Jag kommer aldrig bli som förr


Jag kommer aldrig bli som förr. Inte så att jag vill bli en hysteriskt, stressad, överarbetande perfektionist igen. Men. Jag har ändå haft tanken att jag ska kunna vara en social typ som orkar fara runt och skoja, busa, skratta, leka med mina barn och mina vänner.

Det känns som mitt liv är på paus eller åtminstone på halvfart. Och det har känts okej för jag har aldrig tvivlat på att jag kommer läka. Men med den nya diagnosen, kroniskt smärtsyndrom, faller allt omkull. 

Jag vill ju bara bli frisk. 

Med en kronisk sjukdom blir jag ju inte det. Ska jag aldrig kunna göra precis det jag vill igen? Utan att behöva anpassa mig och mitt liv till S.J.U.K.D.O.M.A.R.N.A? 

Jag ville ju bara att mina barn skulle få lära känna den pigga, sorglösa, spralliga personen jag var innan allt det här hände. 

Sörjer. 

10 kommentarer:

  1. All sympati till dig!! Jag vet hur det känns att komma till den slutsatsen, att det aldrig blir som förr. Men du har förmåga att leva här och nu och se skönheten i det lilla som t.ex. stranden i ditt inlägg nyligen. Det kan verkligen inte alla människor! Det är en gåva att ha att kunna se sådant. Det kompenserar inte fullt ut det gamla livet, nej, men så småningom så hittar du ett nytt liv och din plats där. Du har alla förutsättningar att kunna leva ett bra liv när du rehabiliterat dig från jobbtänket. Detta sa min terapeut till mig en gång, ganska annorlunda sätt att se på det...
    Kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rehabiliterat mig från jobbtänket, det var bra sagt! Och det är väl det som är det stora just nu. Att komma över den där tanken om att bara om man jobbar så räknas man. Lite som det där med Laget Sverige från FK. Men det var ett sidospår. Kanske kan jag jobba när barnen flyttat ut och jag bara har mig själv? Men helt sant, bara att acceptera att det är så här just nu är ju det stora. Den där jädra acceptansen, nu igen! Man kommer visst aldrig ifrån den ;) Du kan nog behöva påminna mig lite då och då tills det sjunker in! Kram!

      Radera
  2. Mycket som rör sig i huvudet nu förstår jag. Jag funderar själv i liknande banor. Funderar på min egen diagnos, om den verkligen är rätt. Som jag kämpar för att bli frisk från utmattningen, kämpar jag i onödan, det kanske inte går att bli frisk? Då gör jag mig själv en otjänst att kämpa för då tar det bara ännu mer kraft från mig. Jag vill också vara en mamma som orkar leka på 5- och 6-åringars vis så att mina barn ska ha roligt med mig, men det går inte, oftast inte, eller bara en väldigt kort stund. Livet är banne mig inte rättvist! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är lite mycket nu. Stora tankar liksom. Nej, man ska ju inte kämpa säger vissa. Å andra sidan om man slutar kämpa, var hamnar man då? I en djup depression som man aldrig tar sig ur? Lite driv är nog bra att ha, det är min tro i alla fall. Och att ifrågasätta är ju aldrig fel. Men tills vidare är det bra nog att leka en liten stund och sen vila igen. Då är man åtminstone mer närvarande än när man svarar på jobbmailen medan man bygger lego eller leker affär... har gjort det några gånger:(

      Radera
  3. Men har de verkligen sagt eller antytt att du konmer ha problematiken för alltid? Kroniskt kallar man ju ofta symtom ex värk mer än 3 månader och den tiden har väl redan gått. Be att få tydligt förklarat hur de tänker kring att de satte diagnosen och kring prognosen. Även om de skulle tro värken finns kvar länge så borde du ändå må bättre i takt med att utmattningen blir bättre, kombinationen gör ju att du mår som du gör. Det kan ju också finnas mer som kan lindra smärtsyndromet. Hoppas du får mer besked och hjälp snart så du slipper fundera!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska få tydligare besked när FK får tydligare besked från utredningsenheten, så lite is i magen får jag ju ha. Igen! Men enligt den allmänna informationen som de skickade ut för den sjukdomen så är rehabiliteringen främst multimodal rehabilitering i form av KBT-samtal att lära sig acceptera och leva med sin begränsade förmåga och sjukgymnastik för densamma.

      Där talar de inte om läkning utan om att leva med symptomen och lindra dem. Sen kan såklart ingen veta att det absolut aldrig kommer bli ett enda litet uns bättre. Men de har inte gett mig några indikationer på att jag ska förvänta mig för mycket. Men visst, fakta är alltid bättre, att undra skapar mer stress än att veta, oavsett vad det gäller.

      Radera
  4. Jag har fått min utmattningsdepression bedömd som kronisk av min psykiatriker åtm att psykoterapi inte kommer kunna hjälpa till att min kognitiva förmåga ökar. Närminnet är pajat för mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var väldigt tråkigt att höra. Var det länge sedan du fick det beskedet? Hur har du bearbetat det, för att acceptera läget så att säga. Känner att det känns svårt just nu.

      Radera
  5. Du har all rätt att sörja det här beskedet. Kanske kan du ändå finna lugnet i att inte behöva stressa fram till något nu? Att kanske acceptera att det får ta den tid det tar. En kronisk diagnos behöver inte betyda att man aldrig blir frisk igen och de allra flesta som får en kronisk diagnos blir åtminstone bättre och bättre med tiden, om det är någon tröst?... Hoppas att du kan landa i det här och att du tar hand om dig så gott du kan varje dag. Det är du värd! Kraaaam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas också att det blir bättre med tiden. Försöker fokusera på det som är bra med att få ett besked och att det ger mig lite förståelse för varför inte jag blir frisk så snabbt som många andra. Det ger ändå lite lugn.

      Jag gör mitt bästa för att ta hand om mig varje dag, det behöver vi göra allihopa. Tack! Kraaaaam tillbaka!!

      Radera