Vänskap


En läsare bad mig skriva om vänskap. Spännande och viktigt ämne.

Det viktigaste för mig på vägen mot mitt mer energisnåla sätt att leva har varit att definiera vad vänskap är, för mig. Vad är viktigt för mig? Vilka egenskaper vill jag att mina vänner ska ha? 

Därefter helt enkelt försöka foga in min bekantskapskrets i dessa ramar. Det låter extremt fyrkantigt, det hör jag ju. Men det fungerade oväntat bra för mig. 

Mina olika kategorier var tex arbetskamrat, bekant, gammal kompis från förr, kompisar till familjen och nära vänner. Mitt största problem var förut att jag såg alla som mina vänner. Jag hade inga problem att berätta personliga saker för mer ytliga bekanta, men blev väldigt sårad när de inte visade mig samma förtroende tillbaka. Jag upplevde att jag ställde upp och engagerade mig i min omgivning men de gjorde inte detsamma tillbaka. 

Så min överlevnadsstrategi blev att kategorisera in personer, helt enkelt för att kunna veta vem jag pratar väder och vind med, vem jag pratar jobb med, vem som förtjänar ett ärligt svar när de frågar hur jag mår och så vidare. 

Det jag kom fram till är att jag har få vänner. Mycket färre än vad jag hade förut. Men med den enorma skillnaden att dessa riktiga vänner litar jag på till 110%. Jag skulle kunna ge dem mina egna barn om det skulle behövas. Så nära vänner. 

Det är inte så att jag har sagt upp bekantskapen med alla andra. Absolut inte. Tvärtom kan det vara nog så trevligt att ta en fika med en gammal kompis, eller bjuda hem någon på middag. Skillnaden ligger i min känsla av ansvar för dessa människor. Vad jag väljer att prata om och vad jag förväntar mig i gensvar. Med bekanta förväntar jag mig mindre tillbaka och därför blir jag inte heller besviken.  

Men självklart, evig tacksamhet till de som hjälpt mig genom min sjukdomstid. De som jag kunnat ringa när jag haft ångest och de som hållit mig i handen och hjälpt mig att andas tills jag lugnat ner mig. 

Sådana vänner behöver man inte prata med varje dag, man bara vet att de kommer finnas där för mig när jag behöver. Motsvarande finns jag där för dem, när de behöver. 

Energitjuvar, gnäll, klagomål, skitsnack, skvaller och allt sånt där går helt bort däremot. De som bara kostar på utan att ge tillbaka umgås jag inte med längre. Bästa investeringen ever i energisparandesynpunkt. 

5 kommentarer:

  1. Ja, är det nåt man lärt sig av det här så är det vilka som är ens riktiga vänner. De där vännerna som man bara kan plocka upp tråden med, även om man inte setts på evigheter, är guld värda. Man vet att de finns där, även om man inte ser dem.

    Jag gjorde som du, öppnade upp mig för mycket för de som egentligen inte ville höra. Jag tror att det var ett sätt för mig att försöka få dem att förstå vad jag går igenom, hur det begränsar mig. Men när man pratar om det så hör jag ju att det går inte att förstå genom det jag säger. Det märker jag även på svaren jag fått tillbaka, att polletten inte trillat ner hos dem. En del vill inte förstå, en del k a n inte förstå.

    Sen är ju de här internetvännerna man fått genom bloggar och facebooksidor som genomgår samma som en själv mycket, mycket värda. Det hjälper enormt att höra andras erfarenheter, framsteg, bakslag, ja kort sagt allt. Det är skönt att inte vara ensam, lika jobbigt är det att höra andra som har samma problem. Men vi finns där för varandra för att ingen annan till 100% kan förstå hur vi mår innerst inne. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med, man har verkligen lärt känna människorna omkring sig på ett annat sätt när man inte kan erbjuda så mycket i motprestation. Och internetvännerna, jag är så glad att jag har er. Guld värda! Man behöver inte förklara en massa, alla har det likadant i perioder. Finner ett fantastiskt stöd i er alla!! <3 Kram!

      Radera
  2. Visst har man rensat bort en del, men nu när man varit sjuk ett tag så ser jag verkligen att jag har väldigt många vänner som hört av sig under tiden och frågat hur man mår.Första 1,5 åren orkade jag inte umgås med nån nästan, på sin höjd släkten nån gång om det var kalas eller så. Nu under sommaren när jag varit lite piggare har jag umgåtts med en hel del folk, tyvärr så blev det nog lite för mycket, fick ett litet bakslag efter semestern. Men får så dåligt samvete över att jag inte hunnit med vissa vänner ändå, helt tokigt, borde inte brottas med det dåliga samvetet, men tyvärr är jag den typen som ofta får dåligt samvete över saker. Det är inte heller bra, försöker jobba bort det med övningar jag får öva på men det är inte lätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner igen det där med dåliga samvetet från många av oss som insjuknat i utmattningssyndrom. Vi tänker kanske oftare på vad andra ska tycka än att verkligen känna efter vad som är bäst för oss?

      Radera
    2. Jo så är det nog, svårt att få bort det där samvetet :)

      Radera