Energitjuvar

Att släppa det som tynger en

Det absolut svåraste med den här utmattningen har varit att släppa taget om personer. De som tar mer än de ger. En del har varit lätta att göra slut med. Andra är hopplöst svåra. Det vill sig liksom inte. Av olika anledningar.

Men jag måste. Jag orkar inte ta hand om mig själv och min familj om jag ska ägna mig åt sånt nu, jag har ingen energi att ta av.
Saffran

Den lilla reserv jag lyckas arbeta upp ska gå till mig själv, till min energibuffert och till min familj, som också betalar ett högt pris för utmattningen. Andra som inte varken bidrar eller drabbas, ska inte få del av denna dyrbara energi.

Enough is enough. Oavsett vilka skäl.

Min energi är dyrbar. Som saffran och smaragder!

FO
KU
SE
RA

7 kommentarer:

  1. Har märkt under min sjukdomstid att det finns "vänner" som inte egentligen bryr sig, inte när det blir riktigt jobbigt och man behöver dem som mest. Vet inte om de inte orkar eller är rädda. Man lär så länge man lever och får hålla fast vid de som är nåt att ha när det blåser kallt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen det där. Vänner som egentligen är mer som bekanta. En del är säkert rädda, andra vet väl inte hur de ska hantera det, eller så orkar de inte med. Huvudsaken är att man har någon som man kan luta sig emot när man behöver.

      Radera
  2. Håller med dig fullständigt, var rädd om din energi och din familj, energitjuvar kan man rensa bort, det har jag gjort, rätt skönt faktiskt. Man behöver inte dom i denna period i livet. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så bra sagt. Man behöver dom inte denna period av livet. Precis, för det är övergående. Senare kanske man känner att man vill kallprata om ingenting med någon, och då är det okej igen. Men just nu finns inget utrymme för det. Bra infallsvinkel! Tack!

      Radera
  3. Går det att vara lika ärlig som du är i bloggen? När de hör av sig eller hur de nu tar kontakt att du säger att du inte har någon energi till övers (its not you its me typ), ett litet tips trots att jag inte vet omständigheterna alls, så förkasta tipset om det är befängt.

    Jag har märkt att vänner som jag räknat som nära slutade höra av sig när jag blev sjuk. De la ansvaret att ringa på mig, när jag hade behövt att det skulle vara tvärt om. Det krävs så lite egentligen ett sms som säger jag tänker på dig blir jag lycklig över. Men att ha ansvar för att vår relation ska upprätthållas det har jag inte energi till. Men de vännerna har inte varit några energitjuvar alls. Så jag tror de tagit avstånd av omtanke.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner igen att de andra lägger ansvaret på mig att höra av mig när jag orkar. Men det orkar jag ju typ aldrig. Så det blir inget med det.

      Du tänker att de tar avstånd av omtanke om dig? Så har jag aldrig tänkt. Du är nog en godare människa än vad jag är! :) Men visst blir man glad för det lilla nuförtiden. Ett sms är ju så enkelt, men betyder så mycket.

      Vet inte om jag kan vara lika ärlig som här i bloggen... Det är ganska känsligt. Som det kan vara. Många andra parametrar än bara min sjukdom. Men jag ska absolut ta till mig det, "its not you, its me"- tänket till nästa gång jag hamnar i den här diskussionen! Tack för att du delade dina kloka tankar!

      Radera