Det sitter så djupt


Som ni säkert vet vid det här laget jobbade jag som lärare när jag fick mina utmattningssyndrom. Jag skriver i plural för det var inte bara en gång utan tyvärr två gånger som skolan knäckte min kropp och min hjärna.

Hursomhelst. Nu är det ett och ett halvt år sedan jag drabbades senast. Alltså i början av 2015 insjuknade jag andra gången. 

Men fortfarande, än idag, drömmer jag stressdrömmar om min fd arbetsplats. 

Det är alltså numera min fd arbetsplats (jag valde att säga upp mig i våras). Så ingen stress över att jag behöver gå tillbaka eller något sådant. 

Funderar på hur djupt det sitter, när jag fortfarande, vaknar med andan i halsen efter att ha drömt hur jag rusar runt och försöker hinna med mitt arbete.  Otillräckligheten. Känslan av att aldrig bli färdig med någonting. Känslan av att inte räcka till för alla arbetsuppgifter. 

Det här sitter så mycket djupare än jag trodde. 







14 kommentarer:

  1. Samma för mig. Kan vakna på natten och få för mig att jag ska till det jobbet och ångesten skapar enorma svettningar. Ibland är jag rädd att jag blivit bränd på riktigt, att jag aldrig kommer våga lita på en arbetsgivare igen. Den känslan är hemsk. Men man hör så många som är så stressade på jobbet och jag kan aldrig mer ha det så. Så ja, för mig sitter det också djupt. Fruktansvärt djupt. Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kanske är den rädslan som gör att det sitter djupt. Inte att det har med dem att göra egentligen, utan snarare att man är rädd för vad den tiden har satt för spår för framtiden. Kram

      Radera
  2. Ibland känns det hela så tröstlöst. Det finns väl inget jobb som är stressfritt även om det finns grader och mer eller mindre välorganiserade arbetsplatser... Jag vet ju vad jag går tillbaka till nu när jag börjat jobba igen. För tillfället funkar det att göra det ett par timmar om dagen, begränsat till vissa uppgifter...men att köra alla uppgifter på heltid igen känns inte som en bra lösning. Tror verkligen inte det kommer fungera hur mycket jag än lär mig om mig själv, om mindfulness och allt annat skit som en ska förändra hos sig själv för att passa in. Det funkar inte så. Då undrar jag vad sjutton jag ska kunna klara på heltid eller bara deltid framöver. Vilket jobb kan fungera för just mig på lång sikt? Hemskt att spåren kan sätta sig så djupt att du fortfarande får lida för det. Trots att du inte ens är anställd där längre <3 Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det måste vara jättesvårt att veta om det är övergående i en läkningsprocess eller om det är så det kommer vara. Sen anpassade du dig kanske väl mycket till omöjliga arbetsvillkor och dem kommer du antagligen inte klara av igen. Men det är ju tur! Men de där funderingarna, vad ska jag göra då, vilket jobb passar för mig? de verkar vara gemensamma för oss alla. Kram!

      Radera
  3. Det är ju fruktansvärt att du ska behöva lida för det efter så lång tid. Jag är också inne i en period med en hjärna på högvarv, fattar inte varför heller, så drygt. Det är väl att man är oroad över hur framtiden ska bli, har ju fortfarande extremt dålig sömn, verkar inte alls få nån ordning på den. Hoppas du snart får sova bättre. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland verkar den bara vara på högvarv utan att man fattar riktigt varför. Ibland ger det sig när man får distans till det, även om man inte förstår när man är mitt i. Hoppas du också får sova bättre snart. Kram!

      Radera
  4. Hemskt att du fortfarande har stressdrömmar om ditt jobb. Hoppas verkligen att du slipper dom. Jag har snart varit sjukskriven i 3 år. Har arbetstränat och börja jobba 25% sen upp till 50% i en vecka sen var jag nere för räkning igen. Har nu varit helt sjukskriven i nästan 1 år. Inte sjutton vill någon arbetsgivare ha ngn som inte är stresstålig och som jag 50+. Nu har jag en en fast heltidstjänst men klarar inte av alla ljud och intryck man får så där kan jag ju inte jobba om jag nu kommer så långt igen. Det ska bli väldigt intressant att läsa om hur det går på din tmu. Försäkringskassan har beställt en sån på mig med men inte fått ngn tid än. Jag har skickat in anmälan om arbetsskada. Är det ngn mer som har gjort det? Som kan berätta hur det gått för er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad tråkigt att höra att du kraschade igen när du kom upp på halvtid. Men kanske är det inte så ovanligt? Jag gjorde ju exakt detsamma...
      Ja, tmu:n ska bli spännande på sitt sätt. Lovar att berätta, snart är det dags!
      Jag har inte skickat in nån anmälan om arbetsskada, någon annan som kan berätta mer?

      Radera
  5. Usch det är kanske som en del säger att tillfrisknandet tar så mycket tid som insjuknandet tagit. Hemskt med stressdrömmar men också en viktig påminnelse. Hoppas nätterna utan stressdrömmar blir fler så småningom. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan nog ligga nånting i det kanske. Ja, jag försöker tänka att det är en fas, precis som allting annat. Men det är ju jobbigt när man är mitt i det. Kram!

      Radera
  6. Samma här. Stressdrömmar om jobbet och om annat också för den delen. Ofta. Trots att det gått över tre år. Man undrar när det ska ge sig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Näe, vad tråkigt att du har det likadant. Undrar om jobbet fortfarande är det som stressar mest av allt, eller om det bara tar sig uttryck så. Sov så gott!

      Radera
  7. Jag tror att mina antidepressiva kan vara en orsak. Fick stressfrömmar när dosen höjdes. Kan ge livliga drömmar enligt bipack. /LenaMaria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, det har jag inte tänkt på, men det är såklart en möjlig orsak. Tack för tipset!!

      Radera