Nanne, Isabel och alla ni andra

Alltså, jag blir både ledsen och jäkligt förbannad när jag hör hur det är ställt med vården ibland. Både för min egen del och för andras. Nu senast när jag läste Nanne Grönvalls beskrivning om sin utmattning, det är plågsam igenkänningsfaktor. På samma tema gjorde Isabel Boltenstern ett inlägg i debatten. Se det här och nu. SÅ bra. Word.


För er nytillkomna läsare som kanske har missat hur det var när jag sökte hjälp för min stress och yrsel, som det mest var fråga om till en början, här kommer en sammanfattning. Min man mer eller mindre tvingade mig till doktorn för att jag grät för minsta lilla, kunde inte äta för jag mådde illa hela tiden och var helt sönderstressad. Våra barn var då 1 och 3 år gamla och jag fick höra av doktorn att det är "heeelt normaaaalt" att vara trött när man har små barn. Så då kände jag mig som ett ufo som ens gått till vårdcentralen för en sån sak. Det borde jag ju ha fattat.

Men för säkerhets skull rekommenderade doktorn mig att jag skulle skaffa mig ett schemalagt sexliv med min man, för att det var väldigt viktigt för relationen. Tre gånger i veckan kunde vara lagom att planera in. Utöver detta skulle jag planera in träning ungefär lika många gånger i veckan.

Doktorn påtalade också att jag sov FÖR MYCKET! Intressant. För jag var ju ändå trött jämt. Jag borde få mina barn att sova på nätterna och skaffa mig ett liv igen. Så skulle allt bli bra sedan.

Så var det med den saken.

Och nej. Jag överdriver inte. Inte ens lite.

20 kommentarer:

  1. Hej, jag hittade din blogg för ett tag sedan det är så skönt att läsa sånt som är igenkännande. Och beundransvärt att du orkar hålla på att skriva.
    Mina barn var nästan 1&3 när jag blev sjuk. Den dagen jag inte kunde stå utan bara satt och grät och hela världen snurrade, ringde jag vårdcentralen. Det första de sa "du är möjligen inte gravid"? När jag sen fick en tid dagen efter skickade dom mig till akuten för de sa att jag troligen hade hjärnhinneinflammation.
    Detta trots att jag frågade om det inte möjligen kunde vara stress. Att jag känt mig stressad och haft svårt att varvaner några månader. Men enligt läkaren (som oxå var kvinna) kunde det inte vara så, det ger inte såna symptom enligt henne.
    Men efter några timmar i fosterställning på akuten blev svaret givetvis negativt.
    Dagarna efter blev allt bara värre. Så 3 dagar senare besök på vårdcentralen. Då var jag så dålig så jag inte kunde sitta upp.
    Då började de ta prover massa prover i flera veckor:(
    Det tog 2,5 månad innan jag fick diagnosen och då hade jag hunnit utveckla depression oxå.
    Min räddning har varit löpningen. Jag älskar att springa, då kan jag verkligen slappna av. Så när jag efter 3 månaders sovande kunde börja gå till skogen igen och sen i små steg börja springa räddade det mig.
    Nu efter 15 månader jobbar jag halvtid. Löpningen är det som ger mig ro och även energi så jag orkar leka med mina barn:)
    Kram Matilda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Matilda! Vad roligt att du hittat hit och att du vågar kommentera! Jättekul.

      Jag förstår att läkaren måste ta prover för att utesluta andra sjukdomar som går att testa för. Det är ju deras jobb. Men samtidigt måste man ju också se till helheten. Den där med gravid är bra, den har jag också fått höra. Jag bara tittade på doktorn med en frågande blick, typ hur skulle det ha gått till tänkte du...? ;)

      Vad skönt att du har löpningen. Tror det är jättebra att ha nåt som gör att man kan slappna av. Härligt att du orkar med både dig själv, familj och barnen. Ta hand om dig så det fortsätter så!! Kommentera gärna igen när du är här och hälsar på!

      Radera
  2. Say whaaaaat!! Den biten av din historia har jag missat! Jag vill skriva in en massa svordomar här, men låter bli. Det är ju onödigt nu i efterhand. Du har ju redan hajat själv hur inte ok det var. Undrar hur många andra som mötts av samma sak när de sökt hjälp för något så pass allvarligt som en stresskollaps....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var liksom inte alls okej, men jag skämdes ju för att jag hade sökt hjälp så då ville man ju inte prata om detta också. Som tur är har jag slutat skämmas. Har insett att jag inte har något att skämmas för. Därför vill jag också berätta om det, så att andra ska slippa det.

