Helt otroligt!


Jag skrev ett inlägg i våras. Ett inlägg som i min värld var ett bland alla andra. Men något har hänt med den där texten för just nu har den lästs över 500 000 gånger!! Femhundratusen. Galet stort i min värld! Att så många vill läsa nåt som lilla jag har skrivit!

Här kommer texten igen, om det är någon som mot förmodan har missat den. Eller behöver en påminnelse. Tack för att ni läser!❤️

Att leva med utmattningsdepression. Och att bli frisk igen 

Tänker på det här med rehabiliteringen efter ett utmattningssyndrom. Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen. Men det är ju verkligen inte alls så.


Först av allt måste man ju acceptera att man är sjuk. Bara en sån sak. Låter barnsligt enkelt. Men för mig var det jättesvårt. Jag ville absolut inte vara psykiskt sjuk. Det ville jag faktiskt inte. Förnekelse...

Sen handlar det om att rehabilitera sig tillbaka till sitt privatliv. Och det är så små steg så man knappast kan fatta det.

Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!

Man övar på att gå ut. Förr betydde "gå ut" att gå ut och dansa och festa hela natten lång. Nu betyder gå ut alltså bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus. Gå ut och vända, sen gå in igen. Gå ut en minipromenad.

Man övar på att orka gå och handla en liter mjölk i närbutiken. Sen övar man på att handla på stormarknaden. Det är en verklig utmaning. Hög så kallad bakgrundsmusik, för mycket saker, väldigt mycket intryck.

Man övar på att vara bland människor. Att gå på stan, gå i affärer, stå i kö utan att få panikångest, att gå på kalas, att träffa vänner, att planera in roliga aktiviteter.

Samtidigt ska man utveckla sig själv. Så att man lär sig vilka svaga punkter man har och hur man kan göra för att undvika att hamna i samma fällor en gång till. Fast det gör man ju. För så snabbt lär man ju inte sig. Man ramlar och reser sig upp många gånger.

Man hittar strategier som får ens vardag att fungera enklare. Öronproppar, solglasögon, såna saker.

Man tar en och annan strid mot någon myndighetsperson som har åsikter om hur ens tillfrisknande går. (Det går för sakta.)



Man sätter in och sätter ut mediciner. Och hanterar biverkningarna av dessa medicinerna. Pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Man ringer och ringer. Försöker få tag på personer som inte går att få tag på. Man försöker lösa Moment 22-problem.

Sen övar man sig på att vara en good enough person, mamma, fru, vän, fd arbetskamrat, granne osv. Att inte ha kvar de beteenden man hade förut. Att inte ta på sig att baka kakor, vara klassförälder, ordna luciatåg och insamlingar, stå i kiosker och sälja sportsockar.

Sen nån gång kommer den dagen då man faktiskt börjar känna att man är på bättringsvägen. Att man klarar av att utföra en hel del av de sysslor som man behöver kunna i sitt privatliv. Man orkar skjutsa barnen, gå på yoga, laga middag, läsa läxor samma dag. Livet leker och man tänker att nu, nu är jag frisk.

Men nej. Det är man ju inte.

Man har kommit en bra bit på väg. Men då kommer man till nästa fas. Att rehabilitera sig tillbaka till arbetslivet. Man tycker att man är frisk och glad och kan klara vad som helst! Då ska man bromsa. Det är svårt.

Att komma till en arbetsplats är en utmaning. Det är nya människor, nya rutiner, man vill vara lite på hugget, komma in i gänget, vara fokuserad och lära sig en uppgift, ta in information. Dessutom ska man utmana sig själv och sina rädslor, tänk om jag får en panikattack på jobbet, tänk om jag går in i väggen igen, hur vet jag när jag är trött jämfört med att jag är på väg att krascha igen? Men även rädslan att inte duga, prestationsdjävulen kommer och hälsar på.

Man ska lära sig att säga nej. Att ta paus. Gå på toaletten. Våga sitta och ha rast i lugn och ro. Våga göra allt det man vet att man behöver göra för att må bra. Undvika skitsnacket, gnället och de personer som utstrålar negativ energi. Gå hem när man slutar, inte senare.

Allt detta, även om de andra på arbetsplatsen inte gör det. Det är supersvårt. Man är ny och vill visa framfötterna. Men så vet man att man inte ska överarbeta. Man ska hålla igen och vara rädd om sig.

Kommer man tillbaka till sin gamla arbetsplats är det lite annorlunda. Då ska man hantera alla gamla kollegor som undrar hur det är med en. Om man är frisk nu? Man ska vara trevlig, men öva på att inte vara för trevlig. Alltså så där trevlig så att det blir jobbigt för en själv att stå och småprata och upprepa allt för femtielfte gången, fast man känner hur ångesten kryper i kroppen.

