Förväntansångest

När jag fått ett antal ångestattacker började min hjärna göra riskkalkyler.

Vad gjorde jag förra gången, när jag fick ångest?
Och.
Hur undviker jag den här "faran" så att ångesten inte får chans att återkomma?

För ångesten är så otroligt skrämmande så jag var beredd att göra vad som helst för att slippa den.

Till slut hade ångesten blivit ett riktigt problem. Då undvek jag

Allt som gjorde att min puls höjdes, tex cykla i uppförsbacke, gå i trappa, promenera mm.

När en sjukgymnast sa till mig att 45 min konditionsträning skulle bota min ångest visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var så fruktansvärt långt från min verklighet att jag inte visste hur jag skulle reagera.

Jag undvek värme, eftersom det höjde min puls. Även solsken, eftersom det gjorde att det blev varmt och på så sätt också ledde till pulshöjning.

Jag började undvika allt som innebär att någon annan har kontrollen över situationen.
Tex gruppaktiviteter, som yogapass, kollektivtrafik, semesterresor, kalas, att handla eftersom jag höll på att bli galen om jag hamnade i en kö. Jag undvek också bilkörning eftersom jag inte kunde hantera att behöva vänta vid trafikljus mm.

Jag undvek middagar med andra, skönhetsbehandlingar, kunde inte ens gå till frisören på evigheter eftersom jag inte trodde att jag kunde stå ut med att sitta där så lång tid som det tog att klippa sig.

Alla sjukvårdande aktiviteter gav också ångest. Att vänta i väntrum med andra människor, att gå till optikern på synundersökning, att gå till terapin, läkare, sjukgymnast, försäkringskassan, arbetsförmedlingen... Allt med en början och ett slut som inte jag styrde över gav mig tydligt ångestpåslag.

Till slut hade ångesten begränsat mig så mycket så jag såg risker i precis allting. Allting hade en potentiell fara att utlösa en ångestattack. Det enda stället jag kände mig hyfsat säker på var när jag låg  under täcket, i min säng.

Då insåg även jag att min ångest hade blivit ett riktigt problem. Jag behövde göra något åt den.

Hur jag kom till rätta med min ångest skriver jag mer om i morgon.

6 kommentarer:

  1. Igenkänning, igenkänning, igenkänning!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledsen att höra det... Men ändå skönt att veta att vi är flera. Dubbel känsla det där.

      Radera
  2. Oj... känner igen en hel del här. Har nog undvikit saker av andra anledningar än jag intalat mig själv många gånger, inser jag nu. Men jag har även utsatt mig för saker ibland för att inte fastna i rädslan. Men jag har ju inte haft lika kraftig ångest som du, vilket så klart gör en stor skillnad. Vet att detta är en viktig anledning till att jag är satt i aktiv sjukskrivning - för att undvika att arbetsplatsen blir så ångestladdad att jag inte klarar att ta mig dit, det kallas undvikandebeteende....

    Så fint att du delar med dig av detta! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så svårt, för vid "vanlig" ångest är det ju bra att utsätta sig för det man har problem med. Men vid en utmattning kommer ju ångesten av att man ansträngt sig för mycket. Så jag fattar tanken med aktiv sjukskrivning, men får du för mycket ångest kanske det är risk att din energi håller på att sina igen. Var rädd om dig! Kram

      Radera
  3. Surfade runt och hittade din blogg. Jag känner väl igen mig i dina inlägg. Men just nu mår jag bättre än jag gjort på flera år. Kommer fortsätta att läsa dina inlägg och hoppas få se en förbättring av ditt mående. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Cecilia! Välkommen hit. Alltid roligt när nya läsare presenterar sig! Vad skönt att du mår bättre. Roligt att du vill fortsätta läsa vad jag skriver! Kram!

      Radera