      Radera
  3. VARFÖR blir vi kvinnor så negligerade i vården? Fortfarande??? Läkarna måste vid det här laget ha mött massor av utmattade med likartade symptom, ändå reagerar de som om man var först på jordklotet och lägger över hela skuldbördan på patienten. Jag känner ibland att läkarna inte vill ha kunskap om utmattning, för då kan de inte behandla oss som de gör. Vem som helst som själv varit utmattad kan ställa diagnos på en halv minut, för symptomen är så lika, även om inte alla har alla. Om man bromsade på ett tidigt stadium och satte in åtgärder skulle många kunna räddas tror jag, i stället för att misstro och nonchalera. Hörni tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!!!!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Försöker tänka utifrån deras perspektiv. De har ett krav på sig att utreda och det gör de genom prover. Att utesluta andra sjukdomar är ju också nån form av svar. Men jag tycker också att det är konstigt att det skulle vara mitt fel att jag blivit sjuk. Så är det väl inte med andra sjukdomar? Eller?

      En vän till mig som varit sjuk i ätstörningar sa en gång att hon kunde direkt se om nån var på väg att bli sjuk i den sjukdomen. Kanske är det samma här, vi har en ökad fingertoppskänsla för stressjukdomar? Ibland känner jag som du, jag ser det direkt.

      Radera
  4. VARFÖR blir vi kvinnor så negligerade i vården? Fortfarande??? Läkarna måste vid det här laget ha mött massor av utmattade med likartade symptom, ändå reagerar de som om man var först på jordklotet och lägger över hela skuldbördan på patienten. Jag känner ibland att läkarna inte vill ha kunskap om utmattning, för då kan de inte behandla oss som de gör. Vem som helst som själv varit utmattad kan ställa diagnos på en halv minut, för symptomen är så lika, även om inte alla har alla. Om man bromsade på ett tidigt stadium och satte in åtgärder skulle många kunna räddas tror jag, i stället för att misstro och nonchalera. Hörni tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!!!!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
  5. För mig tog det 7 år och ett "krig" för att få hjälp. Då var skadan verkligen redan skedd. Det tar sån j-a tid att försöka ta sig tillbaka. Har snurrat i 10 år nu, men det går framåt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj ett krig för att få hjälp, det låter verkligen inte alls bra. Ja, det tar ju evig tid och lite till att ta sig tillbaka. Respekt för dina tio år. Vilket tålamod du måste ha. Eller ha fått med tiden. Skönt att det går framåt för dig.

      Radera
  6. Ja tänk vilka läkare det finns, man tror inte det är sant. Nu för tiden när detta är så vanligt så borde dom reagera tycker jag. Det är så stressat i hela samhället idag och inte verkar det bli nåt bättre heller.Hade ändå ganska tur med min första läkare jag var till, hon sa direkt att det var akut stressreaktion, men sen blir man nu lite irriterad i efterhand att dom skickar ut en i arbetsträning och jobb redan efter 3-4 månader som dom gjorde med mig, det har ju gjort att det tagit allt för lång tid för mig att bli frisk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är inte så enkelt att veta hur man ska göra det där med arbetsträning. För man känner ju själv om det bara inte kommer gå. Men forskningen visar att man måste tillbaka snabbt om man inte ska bli hemma för länge. Så fokus borde ju då vara att ta ut oss patienter på arbetsplatser men kanske i miniformat. Inte alls några 25% liksom. Utan bara sitta där en halvtimme i veckan eller så. Då kanske det hade varit enklare?

      Radera
    2. Ja precis, jag påpekade det både till Fk och läkaren att man borde få börja med nån timme bara, men Fk betalar ju bara ut 25,50,75 0ch 100%. Att öka på från två timmar till fyra timmar blir galet mycket, i alla fall i mitt jobb som är rätt tungt ändå. Har krachat flera gånger på det viset.

      Radera
  7. Helt otroligt. som om man orkar ens tänka på sex...

    Jag sökte läkare många gånger för diverse symptom i fem(!!!) år innan jag till slut bröt ihop fullständigt och då fick diagnoserna utmattningssyndrom och depression. Fem år!!! Ingen nämnde stress som möjlig orsak till hjärtklappning, yrsel, gråtattacker, strypkänsla, nestämdhet, trötthet, sömnlöshet, huvudvärk de luxe, synproblem, dimsyn, minnesproblem, förvirring... Men jag hoppas och tror att läkare blivit bättre på att se symptomen nu när den här skitsjukdomen blivit så vanlig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Nej det var väl det som var problemet!

      Oj, i fem år. Det var länge. Borde de inte sett i din journal att du hade sökt förut för andra symptom och lagt ihop ett och ett? Kan man ju tycka så här i efterhand åtminstone. Tänk vad det kunde sparat dig lidande. Men inte konstigt att det tar tid för dig att bli frisk då heller. Då behöver du inte känna stress över att det tar tid, för det kommer det ju att göra. Jag har ju mina fem - tio år liksom... Det är galet länge, men jag fattar ju att det kommer ta motsvarande tid att tillfriskna. Det är inte enkelt men det är iaf ett riktmärke.