Man ska inte ta på sig att lösa chefens uppgifter, som man alltid gjort, utan sitta stilla i båten och vänta på att den som ska göra jobbet gör det. Viktigast av allt, man ska hitta ett nytt sätt att vara på en plats där ens invanda mönster sitter i väggarna.

Vägen tillbaka ner i utmattningen, till ångest och depression är kortare den här gången. Man får färre varningssignaler. Kroppen klarar mycket färre påfrestningar nu.

Man ska dessutom hålla koll på sin egen rehabilitering. Man ska öva sig att vara där. Att göra något. Typ vända på ett papper. Sen att ta lite större uppgifter. Man ska öva sig att svara i telefon och inte veta vad den som ringer vill veta. Man ska öva sig i att gå på möten, planeringsmöten, personalmöten. Och stänga av lite av sin inre drivkraft, inte ta på sig saker som man gjorde förut.

Bara att iaktta kan dränera en på energi. Sen kommer möten med människor till, oavsett om det är kunder, elever, patienter, uppdragsgivare, vad man kallar dem. Det personliga mötet, då man måste stå till svars för det man gjort eller inte gjort, hantera meningsskiljaktigheter utan att göra av med all sin energi. Utan att ta det personligt.


Samtidigt ska man ratta runt allt det där andra också. Man pendlar till jobbet. Man ska skjutsa barn, hjälpa dem med läxor, handla, laga middag, tvätta, diska, vara den där frun, mamman, vännen som man vill vara.

Man är frisk, men man måste fortfarande säga nej till en massa saker för att man inte orkar. Man måste vara otroligt vaksam på sina signaler. Det finns ingen energi över för några utsvävningar.

Och det är nu den verkliga utmaningen börjar. Livet. Som frisk. När man officiellt rehabiliterat klart sig och ska börja leva som vanligt igen. Fast ingenting är som vanligt. Man orkar inte som man gjorde förr. Fast man har inte sjukdomen att gömma sig bakom.

Och så undrar man varför det tar så lång tid. Det är klart att det tar lång tid. Se bara hur långt detta inlägget blev! Det är ett monster-arbete att ta sig igenom en sån här rehabilitering. Varje steg tar så lång tid och det är så många steg. Myrsteg. Det är klart att det tar tid. Jättelång tid.

Tålamod. Är en dygd. Sägs det.

18 kommentarer:

  1. Den är lika bra än! Inte ett dugg förvånad att så många läst den. Du beskriver exakt hur det är/känns! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta! Det var snällt sagt! Vad glad jag blir att höra det! <3 Kram!!

      Radera
  2. Jag minns det inlägget. Det berör fortfarande! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du minns, det är ju ett tag sen jag skrev det, så det värmer att du kommer ihåg det ännu! Tack!

      Radera
  3. Fantastiskt bra, gick rakt in i mig! Precis så! 💖

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord, de värmer. Roligt att du läser och kommenterar!

      Radera
  4. Detta inlägget tänker jag ofta på. Så ofta! Set är så mittiprick. En halv miljon som läst och tio ggr så många skulle behöva läsa. Typ. Så viktigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj då, jag får väl dela det lite då och då, så fler får läsa det! ;) Tack!!

      Radera
  5. Hittade hit tack vare det inlägget, och följer din resa och känner ofta igen mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du hittade hit! Tråkigt att du känner igen dig, men bra ändå antar jag. Dubbelt det där... ;)

      Radera
  6. Texten är så bra, kom ihåg när du skrev den :), kul att många läst den. :)Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja jätteroligt att så många har läst. Helt otroligt! Kram

      Radera
  7. Så jäkla bra beskrivet! Jag känner igen mig så himla bra i texten! Tack för att du sätter ord på dina känslor! ��
    /Anjelicka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack! Vad synd att du känner igen dig så bra i texten, då vet jag precis hur du har lidit av den här sjukdomen. Hoppas du mår lite bättre idag. Tack för att du läser och kommenterar, jätteroligt!

      Radera
  8. Åh så fint du skriver! <3 Jag kan tänka mig att det tog energi för dig att skriva detta inlägg. Känn dig stolt och glad att det läses av så många. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK!!! <3 Vad glad jag blir! Jo, det tog sin tid att få ihop hela texten.

      Mest bara sorgligt att det är så mycket saker som inte har gått bra och att alla ni som kommenterar känner igen er så väl.

      Ja, det gör jag, är jätteglad och stolt över det! Tack själv!

      Radera
  9. Oj vad skönt att få läsa. Det här skulle vårdpersonal och andra myndigheter behöva läsa för att få ännu mer förståelse. Kände verkligen igen mig i duschprocessen och handla.

    Mvh M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej M!
      Skönt att kunna dela det här eländet med någon tänker jag. Man är inte ensam även om det känns så.

      Du får gärna dela texten eller skriva ut den och ge den till lämplig vårdpersonal om du har någon sådan. ;) Bara bra om texten kommer till användning. Men ange var den kommer ifrån, tack!
      Välkommen tillbaka!

      Radera