Mitt bidrag till insamlingen #människanbakom


Jag var strax över trettio år och balanserade livet som heltidsarbetande yrkeskvinna med familjeliv med småbarn. Duktig och omtyckt på min arbetsplats. Snabbtänkt, noggrann, fick ofta beröm för mina arbetsinsatser. Men jag hade aldrig tid att reflektera över det. Jag såg mig själv mest som en bluff. 

Jag isolerade mig från mina vänner för att kunna jobba mer. Jag slutade träna. Jag slutade med allt som gav livet en mening. Jag bara jobbade. Vaknade i gryningen varje morgon och hela stressarsenalen drog igång i kroppen. Måste komma ihåg det. Måste göra det och så vidare. Mina måste-listor tog aldrig slut. Jag vilade aldrig. 

En morgon kom jag inte upp ur sängen. Det var som om kroppen stängt av och jag blivit förlamad. Jag kunde inte röra mig. Då blev jag riktigt rädd för första gången. 

Det var starten på min sjukskrivning. Jag var utmattad och blev sedermera deprimerad och utvecklade ångest och panikångest. 

Sjukvården sa åt mig att vila. Men det tog flera månader innan jag ens hade bromsat så pass mycket så jag kunde vila. 

Rehabiliteringen fortsätter ännu. Efter fem år är jag fortfarande inte frisk. Jag sover, men blir aldrig pigg. Jag är överkänslig mot saker jag aldrig haft problem med förut. Ljud, ljus, solsken, värme, kyla, beröring. Jag har blivit födoämnesöverkänslig och lever numera enligt en strikt kosthållning utan vare sig laktos, gluten, vete, sötningsmedel mm, för att mina magsmärtor inte ska hindra mig från att gå upp ur sängen om dagarna. Det är inget fel på din mage säger sjukvården. Din kropp är fortfarande sönderstressad. Förhoppningsvis blir det bättre när du läker. Men det kommer ta tid. Detsamma säger de om den muskel- och ledvärk som  främst plågar mig vintertid. 

Jag som älskar att läsa böcker kan inte koncentrera mig, ögonen protesterar genom att bli tårfyllda och rinna, som om jag hackar lök, när jag tittat för mycket. Ingen optiker i världen kan hjälpa mig med det. Bara att vila hjärnan, säger de också. 

Jag glömmer bort saker, ibland glömmer jag vad jag pratar om medan jag pratar. Jag övar på att åka och handla mat. Jag har dubbla universitetsexamina men jag klarar inte ens av att planera matlagningen. Hjärnan har klara begränsningar fortfarande. 

Men. Det syns inte utanpå. Tvärtom. Jag ser frisk och pigg och stark ut. Enligt vad jag får höra. Hur kan du vara så sjuk, du som ser så pigg ut? 

Jo för att jag äter antidepressiva, ångestdämpande och värktabletter, jag sminkar mig hyfsat bra och har på mig snofsiga kläder den timmen jag träffar dig. 

Att jag ligger i ett mörkt rum och sover ikapp i ett dygn efteråt är inget du ser. 

Det är därför det är så svårt. En osynlig sjukdom syns inte alls utanpå. Du vet aldrig vad en människa utkämpar inombords, så var alltid snäll och hänsynsfull mot alla som du möter. 

26 kommentarer:

  1. Allt det du skriver stämmer in på mig. Lite läskigt faktiskt. <3 fint bidrag till #människanbakom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är skumt att alla vi är så lika ändå! Tack, ditt bidrag var också jättefint!

      Radera
  2. Tack för din blogg! Jag känner igen mig i allt du skriver... Läskigt lika, men det känns samtidigt lugnande. Jag och du är inte ensamma. Förstår att det tar tid och du sätter ord på mina tankar som går i samma banor. Visar bloggen för min man och han förstår mer och mer av vad jag inte kan förklara. Tack och styrkekramar! M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läser!! Roligt att du kommenterar! Vad bra att du kan använda mina texter för att få din man att förstå hur du har det! Kram till dig också!

      Radera
  3. ❤️❤️❤️ Så bra skrivet! Kram!

    SvaraRadera
  4. Asså - känns som att det var om just mej du skrev detta liksom... Dock mår jag bäst ✌ i värmen å solen, men i övrigt känns ALLT igen ������

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt på ett sätt att höra att vi är flera, men tråkigt att höra att du har det som jag.
      Tack för att du kommenterar!

      Radera
  5. Tack för att du delar med dig. Jag tror att jag är i riskzonen och då bra att veta vad som är varningstecknen och vad det är man riskerar att hamna i.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ojojoj! Vilken tur att du läser på hur det kan vara. Jag hoppas att jag lyckas avskräcka dig från att stressa, för resten av livet. Det skulle vara värt hur mycket som helst att den här bloggen bidragit till att minska antalet utbrända. Om så bara med en enda. Utmattningssyndrom är inget jag önskar till min värsta fiende... Ta hand om dig!!