      Jag tänker som du att läkare blivit mycket bättre på att se och diagnostisera sjukdomen nu när det är fler som drabbas.

      Radera
  8. Herregud alltså! Så hemskt. Jag som har svårt att ta av mig genusglasögonen börjar genast fundera över sådana aspekter... Usch. jag inser att jag har tur som fick diagnos direkt jag orkade släpa mig till vårdcentralen, fast samtidigt så söker väl alla utmattade vård för sent iom att kraschen redan har skett. För mig var det istället så att jag tog emot diagnosen utmattningsdepression och tänkte att det inte alls stämde, men att jag kunde ta en månads sjukskrivning för då skulle jag hinna göra en massa saker som jag låg efter med. Haha. Det är snart två år sedan. Tack för en bra blogg, har precis hittat hit!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit! Kul att du kommenterar! Ja, genusaspekten har jag försökt undvika att analysera just av den anledningen att det hade gjort mig såå arg...

      Bra tänkt! (Ironi!) att ta en månads sjukskrivning och komma ikapp med allt som släpar efter. Då är du ikapp nu då?! ;) Haha!

      Radera
  9. Jag är i samma situation nu - barn 1 och tre år - var sjukskriven för utmattning för många år sedan kom aldrig riktigt tebax och fick välja att gå ner i tid - nånstans mellan lillebror föddes och ett missfall föll jag pladask igen utan att riktigt förstå vad som hände - har under senaste året sökt för yrsel, huvudvärk, enormt håravfall, konstant illamående, konstant gråtande osv osv - får bara höra att ja det är stressigt med småbarn.. Absolut ingen hjälp. Gick till vårdcentralen och bad om en sjukskrivning när jag ramlade ihop och inte tog mig upp en dag - kroppen löd mig helt enkelt inte.. Fick till svar att du är ju ändå ledig (föräldraledig) träffade en psykolog som verkligen ser mig - fick en läkartid.. Han tyckte nog att jag helst borde klara att jobba 25% men eftersom jag grät hela tiden jag var där och var utmattad fick jag två veckors sjukskrivning - sen skulle han ringa å då skulle jag se till att må bättre än nu..

    Jag har tappat tron på sjukvården.

    HIttade din blogg av en slump, kommer att fortsätta följa.

    SvaraRadera
  10. Jag är i samma situation nu - barn 1 och tre år - var sjukskriven för utmattning för många år sedan kom aldrig riktigt tebax och fick välja att gå ner i tid - nånstans mellan lillebror föddes och ett missfall föll jag pladask igen utan att riktigt förstå vad som hände - har under senaste året sökt för yrsel, huvudvärk, enormt håravfall, konstant illamående, konstant gråtande osv osv - får bara höra att ja det är stressigt med småbarn.. Absolut ingen hjälp. Gick till vårdcentralen och bad om en sjukskrivning när jag ramlade ihop och inte tog mig upp en dag - kroppen löd mig helt enkelt inte.. Fick till svar att du är ju ändå ledig (föräldraledig) träffade en psykolog som verkligen ser mig - fick en läkartid.. Han tyckte nog att jag helst borde klara att jobba 25% men eftersom jag grät hela tiden jag var där och var utmattad fick jag två veckors sjukskrivning - sen skulle han ringa å då skulle jag se till att må bättre än nu..

    Jag har tappat tron på sjukvården.

    HIttade din blogg av en slump, kommer att fortsätta följa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo jag glömde - lösningen på problemet som jag får från alla är absolut inte att vila - utan ringa soc å be om hjälp med barnen så ATt jag kan jobba!

      Radera
    2. Det låter som en helt fruktansvärd situation. Jag antar att du redan har tagit den hjälp du kan få i vardagen. Hoppas du har någon som kan hjälpa dig med barnen. Att inte få sova på natten är ju extremt slitigt. Fattar inte hur läkaren kan säga att man är ledig när man är föräldraledig.

      Jag riskerade min sjukpenning om jag vabbade någon enstaka dag, för om man orkar vabba har man arbetsförmåga sa de på FK.

      Gör mig både matt, arg och irriterad att höra. Hoppas du kan hitta en annan läkare/vårdcentral som tar dig på allvar. Det förtjänar du.

      Allt här i livet handlar ju inte om att jobba. Att vara mamma till dina barn är arbete nog just nu.

      Ta hand om dig! Roligt att du hittade hit, och kul att du vill komma tillbaka!

      Radera