Blodtrycksmätare


Blev påmind om en episod av mitt liv. Har inte nämnt den på bloggen förut, för jag kom helt enkelt inte ihåg den. Förrän nu.

Jag hade jobbat i knappt ett år efter jag avslutat mina universitetsstudier. Kämpade med att hitta en yrkesroll, vuxenidentitet, få en tillsvidareanställning och att klara av mitt jobb tillfredsställande. 

Då hade jag inga barn, så all min fritid kunde jag ägna åt arbete...

Men jag mådde dåligt. Situationen på min arbetsplats stressade mig. Hjärtat slog dubbelslag. Jag trodde jag fått hjärtfel. Men jag ignorerade detta. Om det inte syns, finns det inte.

Hamnade hos barnmorskan för att få preventivmedel och hon ville inte skriva ut förrän jag kontrollerat mitt höga blodtryck hos en doktor på vårdcentralen. 

Var hos doktorn och fick göra EKG. Men allt såg bra ut. Däremot hade jag skyhögt blodtryck. Så högt så att flera personer fick ta det på mig för att kontrollera att det verkligen var så högt som det var. 

Jag var strax över 20 år och hade oroväckande högt blodtryck. Doktorn tog det på största allvar och skickade mig på diverse undersökningar på sjukhuset. 

Inget fysiskt fel kunde konstateras.

Jag gick runt med en blodtrycksmätare i 24 timmar som mätte en gång i halvtimmen. På jobbet var det vansinnigt högt. På natten helt normalt.

Så min doktor förmanade mig att ta det lugnt. Att stressa av. Jag fick blodtryckssänkande tabletter och besök hos distriktssköterskan varannan vecka för att hålla koll på trycket.

En vecka var jag hemma från jobbet då. Grät och grät.
Lovade mig själv att aldrig hamna i den situationen igen.

Men man glömmer så lätt. Det tog några år, sedan gick jag in i väggen med full kraft.

Tänk om...



8 kommentarer:

  1. Ja tänk om.. Då skulle man inte vara sängliggande större delen av dygnet. Men man får väl försöka att vara positiv. Men ibland är det svårt. Igår städa jag några köksskåp och idag orkar jag knappt stå på benen för hela kroppen är helt slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så tråkigt att man mår så dåligt för så lite. Men bara att vila upp sig så länge det behövs och göra lite mindre nästa gång. Hoppas du är på benen snart igen.

      Radera
  2. Ja visst är det lätt att vara efterklok. Kroppen hinner skicka många signaler och varningar innan utmattningen är ett faktum, men det är uppenbarligen inte så lätt att ändra på sitt beteende och situation ändå. En "utmaning" som jag tyckte fanns var att det efter en varning från kroppen ofta räckte med någon eller några dagar sjukskrivning för att vara på benen igen och köra på. Då var det lätt att intala sig att det var en enskild händelse. I efterhand går det mycket enklare att se mönstret som de enskilda tillfällena skapar.

    Tack för en fin blogg! Starkt av dig att dela med dig av dina tankar och erfarenheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det så. I efterhand ser jag mönster många år tillbaka som jag önskar att jag insett redan då. Men men. Jag hade också dessa händelser som jag såg som enskilda grejer, men jag borde väl sett sammanhanget. Dock inte lätt när man är mitt i allt. Tusen tack för att du läser och tar dig tid att kommentera. Jätteroligt att du ger dig tillkänna!

      Radera
  3. Ja fy för detta elände, men man tog inte signalerna på allvar alls, för min del så var allt bara positiv stress fram tills kroppen la av helt, gick och trodde att det skulle nog gå över :).Gick runt med konstant yrsel i två veckor innan jag tog mig i kragen och gick till läkaren där allt bara brast. Man borde tänkt till lite innan, men det är inte lätt när man är mitt i allt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, jag tror inte det hjälper att klandra sig själv direkt. Men fakta är ju att man ignorerar sina symptom under en lång tid. Det byggs ju upp gradvis så man fattar ju inte heller riktigt vad det är som pågår...

      Radera
  4. Så lätt att vara efterklok. Jag har också haft sådana tydliga, fysiska varningar som jag varit hos läkare med innan min krasch... Men jag förstod inte hur allvarligt kroppen skrek efter vila. Men samtidigt: oj vad jag har lärt mig nu! Tänk vad kloka vi blir <3 KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja tänk vad kloka vi blir! Man kan ju inte vara fullärd direkt liksom! Kram

      Radera