Hur nyfiken får man vara?


Småpratade lite med barnen på fritids i morse när jag lämnade. Någon hade fyllt år, någon hade tappat en tand. Stora saker. Och mitt i detta mysiga kommer en mamma till ett av barnen fram till mig.

- Du måste berätta hur det är.
- Med vad? tänkte jag och försökte påminna mig själv om vad jag borde komma ihåg, som jag hade glömt bort den här gången.
- Med dig. Med din sjukdom. förtydligade hon.

Alltså.

Ett. Man avbryter inte någon när denna står och pratar med någon annan. Även om det är barn.
Två. Man dyker inte på någon och förhör sig om dennes sjukdomsstatus när man inte ens känner varandra.
Tre. Sansa dig kvinna. SÅ nyfiken får man faktiskt inte vara.

Så vad gjorde jag då? Jo, avslutade konversationen med mina små vänner. Tog min cykel och cyklade hem. Helt utan dåligt samvete. Tralalalala!!!


8 kommentarer:

  1. Så bra gjort. En del människor är alldeles för nyfikna.

    SvaraRadera
  2. Ja herregud.. nyfikna är de men varför?

    SvaraRadera
  3. Bra gjort! ��

    SvaraRadera
  4. Snyggt jobbat! Du väljer vem, när, hur osv. som du berättar för!
    Kram Sofia

    SvaraRadera
  5. Bra gjort, man väljer själv vilken man vill berätta för :)

    SvaraRadera
  6. Skönt att kunna ignorera istället för att vara tillags när det känns fel. Jeez, alltså hur påflugen?? Om det är så att hon själv känner varningstecken och undrar över sin egen situation, vill ha råd eller så, kan man fråga på helt andra vis.

    SvaraRadera
  7. Good for you! Ge dig själv en klapp på axeln, härligt hanterat!

    SvaraRadera
  8. Detta verkar vara något som engagerar. Kanske för att vi är flera som är i samma situation och känner utsattheten i sådana frågor. Hoppas vi kan peppa varandra att stå emot galenskaper när de kommer över en själv. Med er hjälp känner jag mig mer än styrkt i min övertygelse att jag hanterade situationen rätt! Tack till er alla!!

    SvaraRadera