Att köra med Ferarrin i rusningstrafik

Bildkälla

Metafor.

Jag är en Ferrari, röd, blänkande och med en sjuhelsikes motor. Men min ägare tog inte hand om mig något vidare. Struntade i servicen, tankade mig inte. När jag väl fick bränsle var det av fel sort, så motorn skar. Under en väldigt lång tid har jag stått i ett garage och samlat damm. Den fina lacken har förlorat sin forna glans. När jag har varit ute och kört har jag puttrat fram i rusningstrafik i sakta mak. De andra bilarna har tutat åt mig, kört förbi och tutat ilsket. Själv har jag knappt hunnit gasa innan det kommit ett nytt trafikljus som tvingat mig att stanna.

Men jag drömmer om att någon tar ut mig igen. Putsar upp mig, kör mig på helrekonditionering, både invändig och utvändig städning. Hur jag tankas med full tank och låter mig sträcka ut på nån  motorväg eller så. Kanske testar jag hur fort jag kan gå, bara för att se om motorn fortfarande håller. Men sen hittar jag ett behagligt tempo som jag kan hålla, länge, länge.

Jag signalerar i god tid för påfyllning av olja, bensin och spolarvätska. Jag vill ha regelbunden service och tvättas fint och rent med jämna mellanrum. Jag vill inte sluta mina dagar på skroten. Jag vill att min ägare kör mig många år till, så jag hamnar i veteranklassen så småningom.


2 kommentarer:

  1. Frågan är bara, även om du signalerar i god tid att du behöver olja och bensin, är det någon som ser till att du får det? Den så välbehövliga energin! Fin och klok metafor du bjuder på! KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm, tänker att det är jag själv som får se till att jag får (tar) det. Eftersom jag är min egen förare... Eller hur tänker du?
      Tack för dina snälla ord! Kram!

      Radera