Jag tar grusvägen!

Jag snirklar mig fram på småvägarna!


Jag läser Platsbanken. Flera gånger i veckan, ibland varje dag. Inte för att jag behöver söka jobb, utan för att jag söker efter roliga ideér. Men ytterst sällan hittar jag ett jobb som jag känner helhjärtat för.

Antingen har jag utbildningen för det. Alltså min lärarexamen. Men inte den psykiska förmågan, att orka med läraryrket ännu en gång. 

Eller så har jag lusten men ingen som helst utbildning inom det området. 

Men oftast har jag tyvärr inte lust heller. Med nåt. Alla jobb utgår från att man hanterar stress väl. Känns som rena hånet. Jag är kompetent och smart. Men inte så bra på att hantera stress. Då är jag per automatik diskvalificerad.  

Jag känner mer och mer att jag måste gå min egen väg här. Det finns ingen enkel asfalterad raksträcka för mig. Jag kommer få fortsätta snirkla mig fram på småvägarna. Dessutom vet jag ju inte heller när,  eller ens om, jag kommer att återvända till arbetslivet i närtid. Så jag har ingen brådska. Bättre att njuta av utsikten från min grusväg så länge då, medan de andra rusar förbi på motorvägen. 

10 kommentarer:

  1. Du är på väg, även om det är en grusväg...Det måste få ta tid att ändra kurs på en atlantångare, sa min terapeut en gång.
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är jag. Det går framåt, men i annan takt och med annat fokus än förut. Kram!

      Radera
  2. oh vad jag känner igen mig - Enligt FK sist jag var sjukskriven så kan jag jobba om jag bara byter jobb - men vem kan byta jobb när man inte mår bra?
    Nu när jag mår mycket sämre igen sitter jag och läser platsbanken och fnular på ansökningar som säger att jag är stresstålig och van att "hålla många bollar i luften" för det är vad alla vill ha..
    Det är inte vad jag vill alls och jag känner mig inte hemma i "samhället" längre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är stor skillnad på olika jobb. Men det är också stor skillnad på att arbetsträna och att vara anställd. Det är så dumt att de bara kollar antal timmar man vistas på arbetsplatsen och sen inget mer. Jag vet inte om man ska skriva att man är stresstålig. Eller om man ska bara gå tvärtemot och skriva att man inte alls är stresstålig och förklara varför man inte är det och vad den här tiden i livet har utvecklat för andra förmågor hos en själv istället. Så himla svårt. Hoppas du hittar någon plats där du känner att du passar in. Det tror jag är viktigast av allt. Berätta gärna hur det går för dig! Kram

      Radera
  3. Känner verkligen igen mig i både tankar och känslor här. Vissa dagar känns det som att jag står i ingenstans och har tappat bort stigen, men på det stora hela finns det en krokig grusväg som leder framåt även om jag inte går fort eller kan se slutet än. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ibland kanske man är ute i skogen och irrar, men då gäller det att njuta av grönskan! Haha! Bättre att gå sakta i rätt riktning, än att köra i full fart åt fel håll. Så försöker jag tänka. Kram

      Radera
  4. Ja men eller hur? Man ska vara stresstålig på alla jobb. Och effektiv och bra på att samaarbeta. Allt som man var förut och som man inte är nu längre. Det är sorgligt faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. På ett sätt tror jag att du är effektiv och bra på att samarbeta fortfarande! Det är bara att du är för sjuk nu för att kunna plocka fram det. Men jag är ganska säker på att det finns där inne nånstans.

      Sen den där stresståligheten, antagligen gjorde du som jag och körde på och ignorerade alla varningssignaler, så kanske var vi inte såå himla stresståliga som vi vill låta påskina?! ;) Vi körde ju över oss själva på kuppen, så nåt fel gjorde vi nog! Haha! Jag tror nog ändå det är bra att man inte kan köra på som förr, även om man hade önskat att man kunde hugga i lite emellanåt... Men visst känns det sorgligt också...

      Radera
    2. Du har nog rätt. Man TRODDE att man var stresstålig för att klarade det under en tid. Men sen brast det ju totalt, så man var nog inte det ändå...

      Radera
    3. Nä, man var nog bara stresstålig till en viss gräns. Men gav sig inte tillräcklig återhämtning och så gick det som det gick. Nu känner man ju av signalerna mycket tidigare och bromsar. Förhoppningsvis! (Inte alltid dock.., dumt!) Men då känns det ju också som man "inte klarar nånting", fast det är ju att vara onödigt hård mot sig själv.

      Radera