Sådant jag undviker

Det här var ett av mina favoritpass förut. Nu känns det avlägset.

Finns det saker som jag helt undviker? Jag fick en fråga och började fundera på det. Egentligen kan jag nog inte säga generellt att jag undviker saker. Tror det beror mest på i vilket stadie av sjukdomen jag befunnit mig i. I början av utmattningen undvek jag allt möjligt, folk, affärer, att handla, att resa mig upp ur sängen... Och det är helt okej i början av sjukdomen. Men om man fortsätter undvika saker blir det som att man utvecklar fobier och det rekommenderas inte! Så det är bra att pusha lite. Men bara lite i taget. 

Men obs, obs!! Jag har varit sjuk och friskare fram och tillbaka i fem år. Har man varit sjuk en kortare tid är det helt okej att inte göra någonting alls. Och kortare tid kan vara allt från ett par veckor till ett år eller två. Det finns ingen tidsangivelse på detta. Man känner när kroppen är redo. Man bara vet. Känner man inte det, så är det för tidigt. Lita på dig själv!

Saker jag helt undviker är att träna på gym, eller instruktörsledda träningspass på träningskedjor. Jag undviker all form av högintensiv träning. Det är nog det enda. 

Annars har jag gett mig på det mesta. Flygresor, semestrar, shopping i stora gallerior, nöjesfält, badstränder fullpackade med folk, kollektivtrafik, stormarknader, barnkalas, bio, stora evenemang typ Melodifestivalen, stora släktkalas, restaurangbesök och så vidare... 

Detta är inget som går obemärkt förbi, utan kräver självklart mycket återhämtning. Men jag gör det ändå. För jag vill inte hamna i att jag blir rädd för, och undviker saker som egentligen är ofarliga. Men. Jag hade ju inte gett mig på att göra det när jag mådde som sämst. 

Var sak har sin tid. 

7 kommentarer:

  1. Än så länge har jag inte helt koll på vad jag klarar men vet en del om vad jag inte klarade. Fest med fler än 3 deltagare eller större tillställningar. Stora affärscentrum vid rusning. Schemalagd träning. Så just nu handlar jag på förmiddagen. Umgås med lite folk. Promenerar när jag har lust. En sak i taget och sakta framåt. Har kommit på att jag är min egen värsta fiende ialf, kan stressa upp mig i ensamheten för att jag vill göra så mycket men kommer nu på mig ganska snart och varvar ner. Meditationen har hjälpt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det svåra är faktiskt också att det som går bra en dag kan gå helt åt skogen en annan dag. Beroende på sömn, dagsform etc... Men ändå bra att du kan göra nånting. Orkar du bara en liten sak, så välj en rolig! ;)

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. Viljan styr över förnuftet hos mig många gånger, tyvärr. Man vill för mycket. Och respekterar jag inte varningssignalerna så faller jag igen. Hårt. Acceptans, att finna sig i sjukdomstillståndet är så himla svårt :-(
    Superhärligt att höra att du NU kan göra så pass mycket även om återhämtning krävs. Så....hur ser din återhämtning ut?.......jag menar vad skulle du säga är mest effektivt? alla kategorier.....(hm, nu kanske det är perfektionisten som talar).....men i alla fall...även om det varierar beroende på vilken fas man är i....frågor, frågor från LenaMaria ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska fundera över den mest effektiva läkningsprocessen *skratt* Fast svaret finns kanske i att inte vara så effektiv! Hmm... Återkommer.... :)

      Radera
  4. Hej...du skriver så här: "Man känner när kroppen är redo. Man bara vet. Känner man inte det, så är det för tidigt. Lita på dig själv!"

    Men det kan ju vara så att försäkringskassan inte tycker man är sjuk eller hur??

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad du känner i din kropp och vad Försäkringskassan tycker. Det är två helt olika saker. Helt. Olika. Saker. Sen håller jag med om att det är svårt att stå för det man känner, när den som betalar ut ens lön inte vill betala längre. Det är en fruktansvärd beroendeställning. Inte tal om annat.

      Och det är sjukt läskigt när någon vill knuffa ut en ur ens bekvämlighetszon fast man inte känner sig redo. Klart att inte individen gynnas av den stressen.

      Det jag har ägnat min sjukskrivning åt är att läka, bryta mönster som är destruktiva för mig och lära in ett nytt sätt att agera. Bland annat har det, för mig, inneburit att jag ska lära mig att känna efter vad min kropp försöker tala om för mig och inte bara ignorera alla signaler.

      Det har jag också sagt till Försäkringskassan när vi haft våra möten. Jag känner mig inte tillräckligt frisk för det här som du vill att jag ska göra. Kan vi kompromissa? Jag har aldrig fått nej på den frågan. Inte en enda av alla mina handläggare på FK (som är några stycken vid det här laget) har sagt nej till en kompromiss.

      Försäkringskassan kan mycket väl beordra dig ut i arbetsträning, arbete eller annan åtgärd. Det kan hända oavsett om du är frisk eller sjuk. (Jag önskar att det såg ut på ett annat sätt, men det gör det inte). Men det är fortfarande inte sanningen. Din sanning är att du känner när du är redo, eller inte. Det har inte Försäkringskassan makt över.

      Radera