Projektledare

Projektledaren springer rakt igenom väggen. Så klockren bild. Kommer härifrån. 

När jag först blev sjukskriven trodde jag att det skulle ta typ nån månad innan jag var tillbaka på jobbet. Jag gjorde som en projektledningslista över vad som behövdes göra för att bli frisk och komma tillbaka. Det borde vara lätt som en plätt!

En ny anteckningsbok med en check-lista skulle fixa mig tillbaka till mitt vanliga liv, helt enkelt.

Punkt 1. Acceptera att du är sjuk. Det var nån som sagt det, så det lät ju viktigt och bra.
Punkt 2. Börja sova på natten. Inte svårare än så.
Punkt 3. Träna. Det är bra att träna. Kanske tre, fyra gånger i veckan. Springa och gå på gym.
Punkt 4. Äta nyttig mat. Ut med allt skräp och snask. Lite mer grönsaker så är nog saken i hamn.


Alltså. Jag häpnar över min egen naivitet. Hur tänkte jag egentligen?

Men jag får vara förlåtande mot mig själv. Hela mitt liv har jag löst problem på samma sätt. Strukturera upp, identifiera problemet och lösa det. Hur skulle jag kunna veta att detta var något helt annat? Något man löser genom att sluta kämpa. 

Jag kämpade verkligen med att komma tillbaka. Tills jag insåg att jag inte vill tillbaka. Jag vill inte vara den personen jag var förut. Hon var inte snäll mot mig. Hon piskade och drev på alldeles för hårt. Hon accepterade inte att jag gjorde några misstag. Hon tyckte aldrig att jag var tillräckligt sjuk för att stanna hemma. Hon var bara jagad från alla håll. Aldrig riktigt lycklig. Hade liksom inte tid med det.

Så otroligt sorgligt.

Att utmattningssyndrom, ångest och depression dessutom är verkliga sjukdomar och inte något som jag borde kunna lösa själv, på egen hand,  genom att skärpa till mig lite, tog det väldigt lång tid innan jag förstod. Tänk vad viktigt det är med tydlig information.

8 kommentarer:

  1. Igenkänning på den känslan: några dagar så är jag tillbaka på jobbet igen. Glömmer aldrig när jag gråtande skulle gå hem från jobbet när jag brakat, och talade om det för en kollega. Hon frågade om hon skulle koda min telefon att jag var sjuk. Ja gör det sa jag. Hur länge ska jag skriva, frågade hon, och jag blev helt ställd. Vad menar människan? Jag är väl tillbaka nästa vecka?! Nu har det gått tre år snart och jag är fortfarande inte tillbaka.. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då har hon fått koda om den några gånger nu då!? ;)

      Men så typiskt att man tror att det ska gå snabbt. Tur man inte visste...

      Radera
  2. Låter som min plan ungefär. Vila en vecka, kom ikapp med sömnen sedan träning, kost och börja ett nyare sundare liv. Ta nya tag och bli ännu bättre på ALLT. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det hela...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så, bara jag blir lite bättre på allt så är det nog bra. Som om man inte var tillräckligt duktig redan...

      Radera
  3. Har samma erfarenhet och nu efter 5,5 år så har det vänt till det bättre. Inte trodde jag det när jag sjukskrev mig efter en kurs för att jag inte orkade mer. Men jag försäkrade mig om att kollegorna visste var anteckningarna till de stundande utvecklingssamtalen fanns...Jag hade ju smällt tre år tidigare och nånstans inom mig kände jag igen signalerna, men vågade inte tolka dem. Mitt värsta scenario då var att bli hemma mer än ett halvår, för det hade jag varit förra gången och längre kunde jag inte föreställa mig. Nu, drygt 5,5 år senare börjar jag klara av mitt privatliv utan attkrascha jämt och samt. Man sitter på en kunskap som borde efterfrågas.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känner jag igen. När man har kraschat en gång förut, känner igen alla signaler men ändå inte vågar tro på den känslan eftersom det är så himla läskigt.... Skönt att höra att du klarar av din vardag bättre nu iaf. Det är ju det som är viktigast först av allt. Resten får vara bonus efter en sån här krasch. Håller med dig, kunskapen borde efterfrågas mer än den gör. Är väl ungefär aldrig någon frågat mig om mina erfarenheter kring detta, förutom andra utmattade då... Kram

      Radera
  4. Ja tänk så det är, försökte också kämpa mig tillbaka, trodde också att jag skulle vara tillbaka om några veckor, fick bakslag på bakslag, nu börjar man snart undra om man nånsin kommer att komma tillbaka, men det är mitt mål att snart få komma i arbetsträning igen. Man försökte leta information överallt vad detta var för konstigt man åkt på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk att vi alla (inbillar jag mig iaf!) trott att vi ska vara tillbaka på ett par veckor. Självinsikt lika med noll. Verkligen. Hoppas du läker så du snart är tillbaka på din arbetsträning.

      Radera