Nedslag i verkligheten - veckohandlingen

Bildkälla

Jag har varit på stormarknad... Har byggt upp långsamt med veckohandling på mindre mataffärer under många veckor nu. Så idag tänkte jag att jag var redo.

Det gick bra. Ända tills det inte gick bra längre. Men. Klapp på axeln till mig själv. Jag tvingade inte mig själv att handla färdigt allt på listan. Det som var kvar på kom-ihåg-lappen när hjärnan började tröttna rejält får vänta till en annan dag.

Men irrade runt i affären efter kokosmjölk, majonnäs och lite sånt. Fatta hur trött jag var när min man fick motta ett telefonsamtal till jobbet. Det är alltså han som brukar få ta de här storhandlingarna i vanliga fall.
- Var finns aiolin?
- Kolla där vid köttet. Den är vid köttfärsen.
-Okej, tack!

Sen några minuter senare.

- Jag hittar inte aiolin. Den är inte vid osten som du sa.
- Älskling, jag sa köttfärsen. Den är vid köttfärsen. Hittar du inte den så strunta i den. Vi kan göra egen.

Här hör han nog att jag har gråten i halsen för han uppmanar mig att betala det jag har handlat och köra hem.

Så dagen startade ju bra. Började nästan gråta på stormarknaden för att jag inte hittade aioli. Packade in allt i kyl och frys när jag suttit och vilat en stund. Resten får vänta till i morgon eller så...

Och nu kan jag inte låta bli att fundera lite på hur hans arbetskamrater reagerade om de hörde det samtalet. Nya arbetskamrater sedan i förrgår liksom. Kan inte låta bli att skratta lite.

Nu, avkoppling. Måste pyssla om mig och min värk som visst återkom med dunder och brak efter den här anspänningen och släpande på matkassar.

4 kommentarer:

  1. ❤️ Bra av både dig och din man att avbryta innan det gick alldeles för långt. Känner igen mig... Vi var på en bokhandel igår för att köpa presentkort. Väl där gick min man o son iväg till en annan affär och jag tittade på böcker och pennor. När min dotter var framme vid kassan och jag skulle dit och betala diverse saker fanns det ingen tanke på något presentkort. När min dotter sedan kom på det fick vi betala igen men då kunde jag inte bestämma mig för vilken summa... Efteråt fick jag säga till min man: "lämna mig inte själv till att komma ihåg eller besluta om saker..." Kände mig väldigt ynklig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ynklig är precis hur man känner sig. Och egentligen är det ju fånigt, att börja gråta över en aioli, eller att inte kunna bestämma de enklaste saker. Men det är ju så det är. Skönt att kunna dela med sig och skratta en smula åt det i efterhand istället för att gräva ner sig över det. Kram!

      Radera
  2. Jag har lagt ner ambitionen att storhandla, det får maken sköta, så småhandlar jag när det behöves. Känner så väl igen din upplevelse. Bra gjort att inte envisas, utan bryta och åka hem!
    Eloge till dig!
    kram Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker det är så svårt. Att utmana, men ändå inte köra på för mycket. Handla mat är ju ändå en grundläggande syssla i ett hushåll, så jag vill ju gärna testa. Mest så det inte blir en grej av det, att jag intalar mig att jag kan inte storhandla. Men nu får det vänta några veckor tills jag testar nästa gång. Småhandla går bättre så jag ägnar mig åt det ett tag till. Kram!

      Radera