett Moment 22 direkt! Att må bra. Vara glad,orka med o ha tålamod -det i sig är för mycket [för mig] och så blir det bakslag /återgång till det sjuka med ångest, trötthet, huvudvärk, yrsel, värk, hunger, aptitlöshet, irritation, ilska,deppighet o apati... Och av detta blir man så less... Man blir tokig av att aldrig orka. Att aldrig få ha kul.
    Jag tycker så mycket om att läsa din blogg och känner att vi inte är ensam.

    SvaraRadera
  7. Oj så hög igenkänningsfaktor. Det är så befriande att höra om andra som är i samma situation och fattar hur det är. Jag är så in i helv-e urled på att inte orka något. Och så urled på att dagligen vara tvungen att inventera mitt energiförråd. Suck! Tack för att du bloggar��

    SvaraRadera