Blöt filt


Jag har fått nåt tungt över mig. Som en blöt, grå yllefilt som pressar ner mina axlar mot marken. Orkar inte gå upp ur sängen. Orkar inte bry mig om maten, äter mest småplock och onyttigheter som gör att jag känner mig ännu sämre.

Känner mig bara trött och likgiltig. Ingenting gör mig precis glad, inte ledsen heller för den delen. Det känns som att jag bara är och inget spelar särskilt stor roll just nu. Mitt liv bara är.

Jag är nog lite trött.

15 kommentarer:

  1. Har lite samma feeling. Kan det vara mörkret hösten kylan? Världsläget är inte heller så uppmuntrande. Ja det känns jobbigt att klä på sig, ta promenader, laga mat. Blir mkt kex, nån skinkbit direkt från kylskåpet. Men är nog trötthet. Hoppas på sol och snar bättring. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland tycker jag att man försöker hitta en orsak, men man vet att det bara gäller att sova så man piggnar till. Då blir allt lite bättre. Sov så gott så vänder det snart uppåt lite igen! Kram!

      Radera
  2. Har lite samma feeling. Kan det vara mörkret hösten kylan? Världsläget är inte heller så uppmuntrande. Ja det känns jobbigt att klä på sig, ta promenader, laga mat. Blir mkt kex, nån skinkbit direkt från kylskåpet. Men är nog trötthet. Hoppas på sol och snar bättring. Kram

    SvaraRadera
  3. I know the feeling.. Vi får försöka stötta, peppa och hjälpa varandra. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att du vet... Och det är så tråkigt. För oss båda! =) Men härligt att du kikar in här iaf! Kram!

      Radera
  4. Usch och fy! Hoppas det känns något bättre snart! Kram

    SvaraRadera
  5. Kram,hoppas du snart känner dig piggare ♥

    SvaraRadera
  6. Som en blöt filt... Bra metafor. Kom inte ur sängen i morse. Skulle till jobbet (jobbar 50 %) och när jag försökte slänga fötterna över sängkanten så började jag störtgrina över min orkeslöshet, handlingsförlamning och allt som förmodligen inte blir gjort idag, tog mig igenom den eskalerande ångestattacken och drog sedan täcket över huvudet. Här har jag legat sedan dess, med undantag för att hämta en knäckemacka i köket, och försökt "acceptera", "omfamna" och "tillåta". Det går sådär.

    Jag har gått på 5 av 10 samtal som man får via vårdcentralen och träffat läkaren en (!) gång före sommaren. Men inte blivit sjukskriven. Jag är så himla lösningsinriktad när jag är på samtalen. Jag har anpassat mitt jobb så gott det går (jobbar på min mans firma), Jag kanske har manipulerat dem på VC. Att jag löser detta själv. Ibland mår jag okej, ibland kan jag stävja stressen genom att bli sengångare. Men ångesten och attackerna kommer ändå. "Du är inte utmattad per definition" sa psykoterapeuten på VC sist när jag frågade vad det är med mig. "Men tänk på att tillåta dig att ha sådana dagar. Acceptera och omfamna." Men jag kan fortfarande inte greppa hur tillvaron ser ut numera. Att det skiftar så. Om jag befinner mig i en viss fas -av vadå? Jag tror att jag behöver någon som tar mig i örat. Som är listigare än jag. Det är inte damen på VC. Var hittar man en sådan? Förutom du :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Tack för det! Men jag har också fått höra att jag är för listig för mitt eget bästa, av min terapeut! Han är grym på att genomskåda mig. Men har prövat mig igenom ett antal innan jag hittade honom.

      Om man vill testa sin risk för utmattning hade jag rekommenderat dig att googla KEDS. Ett test för att se om man ligger i riskzonen för utmattning. Finns andra test också för depression (Madrs) och Becks (Ångest). Man får ju ta dem med en nypa salt, men ger ändå en fingervisning om hur det ser ut om man bara vågar svara ärligt.

      Nä, man får inte vara duktig och lösningsinriktad när man går till doktorn. Man måste säga precis som det är.

      Att acceptera och omfamna när man inte orkar ta sig ur sängen för att göra en macka är som en käftsmäll. Omfamna, fuck liksom. Ursäkta ordvalet. Men blir irriterad. Det handlar ju om överlevnad. Om man inte orkar resa sig ur sängen är man ju mer än lite trött. Jag hoppas att du vågar stanna hemma när du blir så här dålig, att du får en bra doktor som lyssnar och som du känner förtroende för. Hoppas verkligen att det blir bra för dig! Du får gärna skriva och berätta hur det går. Ta hand om dig!

      Radera
    2. Så skönt att ha hittat din blogg. Jag känner igen så himla mycket. Det känns bara så himla... lamt, från vårdcentralens sida. Alla blodvärden var bra, före sommaren. Och så fick jag samtal varannan vecka. Men jag får ingen styrning eller riktning. Jag kan inte navigera i min tillvaro längre eller läsa av mitt tillstånd och förstå. Jag har gått igenom min bakgrund med psykoterapeuten i grova drag och så konstaterar vi att "ja, det är ju inte så konstigt att man kan må så då". Men faktum är att jag har kraschat flera gånger om de senaste åren fast omständigheterna har varit sådana att jag varit tvungen att fortsätta. Det har inte varit ett alternativ att kapitulera, för konsekvenserna hade blivit så allvarliga att det varit svårare att hantera följderna än om jag "bara" bryter ihop och kommer igen, och igen och igen. Jag har inte kunnat sjukskriva mig utan fått fixa det som göras skall under mina bättre dagar. Jag har under tiden fått hitta lösningar som sjösatts först efter ett halvår och under tiden har jag jobbat heltid/pendlat 20 mil och vårdat min mamma/hanterat hennes bortgång och allt vad det innebär under våren/full marktjänst hemma eftersom vi har haft personalkris på vårt företag. Det är väl först nu som jag har börjat fått "luft i systemet" men är fullkomligt lost. Jag har ingen koll på vad jag är i för tillstånd och hur jag tre mig i olika situationer. I förrgår sov jag 13 timmar, igår var jag deprimerad och som i ett vakuum och fick ångestattack. Idag är det klart ljusare och jag klarade av att dammsuga och kramas med mina barn och ska nog kunna fixa lunch. Men sen då? Ska man söka en privat psykolog och bekosta själv eller gå på läkaren på VC igen och få remiss till vart-det-nu-är-jag-ska genom dem? Jag har inte tid förrän i slutet på november igen för samtal. Men jag är starkt tveksam... Och förvirrad.... Kram

      Radera
    3. Tack för dina fina ord om mig blogg. Blir jätteglad att höra! Blir så berörd av det du skriver. Men jag är alltså inte utbildad inom sjukvården, utan skriver helt utifrån mina egna erfarenheter. Så fortsätt gärna läsa, kanske finns det mer som jag har gått igenom som du kan ha hjälp av. Men mitt råd skulle absolut vara att söka hjälp på en vårdcentral igen. Berätta detta som du skriver till mig här. Ingen läkare kan låta bli att agera på den berättelsen. Skriv ner alla dina symptom, kroppsliga, psykiska, känslor osv och ta med dig pappret till doktorn. Vänta inte till slutet av november, det är ju en hel månad till. Du behöver hjälp nu. Kram!!

      Radera