Kan vem som helst få ångest?

Jag har blivit ombedd av läsare att skriva om ångest. Det var svårare än jag trott. För när jag tänkt på det har jag kommit underfund med att ångest är så mycket. Och att det är nästan omöjligt för mig att minnas exakt hur hemskt det är när man tagit sig igenom det. Bara att det är hemskt. Konstigt. Men så är det för mig.

Många gånger i början hade jag ångest fast jag hade ingen aning om att det var ångest jag hade. Det var inte förrän jag äntligen gick till läkaren och hon skrev det på mitt sjukintyg som jag fick ett ord på den där otäcka rivande rastlösa känslan av maktlöshet som fanns inuti mig.

Och då insåg jag att jag har haft ångest långt tidigare i mitt liv. Fast jag har inte vetat vad det varit. Bara att det varit något vansinnigt obehagligt som har hänt i min kropp.

Ord som prestationsångest och uttryck som Jag får panik, har jag använt mängder med gånger, men helt ärligt, jag har inte haft en aning om vad jag har pratat om...

Nu fick jag grymma obehagskänslor bara av ordet ångest på mitt intyg. Om jag har ångest är jag ju psykiskt sjuk. Och en sån person är verkligen inte jag. Sjuk i huvudet. Det är inte jag. Jag vill inte vara sjuk i huvudet.

Psykiskt sjuka. Det är såna typer som är inspärrade på rättspsyk. Eller flummiga tanter i batikkjolar, som självmedicinerar droger för att få inre frid. Eller ungdomar som skär sig. Ja, inte vet jag alla förutfattade meningar jag hade. Men psykiskt sjuk. Det var inte jag. Nån måtta fick det väl ändå vara!

Men när jag gick från doktorn den första gången hade jag två psykiska diagnoser. Utmattningssyndrom och ångest.

Bara det gav mig ångest i sig. Att jag var psykiskt sjuk. Och då insåg jag också att vem som helst kan få ångest. Spelar ingen roll om du har lång universitetsutbildning eller aldrig har gått i skolan, om du är rik eller fattig, ung eller gammal, vem som helst kan få ångest. Och det kan komma när som helst i livet.

För att få med alla olika aspekter av ångest som jag funderat på blev det ganska mycket, så jag får dela upp det lite. Så nu blir det lite av en temavecka med ångest. I morgon kommer nästa del!




3 kommentarer:

  1. Vad bra du skriver! Jag har också känt den där känslan "Psykisk sjuk?! Men jag går ju inte runt och lallar, neddrogad och knappt kan prata?!" Konstigt vilka fördomar och tankesätt man har. Tror många har ångest fast de inte kan sätta ord på det. VI är fler än vi kan tro.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror också att det är mycket vanligare än man kan tro. Man ser ju inte alls ut på ett speciellt vis när man lider av ångest, det kan ju vara vem som helst som drabbas. Det är ju en sjukdom... Återigen. Det är en sjukdom!! Inte direkt nåt man önskar sig...

      Radera
  2. Herreguuuuuud vilken igenkänning när jag äntligen hittat till din blogg och börjat läsa den! För ett ögonblick trodde jag att det var jag själv som skrivit den och sedan glömt bort det ;) När jag var som sjukast för ett år sedan, så satte jag samman en text om hur ångesten kändes för mig. Om du vill kan jag maila den till dig, så kan du se om det är något du vill använda. Syftet med texten är att försöka skapa förståelse för hur fruktansvärd riktigt ångest är och öka medvetenheten bland folk. Om du är intresserad, så skicka mig gärna ett mail på livinglinda@hotmail.com

    SvaraRadera