      Radera
  6. Så mitt i prick. Jag delar på min Facebooksida. Tack ��
    //Anna-Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!! Roligt att höra! Och tack för att du delar, betyder mycket!

      Radera
  7. <3 Dina ord är som mina. Vi är många i samma båt. Varför är det så svårt att förstå själv att man behöver vila? Att det är det enda som hjälper? Och hur ska man kunna kombinera vila och ta hand om sig när man hela tiden strävar efter att försöka komma tillbaka till ett arbetsliv oavsett om det är det gamla man ska tillbaka till eller ett nytt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord, det värmer! Nä det är så svårt att förstå att man behöver vila. Och inte bara fysisk vila utan även mental vila.

      Kanske ska man först fokusera på att lära sig komma ner i varv och sen när man har lärt sig det tänket kan man försiktigt börja återgång till mer aktiviteter. Att man inte ska sträva så mycket utan bara försöka vara. Så svårt, men antagligen nödvändigt! Vet ju inget om din situation, tänker bara på din fråga utifrån mina erfarenheter.

      Radera
    2. Ja, det är svårt. Jag är tillbaka på jobbet(50%) efter 5 vekost borta, en sjukvecka innan semesterns 4. Jag gillar mitt jobb, kanske därför jag "strävar" så. Jag vill ju tillbaka, VET vad jag har att komma tillbaka till. Men, när man fortfarande sover 10h på natt och 2 på dagen, då är man kanske inte tillräckligt frisk att lägga så mycket på strävan? Eller? Jag kanske borde ägna min vakna tid till det jag inte orkar med eftersom jag strävar på jobbet. Jag BORDE orka med promenader, vara med min familj, laga mat, pyssla... nu är det bara sova, försöka vakna, arbeta, äta, sova, försöka vakna, va med familjen, sova... och så börjar det om igen... Ibland känns det som om jag bara vill lägga mig ner igen och bara säga NEJ JAG ORKAR INTE men det kan man ju inte... eller? Jag orkar inte krascha igen.

      Radera
    3. Det känns som du är lite uppgiven...?? Eller tolkar jag dig fel här? I text är det svårt att känna in nyanserna. Men jag förstår att du inte orkar krascha igen. Det orkar man ju inte liksom. Fast jag gjorde det. Igen.

      Jag önskar att jag hade vågat sätta ner hälarna och bromsa när andra pushade på. Att jag hade sagt NEJ JAG ORKAR INTE. För då hade jag kanske inte kraschat så djupt igen.

      Du behöver nog bestämma dig för vad som är viktigt. På riktigt. Och så göra det som hjärtat och magkänslan försöker tala om för dig. Innerst inne tror jag du vet vad du behöver göra för att må bra. Kram på dig!

      Radera
  8. Tack för de du delar med dig. Känner också igen mig tyvärr. Skulle kunna va jag som skrivit... suckar och tänker att jag varit sjukskriven 1 år i slutet av augusti. Vill bli stabil. Men... de verkar ta tid. Arbetstränar idag 2-3 timmar om dagen... sover sen nästan lika mycket. Vad e meningen liksom? Vet att jag aldrig kommer kunna ha 10 bollar i luften igen någonsin! Men skulle va trevligt att kunna ha 1 i rullning. Åter igen. Ett stort tack som delar med dig❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tar tid att läka hjärnan. Bara att acceptera. Men det är svårt. Jag har fått höra att när jag jobbar så mycket så jag inte hinner med att ta hand om mig själv i form av lättare motion, avslappning osv så jobbar jag för mycket. Då är det läge att backa i arbetsträningen. Kanske nåt för dig också, fast jag vet ju inte nåt om din situation så det kan du ju bäst avgöra själv.
      Tack för att du läser och kommenterar! Jätteroligt att du uppskattar det jag skriver!

      Radera
  9. Du är stark som berättar så öppet! Var bara för någon vecka sen i farozonen men lyckats lägga i en lägre växel, hoppas att det ska räcka för mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vila och bromsa! Jag hoppas också att du hittar balansen. När du fått en varningssignal så ta den på allvar. Det är lättare att hålla sig frisk än att bli frisk... Ta hand om dig!

      Radera
  10. Så jättebra skrivet, kunde vara jag som skrev detta,det mesta stämmer ju,och tänk så svårt det är att vila hjärnan, tankarna far ju mest hela tiden. Men övar och övar på meditation och mindfulness. Ta hand om dig, kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, tänk att det stämmer in på så många av oss. Så tragiskt. Men det är bara att fortsätta få lugn och ro i tankarna. Ta hand om dig! Kram

      Radera